Regi: Jane Schoenbrun
Manus: Jane Schoenbrun
Medverkande: Justice Smith, Brigette Lundy-Paine, Ian Foreman mfl.
Produktionsbolag: A24/Fruit Tree/Smudge Films mfl.
År: 2024
Längd: 100 min
Land: USA
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15574270/
Med sina sociala svårigheter är trettonårige Owen inte riktigt som alla andra i sin ålder. När han trots detta inleder en typ av vänskap med den två år äldre Maddy dras han med i hennes intresse för tv-serien Pink Opaque och dess omgärdande mytologi.
Jag vill väldigt gärna tycka om Jane Schoenbruns filmer. De är high concept horror för en modern publik, men lika ofta som Schoenbrun träffar rätt så missar de (valt pronomen) målet. Likt den förra filmen jag såg av dem, We’re All Going To The World’s Fair (2021), är I Saw The TV Glow lysande i sin uppbyggnad och mystik för att sen ebba ut i ett… ingenting.
Den här filmen har lanserats som en traditionell skräckfilm och det gör den orätt. Jag gick in, utan att veta att det var en film av Schoenbrun, med inställningen att det här skulle vara något mycket mer traditionellt, men ändå smart. Lite som första säsongen av Channel Zero (2016) som också hade sin tematik med gamla barn- och ungdomsprogram med en mörk baksida. Vad jag istället fick var förvisso skräck, men på en mycket mer existensiell nivå än så.
Schoenbrun har kämpat med sin könsidentitet under större delen av sitt liv och man kan verkligen se det i deras verk. Det är både positivt och negativt. Det positiva är att de skriver karaktärer som ligger utanför mittfåran och som uttrycker andra drivkrafter än exempelvis traditionellt heteronormativa sådana. Det märks inte minst i den här filmen hos huvudkaraktären Owen. Det är en svår karaktär att få grepp om, men om jag skulle soffdiagnosticera honom med något skulle det vara någon form av autism. Förhållandet mellan Owen och Maddy känns väldigt genuint då ingen av dem känner någon som helst fysisk attraktion till den andre. Det är ren skär vänskap, vilket inte är vanligt att se på film med vuxna (nåja, tonåriga) karaktärer.
Det negativa blir dock manuset i sig. Efter en mycket lovande inledning går Schoenbrun vilse i vad de vill säga. De har sagt i intervjuer att det handlar om “the egg crack moment” – alltså det ögonblick då en person inser att deras rätta identitet inte stämmer överens med deras fysiska födelsekropp. Mycket intressant och något som utforskats i en mängd science fiction- och skräckfilmer tidigare. Schoenbrun väljer dock inte att problematisera och utveckla utan sätter mest upp en kamera och visar skeendet as is. Jag är inte riktigt med på det. Inte när man har så pass fina skådespelarinsatser och en möjlighet att säga något konkret inlindat i all symbolik. När Schoenbrun är som bäst är de som någon slags proto-David Lynch. När de är som sämst är de som den där coole snubben på filmutbildningen som bara spricker för att få berätta vad allt faktiskt innebär.
I Saw The TV Glow är trots min kritik en intressant film. Det finns så mycket jag skulle vilja göra annorlunda med den, men jag tror att Schoenbrun kommer bli en fantastisk filmregissör när de bara får mer fokus. De är inte riktigt där än, men på väg.
Betyg: 3+ lovande för framtiden av 5 möjliga
skitfinkultur 