Regi: Lisa James Larsson
Manus: Hans Rosenfeldt (efter Astrid Lindgrens roman)
Medverkande: Kerstin Linden, Christopher Wagelin, Krista Kosonen mfl.
Produktionsbolag: ARD Degeto Film/Film i Väst/Viaplay mfl.
År: 2024
Längd: cirka 270 min (6 x cirka 45 min)
Land: Sverige
Svensk åldersgräns: 11
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/
Ronja, enda barn till rövarhövdingen Mattis, börjar förstå varifrån hennes familj och vänner får sina saker och vill absolut inte ha med rövandet att göra. När dessutom klanens arvsfiende, Borka, flyttar in i borghalvan bredvid ställer det bara till ännu mer problem. Fast den där pojken, Birk, verkar ju inte vara en skitstövel i alla fall?
Ronja Rövardotter är både enligt mig och många andra det bästa som Astrid Lindgren skrev under sin långa författarkarriär. Den är en naturlig utveckling av hennes mer fantasybetonade verk från Mio, Min Mio (1954), via Bröderna Lejonhjärta (1973) och fram till aktuella berättelse. Den har betydligt mer komplex tematik än i tidigare fantasyberättelser och är på samma gång en spännande äventyrshistoria som den är en kommentar på fördomar, hat och att övervinna både och. Det är helt enkelt inte “bara” en spännande och rolig bok för barn och ungdomar (inte så bara det!) utan en komplett utmejslad roman för alla åldrar.
När Lindgren skrev boken hade hon dessutom nära kontakt med sin ständige regissör, Olle Hellbom, med tanken på att Ronja alltid skulle vara en bok som skulle filmatiseras. Dessvärre gick Hellbom ur tiden 1982, men man hittade en minst sagt duktig efterträdare i Tage Danielsson. Filmatiseringen, som kom ut 1984, är en svensk klassiker och ses fortfarande av barn idag. När dessutom en älskad animerad version producerad av Japans ledande animationsstudio, Studio Ghibli, utkom 2016 kan man fråga sig om vi behöver ännu en version? Svaret blir ett… mja, kanske.
Jag kan direkt säga att nyinspelningen gör väldigt lite bättre än 1984 års version. De två mest betydande rollerna, Ronja och Mattis, är de mest lyckade i ensemblen. I synnerhet gäller detta Kerstin Linden som jag faktiskt skulle klassa som den bästa Ronja någonsin. Christopher Wagelin gör sitt allra yttersta för att följa Börje Ahlstedts ikoniska porträtt av Mattis och lyckas ofta ligga tämligen nära i kvalitet. Jag föredrar ändå Ahlstedts nästan överteatraliska leverans som passar karaktären perfekt. I resten av rollerna är det väl egentligen varken hugget eller stucket. Krista Kosonen (Lovis) och Johan Ulveson (Skalle-Per) kan inte mäta sig med giganterna Lena Nyman och Allan Edwall, men annars är det tämligen jämt skägg.
Hans Rosenfeldts manus är betydligt närmre den litterära förlagan än vad Astrid Lindgrens eget manus var och det har både sina för- och nackdelar. Exempelvis lyfte Lindgrens manusarbete fram de centrala relationerna mycket mer, men Rosenfeldts bihandlingar gör å andra sidan att den här världen känns lite mer befolkad. Larssons regi kan tyvärr inte mäta sig med Danielssons och klippningen hade kunnat vara betydligt tajtare.
Sen kommer jag tyvärr till mitt stora aber – scenografi, foto och musik. 1984 års Ronja hade en värld som måhända kändes lite mer tom på folk, men den var levande på ett helt annat sätt. Mattisborgen kändes som en riktig medeltida borg där det var mörkt, rökigt och murrigt. Rune Ericsons foto såg ut som en långt mycket dyrare produktion och birollerna befolkades av musikaliskt begåvade skådespelare vars sångnummer minns än idag. I kontrast ser Ronja 2024 alldeles för städad ut. Skalan är en besvikelse, specialeffekterna hade krävt både en och fem genomgångar av någon av de tyngre CG-behandlarna i branschen och musiken… tja… det sjungs helt enkelt på tok för lite! Produktionsmässigt känns det här mer som Astrid Lindgrens värld än det gör storslagen film. Trist.
Jag har ändå förhoppningar på del 2 (vilket utomlands heter säsong 2… fråga mig inte varför) som kommer senare i år. Väldigt mycket kommer avgöras av seriens avslutande delar som är de något svagare i 1984 års version. Den som inte blir tagen av vittrorna får se.
Betyg: 3 rumpnissar av 5 möjliga
skitfinkultur 