Bodies Bodies Bodies

Regi: Halina Reijn

Manus: Sarah DeLappe

Medverkande: Amandla Stenberg, Maria Bakalova, Pete Davidson mfl.

Produktionsbolag: 2AM/A24

År: 2022

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

Sophie åker med sin flickvän Bee för att spendera en weekend med sitt gamla kompisgäng. Det råder dock nervositet då Sophie precis kommit ut från rehab och inte har pratat med sina vänner på ett bra tag. Efter de inledande pinsamheterna verkar det dock gå vägen – tills en av festdeltagarna mördas under partyleken Bodies Bodies Bodies. Nu vet varken Sophie eller någon annan vem de kan lita på.

Bodies Bodies Bodies har kallats för “den första skräckfilmen av och för generation z”. Det ligger något i det eftersom de tematiska greppen verkligen känns som en parodi av “dagens ungdom” och inte ens filmens författare verkar förstå kommateringsregler. Tyvärr gör det inte saker och ting bättre. Bodies Bodies Bodies är en ojämn skräckpastisch med lika många dalar som toppar.

Det bra först. Maria Bakalova är lika förtjusande som alltid och gör rollen av Bee, flickvännen som råkar gå in i ett nät av intriger och konflikter hon inte förstår något av. Även Pete Davidson är bra som den extremt dryge David även om han inte får särskilt mycket speltid. Resten av skådespelarna är tämligen utbytbara, med möjligt undantag för Chase Sui Wonders som har några komiska poänger som Emma, narcissisten som tror att alla är kära i henne.

Det är just de komiska poängerna som räddar Bodies Bodies Bodies. Som bäst är den när den går helt och hållet generation z med diskussioner om cancel culture, podcasts och sociala medier. Utöver detta är det en ganska kompetent skräckthriller som dock har ett slut som är så dumt att jag bara kastade upp händerna och nästan mina snacks. Jag fattar att även slutet ska spelas för comic relief, men det går så stick i stäv med själva mordhistorien att det inte fungerar överhuvudtaget. 

Främst är problemet med att jag inte tycker om någon av de här karaktärerna, med undantag för Bee i viss mån. Det finns ingen stark final girl eller girls i den här filmen och den förlorar väldigt mycket på det. Med diverse märkliga karaktärsval som inte har någon som helst logik blir Bodies Bodies Bodies en lättförglömelig sak som underhåller för stunden, men som knappast förtjänar alla de fina recensioner den fått. De komiska elementen hade behövt mycket mer jobb för att det ska bli mer än så.

Betyg: 2+ kroppar av 5 möjliga

Film till fikat: Heart & Yummie

När det vankas tecknad dinosauriefilm måste det vara julafton för Linda. Så länge vi inte frågar om hennes barnuppfostringsfilosofi (“jag hade ätit upp honom”) blir det nog en fröjdefull jul i september också ska ni se. Dessutom har vi stordinosaurien själv, Fredrik från Skräckfilmcirkeln, på besök. Vi får snart skaffa en säng till honom så mycket han hänger med oss! Eller kan han göra som en viss liten rosa dinosaurie och sova i någons mun. Vi i Film till fikat nominerar enhälligt Gustaf för denna uppgift! Något straff måste han ha för att misshandla det japanska språket som han gör den här veckan! Men något är fel. Det här verkar ju vara… en bra film, även om den enligt utsago är som att se My Little Pony fast med mord. Det kommer det inte bli nästa dinoavsnitt. Var rädda. Var mycket rädda.

Speak No Evil

Regi: Christian Tafdrup

Manus: Christian & Mads Tafdrup

Medverkande: Morten Burian, Sidsel Siem Koch, Fedja van Huêt mfl.

Produktionsbolag: Profile Pictures/OAK Motion Pictures/Danish Film Institute mfl.

