Regi: Jamie Childs (main director)
Manus: Neil Gaiman, David S. Goyer, Allan Heinberg (developers, baserat på Neil Gaimans serieromaner)
Medverkande: Tom Sturridge, Boyd Holbrook, Vanesu Samunyai mfl.
Produktionsbolag: DC Entertaiment/Netflix/Warner Bros. Television mfl.
År: 2022
Längd: cirka 450 min (10 x cirka 45 min)
Land: USA/Storbritannien
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/
Efter att ha varit fången i närmre 100 år slipper drömmarnas konung ur sina bojor och försöker ställa till rätta allt som har gått fel i hans frånvaro. Det är dock inte alla som är glada över att The Sandman har återvunnit sin frihet – inte minst bland hans intrigmakande syskon.
Well, they finally did it! The Sandman är en av de där serierna som har ansetts omöjlig att adaptera för tv eller film och med all rätta. Neil Gaimans klassiska verk är en studie i drömlogik, mytologi, omöjliga vyer och metafysik. Att lyckas fånga allt detta på ett trovärdigt sätt utan att det hade sett ut som något från SyFy:s budgethörna ansågs länge vara bortom filmmagikerna. Nu vet vi bättre. The Sandman är i det absoluta toppskiktet när det kommer till serieadaptioner. Föga förvånande stavas anledningen Neil Gaiman.
Gaiman har haft en väldigt djupgående inblandning i projektet och jag tror det var ett måste. Här finns betydande skillnader från seriens två första samlingsvolymer (som säsongen baseras på), men förändringarna har skett med stil och förståelse som antagligen bara upphovspersonen själv hade kunnat stå för.
Castingen varierar från totalt spot on (Tom Sturridge är en uppenbarelse som Dream) till… intressant, men det enda jag lite ifrågasatte var att inte bjuda in Matt Ryan att spela sin John Constantine även här, men det kanske var rättighetsbråk eller något. Nu är ersättaren i Jenna Colemans porträtt av Johanna Constantine inte dålig på något sätt, det är bara det att Matt Ryans version av John är så jäkla cool! Nåja, den som slår alla på fingrarna är ändå David Thewlis som en extremt obehaglig John Dee. Om jag skulle välja ett avsnitt från första säsongen som står lite över de andra skulle det bli det när Dee manipulerar en diner full med folk att vara fullkomligt ärliga med sina drifter och önskemål. Uppbyggnaden i avsnittet och Dees väldigt tillbakadragna och tystlåtna skådespel är en fullkomlig masterclass!
The Sandman har i tv-form blivit en förvisso något förenklad adaption av källmaterialet, men hellre en liten förenkling än inget alls förutsatt att det fungerar så här pass bra överlag. De centrala teman som serien utforskar är intakta och sen kan alla anti-woke-krigare som krupit fram under stenarna lägga sig under de samma igen.
Det spelar ingen roll vilken färg, form eller kön en karaktär har – story is king. Såvida inte en karaktärs utseende har bäring på berättandet, väx upp. Ett bra exempel är The Corinthian vars gyllene ögon måste vara just gyllene för att en viktig berättardetalj ska fungera. Så, ett tips till alla som vrålar i högan sky om att saker inte är som i originalet – det är Neil Gaiman själv som varit med och utvecklat tv-serien. Anser du att du kan skaparens verk bättre än skaparen? Som ni förstår faller det på sin egen orimlighet. Personligen kommer jag sätta alla notifications jag kan så jag vet exakt när säsong 2 droppar. Det här är inte bara bra, det är total-knockout-av-Mike Tyson-i-sin-prime-bra!
Betyg: 5 talande korpar av 5 möjliga
skitfinkultur 