Atlas

Regi: Brad Peyton

Manus: Leo Sardarian & Aron Eli Coleite

Medverkande: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K. Brown mfl.

Produktionsbolag: ASAP Entertaiment/Berlanti Productions/Netflix Studios mfl.

År: 2024

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14856980/

Drygt 25 år efter att världens AI revolterade under ledning av androiden Harlan Shepherd lyckas mänskligheten till sist spåra honom till en planet i Andromedagalaxen. Atlas Shepherd, dotter till Harlans designer, är en briljant om än något instabil analytiker som rekryteras till att hämta hem Harlan, död eller levande.

Det har bara gått två dagar sedan jag såg den här filmen och jag fick kämpa för att komma ihåg annat än att Jennifer Lopez är med i den. Det är inte ett särskilt gott betyg. Förvisso är jag tämligen stressad för tillfället, men när jag inte ens kom ihåg varför hon skulle ut i rymden är det något som är väldigt fel.

Det här kan vara en av de mest menlösa science fiction-filmerna jag sett. Är den dålig? Nej, egentligen inte, men här finns inte en enda originell tanke. “Åh nej, AI:n revolterar! Attans, vem kunde tro att det skulle hända?”. Alla, är svaret. Alla trodde att det skulle hända. Jennifer Lopez har väl aldrig kunnat anklagas för att vara en särskilt duktig skådespelerska, men jag kommer inte ihåg henne som så här i brist av personlighet. Någon tyckte att det var värt att slänga iväg 100 miljoner dollar på den här filmen som är i sånt skriande behov av något oväntat eller en egen identitet. Är det kreativ skatteplanering? Min deklaration innehåller mer action än det här. Och det är i princip allt jag kan säga om den här filmen. Om en vecka har jag glömt den helt.

Betyg: 1 J-Lo going low, low, low av 5 möjliga

Film till fikat: Ice Station Zebra

Vi borde antagligen ringa någon angående Gustafs missbruk av Careless Whisper som går till nya höjder (eller dalar) den här veckan. Vid närmre eftertanke väntar vi nog tills han fått träffa SD-elefanten och kramat skiten ur den så vi kan avslöja den som Malaco-elefanten på dekis. Det blir nog en segerhelg att minnas. Ulf introducerar oss för Carface och Gustaf ger oss trauman med redigeringen kopplad till denna karaktär. Matti kommer ut som hålgrävningsförnekare och sätter ner foten (slår näven i bordet etc.) om vad vi får och inte får säga! Veckans MVP utan att ens försöka är nog ändå Linda som ser nakna kvinnor där inga nakna kvinnor finns, ifrågasätter ubåtarnas vara eller icke vara och fullkomligen älskar sitt jobb. Vi lovar! Sen var det en film också. Det händer inte så mycket i den. Vi är roligare. Vi lovar!

Ghostbusters: Frozen Empire

Regi: Gil Kenan

Manus: Jason Reitman & Gil Kenan

Medverkande: Mckenna Grace, Finn Wolfhard, Carrie Coon mfl.

Produktionsbolag: BRON Studious/Ghostcorps/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2024

Längd: 115 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt21235248

Familjen Spengler flyttar in i den gamla brandstationen i New York och fortsätter jaga spöken. Det går väl… sådär. Nog för att de har en kundkrets, men de har också en benägenhet att förstöra infrastruktur och annat som är bra att ha. När Ray får händerna på ett oerhört kraftfullt hemsökt föremål finns det dock ingen tid att vara försiktiga. New York håller på att frysa över och samtidigt börjar spökförvaringen bli full.

Ghostbusters: Afterlife (2021) kom som en frisk legacy sequel till en serie som var rejält på dekis. Den fick tämligen gott mottagande och då kommer ju självklart en uppföljare. Och ja, det här är mer av samma. Därmed inte sagt att “mer av samma” alltid är något dåligt!

