Handling The Undead

Regi: Thea Hvistendahl

Manus: Thea Hvistendahl & John Ajvide Lindqvist (efter den senares roman)

Medverkande: Bjørn Sundquist, Renate Reinsve, Bahar Pars mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content Nordic/Einar Film/Zentropa International Sweden mfl.

År: 2024

Längd: 97 min

Land: Norge/Sverige/Grekland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2118648/

En stekhet dag i Oslo händer det ofattbara – de nyligen avlidna vaknar till liv igen. Tre berättelser om hur man handskas med att de döda familjemedlemmarna inte är vad de en gång varit vävs samman. När är ett liv egentligen inte värt att leva längre, även om du kan gå och andas?

John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda var den första av hans böcker jag läste. Därför har den också haft en speciell plats i mitt hjärta, med sitt bråddjup av personlig sorg blandat med mer samhällskritiska aspekter. Framförallt är det karaktärerna som stannat med mig och det är även dessa som Thea Hvistendahl fokuserar på i sin film. Tyvärr är bokens finstämdhet som bortblåst och ersatt med långa stunder tristess.

Jag vet inte hur nära Ajvide Lindqvist jobbade med Hvistendahl på manusadaptionen, men hans sedvanligt karakteristiska röst är tämligen tyst i Handling The Undead. Allt, inklusive karaktärerna, är extremt avskalat. Istället för att låta oss lära känna vem de här personerna är förblir de tomma blad. Det ofattbara beslutet att klippa bort exempelvis konfrontationer som måste ha ägt rum sänker dramats puls och känsla.

Hvistendahl låter kameran stanna kvar vid tomma stilleben till scener, exempelvis övergivna kundvagnar eller satta kameravinklar av en kökskran. Det är inget fel att använda sig av nämnda teknik, men det måste finnas något som händer i scenen. Att bara sätta upp en kamera och fånga en öde gata behöver inte 15 sekunder utan klipp – allra minst i en film med den här korta speltiden.

Borta är också bokens samhällskritik och skala. Om Hvistendahl nu ville göra en minimalistisk film borde hon fokuserat på en av de tre historierna och då helst den klart bästa – den om morfadern, mamman och hennes avlidne son. Inte ens den här styvmoderliga behandlingen kan riktigt ta udden av den storyn. Till syvende och sist är Handling The Undead dock en gruvlig besvikelse och är absolut den sämsta filmatiseringen av Ajvide Lindqvists berättelser än så länge.

Betyg: 2- lågmälda zombierullar av 5 möjliga

Film till fikat: Godzilla vs. King Ghidorah

De falska blockflöjtstonerna har för sista gången ebbat ut över Dinoland i Åstorp när poddens dinosauriediggare, Linda, Gustaf och Kardinalen lägger ner sin genomgång av dinosauriefilmer. De gör det dock med en smäll! Eller, tja… en atombomb kanske? Gustaf visar sitt förakt för japansk kultur med att kasta en hel urinnevånargrupp under bussen, Linda berättar ingående om fetischer och att krossa folk medelst bröst och kardinal Fredrik får äntligen upprättelse i debatten huruvida Godzilla är en dinosaurie eller inte. Var inte oroliga, kära lyssnare. De tre förvirrade musketörerna återvänder med en ny specialserie snart där de ska titta på dålig robotfilm. Oh, for the love of Paul Walker D!

I Saw The TV Glow

Regi: Jane Schoenbrun

Manus: Jane Schoenbrun

Medverkande: Justice Smith, Brigette Lundy-Paine, Ian Foreman mfl.

Produktionsbolag: A24/Fruit Tree/Smudge Films mfl.

År: 2024

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15574270/

Med sina sociala svårigheter är trettonårige Owen inte riktigt som alla andra i sin ålder. När han trots detta inleder en typ av vänskap med den två år äldre Maddy dras han med i hennes intresse för tv-serien Pink Opaque och dess omgärdande mytologi.