År: 2022

Längd: 97 min

Land: Danmark/Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

Danska paret Björn och Louise träffar ett trevligt holländskt par, Patrick och Karin, när de semestrar i Italien. Efter några månader hemma i Köpenhamn får de ett vykort från Holland. Patrick och Karin vill så gärna bjuda dem på en weekend i deras mysiga hus i de nederländska skogarna. Dessutom har ju deras son, den stumme Abel, frågat efter deras dotter Agnes…

Jag hade verkligen ingen aning vad jag gav mig in på när det gällde Speak No Evil och jag såg den i precis rätt tid. Bara idag har jag sett flertalet artiklar om den här filmen och kommentarer som “vad är det för fel på européer?!” och “brutalt!”. Jag kan bara hålla med. Sällan har en film med skräckförtecken haft en sådan totalt förkrossande effekt på mig.

Speak No Evil är vad som hade hänt om Michael Haneke och Ruben Östlund hade försökt göra något tillsammans. Det är lika delar jobbig och påträngande socialrealism, som Östlund är så skicklig på, som det är den infernaliska spänning och täthet som Haneke står för i sina skräck- och/eller thrillerbetonade filmer. Resultatet blir en film jag bara kan beskriva som nattsvart. Visst finns det igenkänningshumor i det sociala samspelet (eller brist därpå), men obehaget som kryper längs ryggraden gör att skrattet fastnar i halsen.

Christian Tafdrup visar upp riktigt fin fingertoppskänsla när det gäller skådespelarregin och samtliga inblandade är som minst bra, som bäst fantastiska. Det gäller framförallt för Fedja van Huêt som den extremt obehaglige Patrick. Han har bemästrat konsten att kunna vända från hjärtlig och inbjudande till patriarken från helvetet på några få sekunder. 

Det enda lilla jag har att anmärka på är hur manuset gör två logiska krumbukter fram mot slutet som förtar känslan av en riktigt välberättad final något. Det är dock smart att lägga dessa luckor just här för det är allt annat än logik du kommer tänka på efter det uppdagas vad som kommer hända. 

När en dansk-holländsk skräckthriller får svensk biografdistribution bör man vara uppmärksam. Det tillhör inte de vanligaste länderna att få distribution gällande dessa genres i Sverige och av det kan jag också sluta mig till att det inte bara är jag som tycker det här är riktigt jäkla bra. Kolsvart, utan hopp, räddning eller reson. Se den inte när du mår dåligt, du kommer må sämre – men se den.

Betyg: 5 må-dåligt-filmer av 5 möjliga

King of Kings: Gwendy’s Final Task

‘All the worlds,’ she whispers. ‘Because there are more worlds than ours.’” 

Författare: Stephen King & Richard Chizmar

År: 2022  

Sidor: 412

Förlag: Cemetery Dance (inget svenskt förlag än)

ISBN: 978-1-58767-801-1

Gwendy har sedan vi mötte henne senast i Gwendy’s Magic Feather (2019) lyckats ta sig ända fram till att vara Maines senator. Problemen börjar dock hopa sig. Vid bara 64 års ålder börjar hennes Alzheimers ställa till betydande problem och frågan är hur länge hon ska klara av sitt jobb? När dessutom en viss Mr. Farris återvänder med den pussellåda som präglat hennes liv sedan hon var tolv år gammal inser Gwendy att det bara finns ett sätt att bli av med den en gång för alla – den måste skjutas ut i rymden.

Stephen Kings och Richard Chizmars böcker om Gwendy Peterson och den eviga pussellådan som hemsöker henne har varit väldiga trevliga bekantskaper. Snabblästa, rappt berättade och med en hjältinna som sparkar alla sorters röv påminner de mer om något som King skulle skrivit under sin Bachman-pseudonym än något annat. Jag har inte läst något annat av Chizmar, så där kan jag inte göra en jämförelse än, men jag blir ganska sugen att göra det!

Tyvärr är också den avslutande boken i trilogin den klart svagaste. Valet att förlägga stor del av handlingen på en rymdstation blir ganska enahanda till slut. Det mesta som händer i berättelsen är saker som redan ligger i det förflutna och som vi får reda på i Gwendys tillbakablickar. Det gör att “hotet” i boken presenteras alldeles för sent för att det ska hinna bli riktigt spännande. Visserligen kan man argumentera för att det är Gwendys Alzheimers som är det riktiga hotet, men efter att läst några hundra sidor om nämnda sjukdoms förlopp är det nästan som manna från himmeln när det kommer några “bad guys” – några man kan slåss mot och inte bara försmäkta. Och det är här Gwendys sista äventyr också lyfter.

