Atlas

Regi: Brad Peyton

Manus: Leo Sardarian & Aron Eli Coleite

Medverkande: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K. Brown mfl.

Produktionsbolag: ASAP Entertaiment/Berlanti Productions/Netflix Studios mfl.

År: 2024

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14856980/

Drygt 25 år efter att världens AI revolterade under ledning av androiden Harlan Shepherd lyckas mänskligheten till sist spåra honom till en planet i Andromedagalaxen. Atlas Shepherd, dotter till Harlans designer, är en briljant om än något instabil analytiker som rekryteras till att hämta hem Harlan, död eller levande.

Det har bara gått två dagar sedan jag såg den här filmen och jag fick kämpa för att komma ihåg annat än att Jennifer Lopez är med i den. Det är inte ett särskilt gott betyg. Förvisso är jag tämligen stressad för tillfället, men när jag inte ens kom ihåg varför hon skulle ut i rymden är det något som är väldigt fel.

Det här kan vara en av de mest menlösa science fiction-filmerna jag sett. Är den dålig? Nej, egentligen inte, men här finns inte en enda originell tanke. “Åh nej, AI:n revolterar! Attans, vem kunde tro att det skulle hända?”. Alla, är svaret. Alla trodde att det skulle hända. Jennifer Lopez har väl aldrig kunnat anklagas för att vara en särskilt duktig skådespelerska, men jag kommer inte ihåg henne som så här i brist av personlighet. Någon tyckte att det var värt att slänga iväg 100 miljoner dollar på den här filmen som är i sånt skriande behov av något oväntat eller en egen identitet. Är det kreativ skatteplanering? Min deklaration innehåller mer action än det här. Och det är i princip allt jag kan säga om den här filmen. Om en vecka har jag glömt den helt.

Betyg: 1 J-Lo going low, low, low av 5 möjliga

Animated Double Feature: Elemental & Nimona

Regi: Peter Sohn

Manus: John Hoberg/Kat Likkel/Brenda Hsueh

Medverkande: Leah Lewis, Mahmoudou Athie, Ronnie Del Carmen mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23561236/

Trots att eld inte brukar leka väl med andra element flyttar Bernie och Cinder till Elementstaden för att skapa sig ett liv. Snart välkomnar de även dottern Ember. Många år senare gör sig Bernie redo att gå i pension och lämna över familjens affär till dottern, när det oväntade händer – i ett försök att hindra en översvämning träffar Ember vattenelementaren Wade och kärlek uppstår.

Pixar brukade en gång stå för kvalitetsunderhållning för både stora och små barn. Oavsett vilken historia de berättade fanns det en fingertoppskänsla som var mästerlig på att slå an känslosträngarna hos tittaren. Jag kan fortfarande inte se Up (2009) utan att fulgråta till exempel. Men allt sedan 2021 års Luca har något hänt. Tre filmer i rad från det tidigare så träffsäkra animationshuset har varit mer eller mindre skräp. Jag har ingen aning om varför kvaliteten har dalat som den gjort, bara att den har gjort det. Den tredje filmen jag precis nämnde? Det är Elemental.

Där Pixar tidigare har skapat karaktärer att älska och ta till sig är karaktärerna i Elemental fruktansvärt ointressanta. Jag kräver inte mycket till originalitet i manusarbete när det kommer till animerad film från väst, men någon form av kvalitetskontroll måste det väl ändå finnas?

Det här är bland det lataste jag sett i form av osannolik Romeo & Julia-historia. En klassisk historia behöver något som särskiljer den i exempelvis design, humor, karaktärer eller musik. I Elemental finns ingenting av detta. Det är en film som endast känns som en cash grab utan någon passion bakom. Enligt regissör Peter Sohn har han baserat idén på hur hans familj emigrerade till USA från Korea. Det borde finnas mer känslomässig tyngd till något sådant. Men vad förväntar man sig av en regissör vars förra Pixar-film var The Good Dinosaur? (2015). Ironiskt nog tävlar han i viss mån mot sig själv på Oscarsgalan då han gör en röst i Spider-Man: Across The Spider-Verse (2023). Se den istället och uppmuntra Sohn till att hålla sig till röstskådespelet.

Betyg: 1 elementärt uselt, min käre Watson av 5 möjliga

Regi: Nick Bruno & Troy Quane

Manus: Robert L. Baird & Lloyd Taylor (baserat på ND Stevensons grafiska roman)

Medverkande: Chloë Grace Moretz, Riz Ahmed, Eugene Lee Yang mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Animation

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt19500164/

Ballister Boldheart är den förste ofrälse som fått äran att bli dubbad till riddare i ett magiskt rike där modern teknologi och medeltid blandas. Vid ceremonin går något dock väldigt fel och Ballister blir anklagad för att ha mördat drottningen. Nu jagad av allt och alla får han oväntad hjälp av en skepnadsskiftande liten flicka vid namn Nimona, som helst av allt vill bli hans sidekick. Nu måste han rentvå sitt namn och ta reda på vad som egentligen hände.