Jag vill väldigt gärna tycka om Jane Schoenbruns filmer. De är high concept horror för en modern publik, men lika ofta som Schoenbrun träffar rätt så missar de (valt pronomen) målet. Likt den förra filmen jag såg av dem, We’re All Going To The World’s Fair (2021), är I Saw The TV Glow lysande i sin uppbyggnad och mystik för att sen ebba ut i ett… ingenting.

Den här filmen har lanserats som en traditionell skräckfilm och det gör den orätt. Jag gick in, utan att veta att det var en film av Schoenbrun, med inställningen att det här skulle vara något mycket mer traditionellt, men ändå smart. Lite som första säsongen av Channel Zero (2016) som också hade sin tematik med gamla barn- och ungdomsprogram med en mörk baksida. Vad jag istället fick var förvisso skräck, men på en mycket mer existensiell nivå än så.

Schoenbrun har kämpat med sin könsidentitet under större delen av sitt liv och man kan verkligen se det i deras verk. Det är både positivt och negativt. Det positiva är att de skriver karaktärer som ligger utanför mittfåran och som uttrycker andra drivkrafter än exempelvis traditionellt heteronormativa sådana. Det märks inte minst i den här filmen hos huvudkaraktären Owen. Det är en svår karaktär att få grepp om, men om jag skulle soffdiagnosticera honom med något skulle det vara någon form av autism. Förhållandet mellan Owen och Maddy känns väldigt genuint då ingen av dem känner någon som helst fysisk attraktion till den andre. Det är ren skär vänskap, vilket inte är vanligt att se på film med vuxna (nåja, tonåriga) karaktärer.

Det negativa blir dock manuset i sig. Efter en mycket lovande inledning går Schoenbrun vilse i vad de vill säga. De har sagt i intervjuer att det handlar om “the egg crack moment” – alltså det ögonblick då en person inser att deras rätta identitet inte stämmer överens med deras fysiska födelsekropp. Mycket intressant och något som utforskats i en mängd science fiction- och skräckfilmer tidigare. Schoenbrun väljer dock inte att problematisera och utveckla utan sätter mest upp en kamera och visar skeendet as is. Jag är inte riktigt med på det. Inte när man har så pass fina skådespelarinsatser och en möjlighet att säga något konkret inlindat i all symbolik. När Schoenbrun är som bäst är de som någon slags proto-David Lynch. När de är som sämst är de som den där coole snubben på filmutbildningen som bara spricker för att få berätta vad allt faktiskt innebär.

I Saw The TV Glow är trots min kritik en intressant film. Det finns så mycket jag skulle vilja göra annorlunda med den, men jag tror att Schoenbrun kommer bli en fantastisk filmregissör när de bara får mer fokus. De är inte riktigt där än, men på väg.

Betyg: 3+ lovande för framtiden av 5 möjliga

Film till fikat: Conan The Destroyer

Nu är han där igen och förstör! Den andra filmen med Conan Sabbaren synas i lädertangasömmarna, men något är fel. Var är våra ormkringlor?! Poddens Conan-expert, Matti, försöker förklara att de tillhör en annan gud än André The Giant, men ingen lyssnar på det örat. Kringla or bust! Vi upptäcker Gustafs hat mot hundar som sysslar med sport och oroar oss över kannibalernas rätt i samhället. Ulf får komplicerade känslor över Grace Jones och vill inte dö i strid, hur mycket Amok Time Gustaf än spelar i bakgrunden. Linda har hyperfokus den här veckan, men tyvärr rör det sig om att pensla sitt mikrofonstativ och inte filmen som så. Den gamla sanningen cementeras dock: Det är okej att slå kameler, men kolla för fan åldern på din kvinnliga skådespelare innan du castar henne till scener utan kläder!

New Life

Regi: John Rosman

Manus: Jon Rosman

Medverkande: Sonya Walger, Hayley Erin, Tony Amendola mfl.

Produktionsbolag: Great Lakes Vacuum Supplies Unlimited/American Storyworks

År: 2023

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt18973958/

Jessica jagas av en för henne okänd organisation som tycks göra allt för att få tag i henne – inklusive att döda. Hon bestämmer sig för att fly norrut, men att komma undan från en organisation som har ett finger med i varje digital tjänst är inte det enklaste.

