Spider-Man: Across The Spider-Verse

Regi: Joaquim Dos Santos/Kemp Powers/Justin K. Thompson

Manus: Phil Lord/Christopher Miller/Dave Callaham

Medverkande: Shameik Moore, Hailee Steinfeld, Brian Tyree Henry mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Animation/Marvel Entertainment/Arad Productions mfl.

År: 2023

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Miles Morales, Spider-Man för en av alla planeten Jorden i multiversum, må ha räddat existensen självt för några år sedan, men han och hans kollegor från de andra dimensionerna gjorde ett stort misstag – ett misstag som återigen kan betyda slutet för allting.

Efter Into The Spider-Verse (2018) var jag totalt knockad av dels den visuella stilen och dels ett förvånansvärt smart manus kryddat med serietidningsgodis för oss spindeldiggare. Ändå tog det emot lite att kolla in uppföljaren. Med sin svulstiga speltid på 140 minuter (en evighet för en animerad film som inte är producerad i Japan) var jag rädd att det här skulle falla i samma fälla som så många filmer det här året – bra, men på tok för långt. Across The Spider-Verse visade sig vara det berömda undantaget. Med det största teamet någonsin för en animerad film (över 1000 personer) har man kunnat fylla hela speltiden med både visuell magi och berättarglädje.

Jag älskade verkligen Spider-Man-serien innan manusförfattarna gjorde seriehistoriens kanske dummaste retcon runt 2010 i svensk publikation räknat. Serien hade genom åren tagit mig genom den ena storylinen mer osannolik än andra, men det fanns alltid en status quo att återvända till mer eller mindre. Som läsare visste man att man skulle bli belönad för “lång och trogen” tjänst även om storyn just nu kanske inte föll en i smaken. Med nämnda retcon försvann den logiska kontinuiteten i serietidningarna och jag kunde inte förmå mig att fortsätta läsa.

Across The Spider-Verse är dock alla de gamla historierna samtidigt blandat med för mig nya bekantskaper. Här finns karaktärer från alla kontinuiteter jag kan tänka mig och referenserna till gamla storylines är fantastiska. En stor favorit är till exempel hur manusförfattarna totalt sablar ner Scarlet Spider – en av de kanske dummaste långa storylines som publicerats av Marvel. Och skurken! Holy crap! Sedan jag läste det första numret med “Spot” har jag alltid tyckt att det kan ha varit en av de mest underanvända karaktärerna i hela Marvels katalog. Med bara några få tweaks hade man kunnat göra honom skräckinjagande, vilket också är det som manusförfattarna till Across The Spider-Verse landar i till slut!

Det finns dock en klar anledning till varför man mixar och matchar hej vilt mellan olika versioner och den är lika enkel som briljant. Jag tänker inte avslöja vad det är, men jag slog ut med händerna hemma i soffan och skrek “precis så!” till min tv. Denna berättarglädje går igen även i den visuella stilen. Tänk dig en popkonststil och den finns representerad här, med allt ifrån stop motion med legofigurer (!) till en imponerande crumpled paper-variant av The Vulture. Det är så här man använder sig av datoranimation – inte för att ta genvägar utan för att skapa saker som hade varit i princip omöjligt att göra för hand för att det skulle vara ekonomiskt hållbart.

Röstskådespelarna är lika bra som förra gången, med i princip alla som repriserar sina roller. Den ende jag saknar är Nicolas Cage som Spider-Man Noir, men här finns goda ersättare i alla tänkbara versioner. Överhuvudtaget är Across The Spider-Verse en av årets bästa filmer. Det är definitivt den bästa filmen med material ifrån Marvel Comics, vilket inte bara är en eloge till den här filmen utan också en känga till hur illa deras 2023 har varit rent filmmässigt. Tydligen är det Sony som ska rädda den här skutan. Det trodde jag inte för några år sedan.

Betyg: 5 spider-dinos av 5 möjliga