Som så många böcker av King kopplas Gwendys historia ihop med vad som händer i mastodontverket The Dark Tower (1982 – 2012), men den här gången ger det oss en hint om vad som händer efter sista boken i den serien. Det gör att Gwendy’s Final Task blir ännu en kugge i det hjul som utgör Kings fantastiska världsbygge. Jag borde vara van vid det här laget, men jag såg faktiskt inte det komma den här gången. Med lite mer fokus på vad som händer under de avslutande 150 sidorna hade det här blivit ytterligare en fullpoängare. Nu tappar den lite väl mycket på vägen.

Betyg: 3 Discordias av 5 möjliga

Film till fikat: See No Evil, Hear No Evil

Nekro-Ulf är tillbaka. Suck. Den goda nyheten är att Nekro-Ulf har gått ett hemskt öde till mötes med nya drivrutinsuppdatering. Han kommer bara sticka upp sitt fula tryne en gång till, men sen är han fan död! Och sover med Raul Julia! Förutom denna fadäs har vi fått reda på att vi inte är pk i våra uttalanden. Eller hur, Gustaf?! Nej, men det blir knappast bättre heller. Vi är råa men inte hjärtliga, precis som våra horder av fans vill. Annars försöker vi gaslighta Linda, vilket går ungefär lika bra som vi kunde räknat ut med röven och Matti bryter nog bara ihop två gånger i det här avsnittet. Det är dock förståeligt med Gustafs Star Wars-failure och Lindas framtida planer på att mata en mamma.

Deus

Regi: Steve Stone

Manus: Steve Stone

Medverkande: Claudia Black, Richard Blackwood, Phil Davis mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2022

Längd: 90 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

I en närbelägen framtid trängs över 20 miljarder människor på en döende planet och allt hopp om räddning tycks vara förlorat. Mänsklighetens sista hopp ställs till det team astronauter som skickats ut för att undersöka den svarta sfär som utan förvarning dykt upp i Mars omloppsbana. När de väl kommer dit introducerar sfären sig som Gud…

I den i särklass mest utskällda Star Trek-filmen pre-Abrams, Star Trek V: The Final Frontier (1989), ställer Captain Kirk frågan: “What does God need with a starship?”. Det är en fråga som dyker upp cirka en kvart in i Deus och vägrar sen lämna mig. Fram tills dess har vi avhandlat att jorden står inför en ekologisk kollaps, skildrat en rymdfärd till Mars och fått se Claudia Black stretcha i olika vinklar. Steve Stone (manus och regi) har inte gjort en film som tar sin tid direkt.

Just Claudia Black var anledningen till att jag såg den här filmen. Hon är en alldeles för underskattad skådespelare och lite av en nerd queen med tanke på sin roll i Stargate-franchisen. Så med Claudia Black och rymdskepp, hur kan det bli fel? Åh, det kan bli så, så fel…

Stone har skrivit en manus som inte så mycket berättar en historia som den kastar allt den vill ha sagt på tittaren och ser vad som fastnar. Innan de ens kommit fram till sfären har vi ovan beskrivna händelseförlopp plus ett ritualmord som vi aldrig får förklarat, plus ett frö till en kärlekshistoria och plus att vi får reda på att Blacks karaktär förlorat mor och dotter i en bilolycka. Steve, sakta ner, för fan!

På det här sättet fortsätter det med vilken science fiction-trop du nu vill trycka in i berättandet. Sluttwisten (för givetvis finns det en plot twist…) är så särdeles dum att jag bara stirrade förvånat och undrade vem Stone hotade för att få finansiering till den här filmen. Det enda jag uppskattar med Deus är i viss mån produktionsvärdena och att Claudia Black vrålar vad som låter som mitt namn då och då i filmen. Det gör hon inte, men karaktären hon vrålar åt/till heter något snarlikt som uttalas som mitt namn på engelska. Man får vara glad för det lilla?