Om ovanstående beskrivning verkar generisk är det för att den är det. New Life bygger mycket på uppbyggnad och uppbruten kronologi. Att beskriva handlingen mer än ovan är att göra filmen en otjänst. För det här är en tämligen unik take på hur man bygger upp en thriller/skräckfilm där den första halvan mest av allt liknar ett drama innan helvetet brakar löst i den andra. Vi får lära känna Jessica och kvinnan som huvudsakligen jagar henne, Elsa, och det gör att vi som publik blir desto mer engagerade än om slafsfesten skulle dra igång med en gång. Första halvan är en klar fyra i betyg.

Sen kommer “avslöjandet” och filmen tappar ganska rejält. Det tidigare fina karaktärsarbetet med Jessica försvinner alltmer, men Elsa blir mer framträdande. Problemet är bara att filmen inte ges tid nog att riktigt blomma ut i vad den hade kunnat bli. Vi får en fin rollprestation av Sonya Walger som Elsa, men utöver det blir filmens sista 20 minuter lite av en transportsträcka av lite för välbekanta troper. Med en längre speltid hade John Rosman (manus och regi) kunnat utöka och problematisera, men nu blir det en engagerande förstadel och en sisådär avslutning. Synd. Det här hade kunnat bli riktigt bra.

Betyg: 3- Bob Dylan-låtar av 5 möjliga

Film till fikat: Fatal Fury

När Linda drar iväg från Gustaf på en fyrhjuling mitt i en skog är det föga förvånande ett soloavsnitt med Matti och Ulf den här veckan. Då blir det som bekant film baserad på spel. Och bröst. Så.mycket.bröst. Ulf gör en djupdykning i fenomenet jiggle physics och Matti hakar på. Filmen? Ja, de slåss och sen så… pratar vi om turistdestinationer i Medelhavet, att Odysseus nog inte heller hade så jävla roligt och… filmen? Just det, de slåss och sen så… pratar vi nakenhealing, fusionmusik och försäljningsstatistik för NeoGeo i Sverige. Filmen? Ja, de slåss och sen så… äh, om vi ska lida så ska ni lida. Lyssna och skratta åt vårt lidande. Och Linda, hämta upp Gustaf igen, så är du snäll?

Godzilla Minus One

Regi: Takashi Yamazaki

Manus: Takashi Yamazaki

Medverkande: Minami Hanabe, Ryunosuke Kamiki, Munetaka Aoki mfl.

Produktionsbolag: Robot Communications/Toho Studios

År: 2023

Längd: 122 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23289160/

Koichi Shikishima återvänder till Japan efter andra världskriget med en skamfull hemlighet. I krigets slutskede ordervägrade han som kamikazepilot och landade istället på den lilla ön Odo. Där blev han vittne till hur vad som bara kunde beskrivas som ett monster jämnade basen med marken. Tillbaka i ett ödelagt Tokyo blir han mer eller mindre familjefar när han tar in en ung kvinna och hennes barn. Men något är på väg mot staden – något som Shikishima känner alltför väl till…

Att navigera i alla kontinuiteter i Godzilla-franchisen kräver en smärre avhandling. Jag har sett majoriteten av filmerna, men hade inte kunnat svara på hur de hänger ihop för fem öre. Enligt den officiella fan-wikin markerar Godzilla Minus One starten på kontinuitet nummer 12! Allt detta för vad som i grund och botten är en simpel formel – stor ödla krossar allt i sin väg. Profit.

Nu förenklar jag det rätt rejält förvisso. Det har skrivits åtskilliga analyser om hur originalfilmen från 1954 hänger ihop med det japanska traumat efter atombomberna, vetenskapsskepsis och som en varnande allegori. Minus One tar fasta på detta och utspelar sig under och direkt efter kriget. Tokyo är i princip en ruinstad efter bombräderna och det är här filmen höjer sig över de flesta i serien. Genom umbärandena får vi lära känner karaktärerna. De blir inte bara monstermat utan folk vi bryr oss om. Där många filmer i serien sätter Godzilla i första rummet är Minus One en mycket mer mänsklig historia.