Efter morgonens Elemental var jag verkligen inte sugen på mer animerat. Jag drog igång den här filmen samtidigt som jag satt och rengjorde en av mina gitarrer för att ha något att fokusera på när jag misstänkte att den skulle urarta till en tråkig syssla. Jag kunde inte haft mer fel. Efter tio minuter glömde jag bort allt vad gitarrvård heter och var totalt uppslukad i Nick Bruno & Troy Quanes version av ND Stevensons magiska värld.

Jag hade inte kopplat att Stevenson var samme person som låg bakom den mycket lyckade rebooten av She-Ra (2018 – 2020), men efter att ha sett Nimona kan jag se betydande likheter. Precis som She-Ra:s Etheria är den här världen en blandning mellan magi och teknologi, med till och med lite snarlik design på vissa saker.

Men framförallt är det känslan som fångar mig. Allt det som Elemental inte hade finns här. Karaktärerna är välutvecklade, manuset sätter en ny spinn på den gamla sagan om ont och gott och den får även en gammal sten som undertecknad att darra lite på underläppen. Och när den inte gör det gör den komisk action på allra bästa sätt. Mycket ska dock tillskrivas Chloë Grace Moretz och Riz Ahmed som röstskådespelare till huvudrollerna. Framförallt Ahmed imponerar på mig med en spännvidd som röstskådespelare jag inte visste han besatt.

Nimona var en fullkomlig överraskning för mig och en påminnelse om varför jag ser i princip allt till Oscarsgalorna. Ibland hittar man guld man inte visste man letade efter.

Betyg: 4+ och med Judas Priest på soundtracket liksom! av 5 möjliga

Cocaine Bear

Regi: Elizabeth Banks

Manus: Jimmy Warden

Medverkande: Keri Russell, Alden Ehrenreich, O’Shea Jackson Jr. mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Brownstone Productions/Lord Miller

År: 2023

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1630029/

När en kokainleverans går väldigt fel och hamnar i en nationalpark i Georgia finns det många intressenter som letar efter drogerna. Det ska dock visa sig att alla parter har kommit för sent. En svartbjörn modell större har hittat delar av lasten och har utvecklat en förkärlek för det vita pulvret – med allt vad det innebär…

Med en titel som Cocaine Bear och skådespelare som Keri Russell och Ray Liotta var jag tvungen att se den här filmen förr eller senare. Jag anade lite oråd i och med att den gick upp på svenska biografer dock. Det brukar inte vara ett gott tecken när det gäller den här typen av film, om inget annat för att det brukar betyda att de är relativt rumsrena – motsatsen till vad jag vill att en sådan här film ska vara. Tyvärr hade jag helt rätt.

Jag fattar inte hur man kan göra en film om en kokainpundande björn så här… tråkig. Tempot är ryckigt som ett kokainhuvuds blick och tonen pendlar mellan att vara helt rätt och alldeles för seriös. Framförallt är det humorn som i nio fall av tio inte funkar. För att en så här knäpp idé ska bli kul måste man ta ut svängarna rejält.

Elizabeth Banks är troligen en av de minst roliga kvinnorna i Hollywood, både som skådespelare och regissör, och hon klarar inte av att göra något med Jimmy Wardens hackiga manus annat än i ett fåtal scener. När dessa scenerna väl kommer visar Banks vilken film den här hade kunnat vara om man hade tryckt plattan i mattan. Nu blir Cocaine Bear en idé som bäst hade stannat kvar på just idéstadiet eller gjorts till en kortfilm.

Den sanna historien bakom berättelsen är mer underhållande i all sin tragikomik. En stor svartbjörn lyckade sätta i sig 34 kilo (!) kokain innan den dog av en överdos i en nationalpark i Georgia 1986. Jag har en känsla att Jimmy Warden fick höra talas om den här historien och tänkte “vore det inte kul om den hade överlevt?!”. Kanske det, men inte i Warden och Banks händer.

Betyg: 1+ tjackbjörnar av 5 möjliga

Documentary Double Feature: A House Made Of Splinters & All The Beauty And All The Bloodshed

Regi: Simon Lereng Wilmont

Manus: N/A

Medverkande: Marharyta Burlutska, Anjelika Stolyarova, Olga Tronova mfl.

Produktionsbolag: Final Cut For Real/Story/Donkey Hotel mfl.

År: 2022

Längd: 87 min

Land: Danmark/Ukraina/Sverige/Tyskland/Finland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt16377920/

Filmaren Simon Lereng Wilmont följer livet på ett barnhem i östra Ukraina. Trots att kriget står inför dörren jobbar personalen enträget med att ge skydd och boende till så många barn som möjligt som fallit offer för den i regionen stora epidemin – alkoholism hos föräldrarna.