Betyg: 1 stark resa av 5 möjliga

Cobra Kai Season 5

Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2022

Längd: cirka 445 min (10 x cirka 45 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

Efter förlusten i All Valley har Miyagi-do tvingats att stänga portarna. Terry Silvers version av Cobra Kai slukar snabbt upp alla dojos i området och Daniel överväger seriöst att sluta med karate överhuvudtaget. En allierad från förr, Chozen, får honom dock på bättre tankar och med risken att Cobra Kai kommer vara den enda kampsportsorganisation kvar i staden börjar de båda smida ränker om hur de ska avslöja Silver för den han verkligen är.

Det tog fem säsonger av nostalgirövsparkande, men till sist kan man börja se en liten kvalitetssänkning i Cobra Kai. Efter att ha varit en serie som framgångsrikt blandade high school-drama med kampsportsfilm (likt originalet) har vågskålen nu tippat över till att främst skildra de vuxna karaktärernas konflikter de har sinsemellan. Det fungerar ganska bra, men skiftet av fokus sker på bekostnad av många av de yngre birollskaraktärerna.

Missförstå mig inte, Cobra Kai är fortfarande, efter fem säsonger, bland det mest medryckande du kan se på en streamingplattform och säsongens tio avsnitt betades snabbt av under två dagar. Snarare är det ett smärre mirakel att man lyckats balansera så pass skickligt på den lina som är legacy-uppföljarnas stora aber – hur mycket utrymme ska legacy-karaktärerna få och hur mycket fokus ska läggas på ny storytelling?

Och det är här serien brister lite i sin femte säsong. Vi har sett det lite för många gånger nu: En ond snubbe från Daniels förflutna hotar att sätta stopp för Miyagi-do och göra Cobra Kai till allsmäktigt ställe för rövsparkar. Anledningen till att säsongen ändå klarar sig väldigt bra stavas Thomas Ian Griffith som Terry Silver.

Medan Martin Koves ikoniske bad guy John Kreese inte kunde dölja sin totala brist på empati några längre stunder är Silver en mästerlig manipulatör. Griffith spelar rollen som en fullblodspsykopat. Han har inga skrupler, men kan charma allt och alla för i alla fall en liten stund. När han sen låter masken falla besitter han ett slags återhållsamt våldskapital. Han är helt enkelt jäkligt hotfull! Koves karaktär har sina stunder i den här säsongen också, men eftersom dessa i huvudsak spenderas bakom lås och bom för vad som hände i säsong 4 får han spela andrafiolen här.

Vad som däremot inte funkade alls för mig var Alicia Hannah-Kim som Kim Da-Eun, den onda sensein som fungerar som Silvers högra hand. Hela storylinen med de onda koreanska senseis som kommer för att hjälpa Silver i hans värv kändes mer American Ninja än Cobra Kai. Bäste nykomling är istället Yuji Okumoto som Daniels gamle rival, numera vän, Chozen. Okumoto har en komisk timing som jag hoppas vi får se mer av i serien längre fram!

Bland de yngre förmågorna är det fortfarande Peyton List som både är bäst och får mest att arbeta med i rollen som Tory Nichols. Hennes karaktärsutveckling får ta den tid den behöver och jag känner att det kan vara den mest trovärdigt skrivna av ungdomskaraktärerna. Jag undrar bara vad Mary Mouser har gjort för ont som får se sin karaktär Samantha gnälla genom i princip hela säsongen?

Femte säsongen av Cobra Kai är en lite mixed bag. Jag hoppas att huvudfokus kommer läggas på ungdomarna i den kommande sjätte säsongen (som jag bara antar kommer i och med seriens popularitet och den cliffhanger de lämnar oss med). Den är dock fortfarande väl värd din tid och en mycket underhållande show.