Vi är tillbaka i New York efter sejouren på landsbygden och vi får återse många ställen från de första delarna. Det är det som jag gillar med Jason Reitmans och Gil Kenans (nu även regi) manus till de här filmerna. Istället för att ha med platser och karaktärer som ett sätt att visa på att “kommer ni ihåg det här?!” spelar de oftast roll i en större kontext. Jag säger oftast, eftersom vissa mindre roller enbart är där för fan service, men å andra sidan – kan du få Bill Murray till din film så säger du inte nej!

Fokus ligger inte heller på de äldre karaktärerna utan återigen på nästa generations ghostbusters, den här gången framförallt på McKenna Graces roll som Phoebe. Hon är definitivt skådespelaren med flest emotionella scener som inte enbart fokuserar på action och gags. Jag sa det redan till förra filmen, men håll koll på Grace. Hon är en star in the making.

Hon har dock hjälp av en riktigt bra ensemble, med samtliga nu levande busters från originalfilmerna tillsammans med en alltid lika charmig Paul Rudd och flertalet andra mindre roller. Till och med Dickless är tillbaka! De som vet, de vet.

Frozen Empire är ytterligare en väldigt underhållande outing i franchisen. Den kommer ju nagelfaras av superfans av den första, men hade vi förväntat oss något annat? Ingen film i serien har kommit upp till originalets storhet och det vore orättvist att förvänta sig att Frozen Empire skulle göra det.

Betyg: 4- kalla vindar från förra av 5 möjliga

Film till fikat: How To Train Your Dragon: The Hidden World

När Ulf är borta passar Gustaf på att både klappa, sjunga och göra en dålig imitation av honom. Fy fan. Ulf meddelar att han måste vara minst 58% mer fulländad som person för att ens komma i närheten. Linda är förvirrande genom att både vilja ha ihjäl Ulf och åberopa hans stöd. Å andra sidan är det lite par for the course, med tanke på att hon pratar folkmord, drakgraviditeter och tveksam sexualitet. Och på talk om det sistnämnda är Matti gammal och tycker inte om förändring. Gustaf missbrukar Careless Whisper och måste definitivt komma ut mer! Han kanske kan åka till Göteborg och åka loopen på Liseberg, eller Linda, som vi också kallar den.

Baby Reindeer

Regi: Weronika Tofilska & Josephine Bornebusch

Manus: Richard Gadd (baserat på hans pjäs)

Medverkande: Richard Gadd, Jessica Gunning, Nava Mau mfl.

Produktionsbolag: Clerkenwell Films

År: 2024

Längd: cirka 280 min (7 x cirka 40 min)

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13649112/

Donny Dunn arbetar på en lokal bar samtidigt som han försöker slå igenom som ståuppkomiker. En kväll kommer den mycket ledsna Martha in och Donny ger henne en gratis kopp te för att vara snäll. Vad han inte anar är att den här gesten kommer bli början på Marthas totala besatthet av honom och även att han måste börja gräva i delar av sitt förflutna han försökt att glömma.

Även om titeln inte sålde in mig direkt har Baby Reindeer varit i toppen av min rekommendationslista den senaste månaden. När alla dessutom började prata om den fick jag ta och se den innan jag blev alltför spoilad. Och ja, det här var väl värt min tid. Baby Reindeer är, av flera orsaker, bland det mest utmanande du kan se just nu. Det är å ena sidan en historia om besatthet, men samtidigt är den något av det bästa jag sett om psykologiska trauman och dess efterverkningar.

Richard Gadd har baserat manuset på sin enmansshow med samma namn. Jag låter saken vara osagt om vad som är sant och vad som är uppskruvat i historien (det råder mycket delade meningar om detta i diskussionen), men om jag istället ser det som ett separat fiktivt verk är det här ett fantastiskt manus. Gadd spelar sin egen “avatar” och gör det väldigt väl. Att vara självutlämnande är en svår konst, men om man baserar en serie på en enmansshow med verklighetsbakgrund är det svårt att casta någon annan. Seriens verkliga stjärna är dock Jessica Gunning i rollen som Martha.

