Regi: Jonathan Nolan (main director)
Manus: Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner (showrunners)
Medverkande: Ella Purnell, Aaron Moten, Walton Goggins mfl.
Produktionsbolag: Amazon Studios/Kilter Films/Bethesda Game Studios mfl.
År: 2024
Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)
Land: USA
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/
Drygt 200 år efter det stora kriget har Kalifornien sett sina bättre dagar. För vissa är livet dock lite enklare. I de fullt utrustade överlevnadsvalven har människor klarat av att upprätthålla en viss nivå av civilisation trots (eller tack vare) sin frånvaro från ödelandet som dominerar ytan. När en grupp utifrån attackerar ett av valven tvingas en av de boende, Lucy, ut i en värld hon inte ens kunnat föreställa sig för att leta upp sin kidnappade far.
Jag har spenderat hundratals, säkert tusentals, timmar i Black Isles och sedermera Bethesdas digitala representationer av livet efter atomkriget. Få spelvärldar är så utmejslade och fyllda med sin egen personlighet och charm. Kombinationen mellan nästan kvävande framtidsoptimism och den bistra verkligheten bjuder på både dramatik och en stor dos svart humor. Med omkring 55 miljoner sålda kopior av spelen (och säkert det dubbla i piratkopior) är det en av spelvärldens stora giganter. Hur tusan gör man en tv-serie av allt det här? Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner har börjat från grunden och byggt upp världen, in i minsta lilla detalj, och resultatet är häpnadsväckande.
Med en budget på drygt 19 miljoner dollar per avsnitt är det kanske inte så konstigt att Fallout ser bättre ut än i princip alla andra tv-serier till dags dato. Det hade dock varit enkelt att bara fläska på med specialeffekter och glömma den omisskännliga retrofuturistiska designen, med allt ifrån perfekt scenografi i valven till de scener som utspelar sig innan kriget. Robertson-Dworet och Wagner visar dock fingertoppskänsla och illustrerar på ett fantastiskt sätt hur världen hade kunnat se ut om vi inte haft någon som helst rädsla för atomenergins skadliga effekter. Samtidigt är också seriens värld en bitande satir av konsumtionssamhället och kapitalismen i stort, vilket blir allt tydligare ju längre säsongen går, allt ackompanjerat till musik från 30- till 50-talen med bland andra de klassiska Ink Spots-låtarna som blivit lite av seriens inofficiella tema.
Den fantastiska världen till trots hade det här inte blivit något utan manus och skådespelare. Manuset är tämligen typiskt för någonting från Fallout-universumet, men det är här vi ser den stora skillnaden mellan att bara efterapa något och att ge det själ. Dialogen är på sina ställen sjukt rolig och karaktärerna är lika älskvärda som ibland vedervärdiga. Castingen är helt spot on med huvudtrion Purnell, Moten och Goggins där framförallt den sistnämnde gör en karriärsdefinierande roll som Cooper “The Ghoul” Howard. Ella Purnell är med sin naiva rådjursuppsyn en uppenbarelse i huvudrollen samtidigt som hon inte är någon dumbass in distress utan extremt kapabel. Moten fungerar bra som en moraliskt sliten everyman i sin roll som Maximus. Framförallt är det kemin mellan de tre som funkar så bra. Lägg till kul bikaraktärer och min gamle favorit Kyle MacLachlan så har jag inget att klaga på.
Jag skulle gärna orera långt mycket mer om Fallout, men jag vill inte förstöra några överraskningar för fans till spelen eller nytillkomna till franchisen. Det här är inte bara bra, det är fullkomligt lysande och i särklass det bästa jag sett för tv och/eller streaming än så länge i år. Jag är nästan arg över att det inte finns fler avsnitt att se just nu. Då vet jag att det är bra skit. Nåja, jag får väl spendera några hundra timmar till i spelen i väntan på säsong 2.
Betyg: 5 Nuka Colas av 5 möjliga
skitfinkultur 