Därmed inte sagt att det inte finns gott om monsteraction här! Minus One vann rättvist årets Oscar för specialeffekter och kan vara den film i serien jag sett där actionsekvenserna känns allra mest hårdslående. Godzillas attack på Tokyo är en masterclass i katastroffilmsestetik. Att slutstriden är lika delar spektakulär som löjlig får man ta. Vid det laget är man redan så inne i berättelsen att man bara följer med i den långsökta planen.

Kombinerat med actionsekvenserna problematiseras den japanska inställningen till andra världskrigets slutskede. Skulle det ha spelat någon roll om Shikishima hade fullföljt sin order som kamikazepilot? Antagligen inte, eller som han själv säger: “Det fanns inget kvar att dö för”. Godzilla blir den samlande punkten av att det trots allt finns ett syfte – något att dö för att skydda. Det är mycket mer än vad jag hade förväntat mig av gemene monsterfilm!

Betyg: 4 och temat är fortfarande grymt av 5 möjliga

Film till fikat: Slumdog Millionaire

Jag gillar ju Indien i allmänhet. Tack vare Gustaf kommer varken jag eller någon annan i podden kunna sätta våra fötter där – för satan vad han gräver den här veckan! Det finns inga heliga kor längre, för Gustaf har förolämpat dem tillräckligt för att de ska emigrera. Han sysslar dessutom med sextrafficking… eller matchmaking. Det är oroande att han blandar ihop dessa! På tal om oroande pratar vi alldeles för mycket bajs i det här avsnittet. Troligen är det Mattis fel som nog behöver lite samtalsterapi efter småbarnsbajs. Han har dessutom tappat sin pilbåge så han kan inte vara Rama-Matti längre. Typiskt! Ulf då? Han räknar på hur många årslöner man vinner i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär? år 2006. Det märks att han är singel. Linda då? Vette fan. Hon lägger tak i Agrabah. Kanske.

Civil War

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Kirsten Dunst, Wagner Moura, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag: A24/DNA Films/IPR.VC

År: 2024

Längd: 109 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt17279496

Ett drygt år efter det andra amerikanska inbördeskriget inletts står en koalition av utbrytarstater redo att attackera Washington D. C. Den luttrade krigsfotografen Lee har tillsammans med partnern Joel blivit beviljade en intervju med den sittande presidenten – troligtvis hans sista. Tillsammans med den äldre reportern Sammy och sin nya bekantskap Jessie färdas de genom ett USA på gränsen till totalt sammanbrott.

En god vän till mig brukar sia om ett kommande amerikanskt inbördeskrig. Det kanske låter otroligt, men med tanke på att hon är mer insatt än vad jag är (och dessutom haft rätt om flertalet spektakulära saker) tidigare lyssnar jag. Jag har dock mycket svårt att se att kriget skulle utveckla sig som det gör i Alex Garlands Civil War.

Det är en titel som egentligen är väldigt missvisande. De bakomliggande mekanismerna för kriget förklaras aldrig och den smått bisarra alliansen mellan Kalifornien och Texas utgör Washingtons stora nemesis. Hur Kalifornien och Texas – kanske de stater med mest olika generella politiska ståndpunkter – kom till alliera sig med varandra är något som måste förklaras. Likaså finns det andra stridande faktioner, vilket gör att det då och då är något förvirrande exakt vem vi följer.

Man hade förvisso kunnat argumentera för att det här är vad filmens huvudbudskap är – journalistens jobb att skildra vad som händer utan känslor och tolkningar. Jag vet inte riktigt om jag köper det, men Garland är mycket bättre på att skildra skeenden på mikronivå än han är på makro. Det är här filmens riktiga styrka ligger. Kirsten Dunst gör en fantastisk roll som Lee, komplett med tusenmetersblick och plågad av allt hon sett under sin karriär. I kontrast står Jessie (Cailee Spaeny) som aspirerande krigsfotograf som verkar vara ute på alldeles för djupt vatten. Det är också mellan dessa två kvinnoporträtt som det huvudsakliga dramat utspelar sig. Vad krävs för att bli objektiv som Lee och vad kostar det i mänsklighet?