Gunning lyckas göra Martha både skräckinjagande och fascinerande på samma gång. Vi har nog dessvärre alla stött på typen av människor som verkligen låser sig fast vid en, om än inte i samma utsträckning som Martha. Precis som Donny har sina egna trauman i bagaget förstår vi att även Martha har det. Vi får dock aldrig någon tillfredsställande förklaring på varför Martha är som hon är. Det kommer lite kommentarer här och där som vi kan börja pussla med, men till syvende och sist är hon nästan som en naturkraft – du kan inte hindra henne när hon beslutat sig.

Ett varningens ord bör dock ges – Baby Raindeer är riktigt jävla mörk. Det är humor som är absolut svärta blandat med mardrömslika övergreppsscener och psykisk ohälsa. Om du är lättstött eller arbetar igenom något liknande just nu är det här inte serien för dig.

Som ni märker dansar jag runt handlingen lite för att inte spoila. Baby Raindeer innehåller flera otroliga twists. I viss mån kan jag förstå den första av dessa (avsnitt fyra, om jag inte minns fel), men eftersom det aldrig alluderats till tidigare kommer det lite som en blixt från klar himmel rent dramaturgiskt. Det är också allt negativt jag har att säga om Baby Raindeer. Det här är streamad feel bad-tv när den är som allra bäst. Allt satt till ett fantastiskt soundtrack dessutom. Se.

Betyg: 5 lidanden av 5 möjliga

Film till fikat: Jewel Of The Nile

Linda åker skidor och lämnar oss att försöka utröna var veckans film anser Nilen ligga. Det kan vara allt från Egypten till Senegal, i denna, en av 80-talets mest tondöva produktioner. Den visar ju förvisso på hur man löser alla konflikter i Mellanöstern (där ligger Nilen också!) och i dessa tider kanske det finns något att hämta där? Nähä… Men vad gör det när Gustaf, 73 år ung, klagar på graffitikonstnärer, Matti pratar om ål och inåtväxande könsorgan (ja…) och Ulf undrar upprepande gånger om karaktärerna är fem år gamla. Matti får dessutom bli ansiktet för den numera ökända baguetteilskan och de övriga är chockade över att han inte känner till noshörningen Nelson. Det gör han nu. Han blev ledsen, men kanske kan nationalsenegaleserna muntra upp honom med lite jonglering? Bäst att fråga.

Humane

Regi: Caitlin Cronenberg

Manus: Michael Sparaga

Medverkande: Jay Baruchel, Emily Hampshire, Peter Gallagher mfl.

Produktionsbolag: Victory Man Productions/Telefilm Canada/Ontario Creates mfl.

År: 2024

Längd: 93 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt16280912

I en närbelägen framtid har global massvält och resurskrig tvingat världens länder till “befolkningsreduceringspolitik”. Det pensionerade nyhetsankaret Charles York bjuder sina barn på middag för att berätta att han beslutat sig för att skriva upp sig som “rekryt” för programmet – vilket i själva verket betyder assisterat självmord. Det visar sig dock att det här kommer bli det minsta av barnens problem under kvällen.

Caitlin Cronenberg är den senaste i den namnkunniga klanen som satt sig i regissörsstolen efter brorsan Brandons lyckade genombrott för ett tiotal år sedan. Det är svårt att dra några större växlar på hennes stil efter denna, hennes första, långfilm, men där Brandon ligger väldigt nära farsgubben verkar Caitlin vilja etablera sig en egen identitet i rollen. Temat känns dock igen – vad är våra kroppar och våra liv egentligen värda och för vem?

Michael Sparagas manusidé är väldigt tilltalande. I en värld där global uppvärmning löper fritt och vi nyss kommit ut från en pandemi är det inte svårt att se något liknande hända i verkligheten, om än i mycket mindre skala förstås. Humane är lika delar satir som allvar och det här gör också att den funkar bra. Ensemblen är överlag bra, men de två som verkligen levererar är Jay Baruchel i rollen som ärkesvinet och lobbyisten Jared och Enrico Colantoni som Bob – mannen som är lite för plikttrogen och kanske även fullblodspsykopat.

Humane hade dock tjänat på att vara längre och ge oss mer karaktärsbakgrunder innan allt brakar åt helvete. Med en 20 minuter längre speltid, framförallt satt i första akten, hade det här kunnat bli något utöver det vanliga. Nu är det en mycket välregisserad och välspelad dystopisk skräckthriller som trots allt rekommenderas för fans av genren. Jag hoppas av Caitlin Cronenberg skruvar till det ännu mer i sitt nästa projekt!