Betyg: 4 silversparkar av 5 möjliga

Film till fikat: American Psycho

Oavsett vad Huey Lewis tycker har det aldrig varit “hip to be square”, även om Gustaf tycker att soundtracket till dagens film är en höjdare. Ulf skakar mest på huvudet. Linda är som en annan kanin från Svankmajers Alice och är sen både till inspelning och antagligen för att lämna tillbaka några videofilmer också. Matti tror att allt händer i huvudpersonens huvud, men vad är det som säger att vi alla inte bara är fantasifigment från Mattis hjärna? Ulf skakar mest på huvudet igen. Vi avhandlar också om man skulle öppna dörren för en naken man med motorsåg och blir lite småimponerade över att Matti lyckats radera Jared Leto ur den här filmen och ersätta honom med en annan skådis. Det har inte ens Ulf lyckats med i sitt Jennifer Connelly-hat. Snuska-Gusten är i högform och Linda lyckas äta under hela inspelningen. Ulf skakar på huvudet och kontasterar att Film till fikat är den stam han valt… eller invaderat.

Thor: Love & Thunder

Regi: Taika Waititi

Manus: Jennifer Kaityn Robinson

Medverkande: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Christian Bale mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Fox Studios Australia/Walt Disney Pictures

År: 2022

Längd: 118 min

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

Thor har gett upp det här med kärlek och är istället en något självgod (årets underdrift!) medhjälpare till Guardians Of The Galaxy. När ett nytt hot, fast besluten att ha ihjäl alla gudar, träder fram tvingas Thor tillbaka till jorden. Det är dock någon som väntar på honom där. Någon som har lyckats smida om den splittrade Mjölner och nu svingar den.

När jag i somras skulle fly värmen in i en sval biosalong blev jag varnad från höger och vänster om att inte se den nya Thor-filmen. Jag väntade till filmen droppade på Disney+ istället och gick och såg något annat, och förväntade mig därför inte något särskilt bra. Marvels Phase 4 har mest varit stolpe ut än så länge, men Thor: Love & Thunder funkar förvånansvärt bra. Det är inte den bästa Marvelfilmen, inte ens den bästa med Thor, men den står för trevlig popcornunderhållning och vad annat kan man begära av en Marvelfilm?

Det var länge sedan jag såg Natalie Portman i något och jag slogs återigen av hur jäkla likeable hon är! Hon får här ta revansch i rollen som Jane Foster, en roll som tyvärr främst figurerade i den kanske sämsta Marvelfilmen pre-phase 4, Thor: The Dark World (2013). Här får hon mycket mer att jobba med än den tämligen blodfattiga karaktär hon skrevs som i nämnda film. Likaså är Chris Hemsworth tillbaka som Thor och av alla “originalskådisar” från Avengers-filmerna verkar det egentligen bara vara Hemsworth som vill köra på så länge han får. Han älskar uppenbart rollen och gör den också jäkligt bra med rätt kombination av humor och allvar.

Taika Waititi är som alltid en duktig historieberättare, men han har inte lika mycket att jobba med här som han hade i Thor: Ragnarök (2017). Manuset känns nämligen ganska ofokuserat och är filmens svagaste punkt. Här finns dock tillräckligt många bra scener för att Love & Thunder ska vara värd din tid. Ett plus går också till Christian Bale som filmens skurk, Gorr. Bale borde spela bad guy oftare och särskilt bad guys med tragiska bakgrundshistorier!

Betyg: 3+ skrikande getter av 5 möjliga

Film till fikat: The Hateful Eight

Om en Linda talar ut i etern, men ingen hör henne – har hon då egentligen talat? Det är frågan som vi ställer oss den här veckan när alla har fel på internet, men absolut inte Linda. Gustaf har slitit det lilla hår han har kvar med att klippa veckans avsnitt, så uppskatta honom. Inte så mycket bara. Då blir han så odräglig. Häng kvar till slutet för exempel på galenskapen! Vi diskuterar om vi skulle ta våra prisjägaroffer levande eller döda och Matti har hittat ännu en man som gör sitt jobb! Gustaf berättar om hur kaffe ska bryggas och är nog lite rädd för Jennifer Jason Leigh. Det är inte Ulf som däremot får fanservicea över både Ennio Morricone och The Thing. Gustaf inleder dessutom sin reign of terror och nästa vecka blir det då långa diskussioner om visitkortens subtilare egenskaper. Det ni!