Även actionsekvenserna, i synnerhet striden om Washington, är imponerande och känns väldigt realistiska. Garland gillar att använda sig av sin estetisk med handhållen digitalkamera och det kräver sin regissör. I fel händer blir det mest plottrigt och svårt att avgöra vad som händer. Garland har uppenbarligen tagit råd från sin gamle samarbetspartner Danny Boyle, då fotot i actionscenerna påminner mig om deras gemensamma film 28 Days Later (2002). Det närgångna fotot i nämnda sekvenser kontrasteras med stora vidder och ett USA som ser lika splittrat ut som dess politiska inriktningar. Små pittoreska samhällen (om än med krypskyttar på taken) blandas med eldinfernon från exploderande byggnader. Det är väldigt effektivt i sin helhet.

Garland skulle däremot ha behövt hjälp med manuset. Det är något överraskande då han först och främst är känd som författare. Det finns saker i hans vision av ett framtida USA som ringer lite falskt. Tidigare nämnda geografiska allianspartners är en sak, men ibland verkar det som Garland inte riktigt vet om han vill göra en film om krigsjournalistik, ett varnande exempel inför framtiden eller en krigsfilm rakt av. Det gör att fokuset blir något splittrat. Den i särklass bästa delen är karaktärsinteraktionerna, men då dessa inte ges tillräckligt med tid alla gånger känns det då och då som att filmen tappar bort sig själv. Och bristen på konceptuell detaljrikedom stör mig återigen!

Trots min kritik är Civil War en sevärd film. Den är välspelad och sätter modern krigföring i ett sammanhang som vi inte tidigare sett det – i USA självt. En bättre titel hade dock varit “War Journalist” eller liknande. Med en mer enhetlig ton hade det här kunnat bli en klassiker. Nu är det “bara” en mycket bra film med viss identitetskris.

Betyg: 4- utbrytarstater av 5 möjliga

Atlas

Regi: Brad Peyton

Manus: Leo Sardarian & Aron Eli Coleite

Medverkande: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K. Brown mfl.

Produktionsbolag: ASAP Entertaiment/Berlanti Productions/Netflix Studios mfl.

År: 2024

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14856980/

Drygt 25 år efter att världens AI revolterade under ledning av androiden Harlan Shepherd lyckas mänskligheten till sist spåra honom till en planet i Andromedagalaxen. Atlas Shepherd, dotter till Harlans designer, är en briljant om än något instabil analytiker som rekryteras till att hämta hem Harlan, död eller levande.

Det har bara gått två dagar sedan jag såg den här filmen och jag fick kämpa för att komma ihåg annat än att Jennifer Lopez är med i den. Det är inte ett särskilt gott betyg. Förvisso är jag tämligen stressad för tillfället, men när jag inte ens kom ihåg varför hon skulle ut i rymden är det något som är väldigt fel.

Det här kan vara en av de mest menlösa science fiction-filmerna jag sett. Är den dålig? Nej, egentligen inte, men här finns inte en enda originell tanke. “Åh nej, AI:n revolterar! Attans, vem kunde tro att det skulle hända?”. Alla, är svaret. Alla trodde att det skulle hända. Jennifer Lopez har väl aldrig kunnat anklagas för att vara en särskilt duktig skådespelerska, men jag kommer inte ihåg henne som så här i brist av personlighet. Någon tyckte att det var värt att slänga iväg 100 miljoner dollar på den här filmen som är i sånt skriande behov av något oväntat eller en egen identitet. Är det kreativ skatteplanering? Min deklaration innehåller mer action än det här. Och det är i princip allt jag kan säga om den här filmen. Om en vecka har jag glömt den helt.

Betyg: 1 J-Lo going low, low, low av 5 möjliga