Betyg: 3+ reformerade fängelsevakter av 5 möjliga

Film till fikat: Romancing The Stone

Linda meddelade oss tämligen onykter att hon var i Gislavedi (hon lägger till egna vokaler ibland) så vi andra stack till Colombia för att hänga med Michael Douglas och Kathleen Turner. Tur att vi inte åkte på riktigt, med tanke på Gustafs benägenhet att göra alla dialekter till hemgjord tyska. När han dessutom slänger hela Sydamerika under bussen (effektivt, förvisso) hade han fått ty sig till podden Colombiakännare Ulf. Hans kvalifikationer är att han känner tre colombianer. Stabilt. Vidare ger vi oss in på den internationella juvelerarmarknaden, kläcker idén till barnboken “Linda och nynazisterna” och Matti blir folkilsk trots veckans mysighetsfaktor. Det viktigaste budskapet vi kan ta med oss den här veckan är nog ändå att alla som inte kan stava är våldtäktsmän.

Arcadian

Regi: Benjamin Brewer

Manus: Mike Nilon

Medverkande: Nicolas Cage, Jaeden Martell, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Aperture Media Partners/Highland Film Group/Saturn Films mfl.

År: 2024

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA/Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14729020/

Femton år efter att mänskligheten attackerats av extremt aggressiva nattlevande varelser försöker Paul uppfostra sina tvillingsöner Thomas och Joseph bäst han kan. När olyckan är framme tvingas familjen och deras grannar till en desperat strid för att ens överleva.

Arcadian förvirrar mig. Världsbygge, skådespel och design är alla klart över medel och rent filmtekniskt ser den här filmen ut som något betydligt mer påkostat. Benjamin Brewer har en säregen stil i sin regi som påminner om hans förflutna som musikvideoregissör och ett bildberättande som ligger i samma stil som exempelvis Danny Boyles i 28 Days Later (2002) om än i mindre skala.

Jag tillhör ju skaran som verkligen gillar Nicolas Cage i det mesta och så även här. Det är dock Jaeden Martell som stjäl showen här som Joseph. Jag tror att han har en lysande framtid framför sig. Han visade prov på sin talang redan i remaken av IT (2017 – 2019) och i den mindre upphaussade Stephen King-adaptionen Mr. Harrigan’s Phone (2022). Martell har en kvalitet som är svår att sätta fingret på annat än att han är väldigt… sympatisk. Med rätt manus framöver kan han bli ett större namn än han redan är.

Så om allt det här är så bra, vad är det då som stör? Mike Nilons manus är bland de mest ojämna jag sett på länge. Som creature feature funkar det ypperligt, inte minst med tanke på de väldigt originella monstren, men världen han har skapat befolkas främst av ganska platta karaktärer. Det gör att dramabiten faller platt i vissa avseenden och resultatet blir en dissonans som gör att har svårt att ge Arcadian ett rättvist omdöme. Här finns ordentligt med potential till något större som aldrig infrias. För fans av genren är det ett ganska enkelt val – du kommer inte ha tråkigt. För gemene man är jag inte lika säker dock.

Betyg: 3+ mighty morphing monsters av 5 möjliga

Film till fikat: The Shawshank Redemption

Kaoset härskar i veckans poddavsnitt. Lysrör exploderar, Linda har droppat oxalsyra i ögat och vi identifierar det förlorade evangeliet – Julmustevangeliet. Sen har vi sett en film också. Den är ganska populär. Så pass att den ibland ses som världens bästa film. Så långt vet vi inte om vi vill gå, men vi får i alla fall lyssna på när Matti pratar om kvinnlig anatomi. Nu undrar vi alla hur han egentligen blev far. Han får i alla fall ha sin åsikt för Linda, även om han har fel. Detta är nämligen en komedi enligt Linda. Det är tur att Jesus snart är tillbaka efter påsk så han kan styra upp skutan lite. Det baller ur!