Wow… okej, det må låta okänsligt, men jag tror den här filmen slog något rekord i misär. Ett krig som mullrar i bakgrunden, en mängd barn som far illa på grund av missbrukande vuxna och ett barnhemssystem som mer liknar halvhemsverksamhet än något annat. Muntert är det definitivt inte, men är det bra? Mja, sådär.

Man kan utforska hur mörka ämnen som helst i dokumentärform, men om det inte rör sig om en rent faktabaserad historia måste det finnas någon form av analys av vad man visar. Simon Lereng Wilmonts dokumentär är av skolan att inte ifrågasätta annat än med sin dokumentär i sig. Det funkar sådär i det här fallet. När dessutom kriget, bara 20 kilometer bort, endast berörs i förbifarten känns det snarare som ett tjänstefel. Vad händer om fronten flyttas? Var tar barnen vägen? Vad händer med deras föräldrar? Här väcks väldigt många frågor som får väldigt få försök till svar.

Efter 87 minuter av misär är jag inte särskilt mycket klokare än jag var innan. Jag visste att folk for illa i området av olika anledningar, men jag har ingen ingång till hur problemen ska lösas. Lite analys hade varit välbehövlig istället för att det som nu blir – ett vadande i människospillror utan försök till varken problematisering eller lösning.

Betyg: 1 fallfärdigt hus till film av 5 möjliga

Regi: Laura Poitras

Manus: N/A

Medverkande: Nan Goldin, David Armstrong, Marina Berio mfl.

Produktionsbolag: Participant/Praxis Films

År: 2022

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt16377920/

Nan Goldin, en av vår tids mest kända fotografer, skildras i Laura Poitras dokumentär om hennes liv i allmänhet och hennes rebelliska anda i synnerhet. Från New Yorks undergroundscen på 70-talet till en frispråkig förkämpe för både rättvis sexualpolitik och homosexuellas rättigheter bygger Poitras sin film runt hennes senaste stora strid – den mot familjen Sackler som till stor del står att beskylla för opioidkrisen.

I motsats till A House Made Of Splinters är det så här man gör en dokumentär om ett svårt och tungt ämne. Nan Goldin har aldrig varit främmande för kontroverser, men Laura Poitras kommer henne närmre inpå livet än någon tidigare gjort. Hennes berättelse är fascinerande och sorglig, från systerns självmord till hennes egna problem och vägen ut från dem. Samtidigt lyckas Poitras med konststycket att väva ihop en personskildring med något större och skapar både ett tidsdokument med nedslag under 70 års tid och samtidigt knyta ihop alla trådar i slutet. Det är djupt imponerande.

Det enda jag egentligen har att invända mot All The Beauty är att Goldins egen konst används lite sidådär ibland. Ibland är kopplingen mellan vad som visas och vad som berättas inte klockren, men för det mesta är urvalet bra gjort. Jag skulle säga att den här filmen har något för väldigt många olika tittare. För den som intresserad av konstnärskap är det givetvis en guldgruva, men även den som är intresserad av konstens sociala aspekter hittar mycket här. Vill du se en sällan skildrad sida av HBTQ-historien? Det finns här. Sexualpolitik?Jadå. Missbruksproblematik? Absolut. Speciellt scenerna där Goldin minns sin syster och scenen där familjen Sackler till sist konfronteras är cineastiskt sprängstoff.

Det mest imponerande med Poitras film är att allt detta knyts ihop till en berättelse som går utanför Goldins fascinerande persona. Till syvende och sist är det här en historia om att vägra konformitet och att gå sin egen väg – något vi alla kan behöva påminnas om ibland. Bäst av årets nominerade dokumentärer.

Betyg: 4+ 70-tals-kollektiv av 5 möjliga

International Double Feature: Close & Eo

Regi: Lukas Dhont

Manus: Lukas Dhont & Angelo Tijssens

Medverkande: Eden Dambrine, Gustav De Waele, Èmilie Dequenne mfl.

Produktionsbolag: Menuet Producties/Diaphana Films/Topkapi Films mfl.

År: 2022

Längd: 104 min

Land: Belgien/Nederländerna/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB:https://www.imdb.com/title/tt9660502/

Léo och Rémi har alltid varit oskiljaktiga och är i princip som bröder för varandra. När de båda ska börja högstadiet störs dock Léo om ryktena om att han och Rémi är mer än vänner. Det är startpunkten för en tragedi som snart ska påverka alla inblandade och leda till en av pojkarnas död.

Lukas Dhont har med Close gjort två långfilmer i sin karriär. Den första, Girl (2018), vann priser i Cannes och nu är hans andra film Oscarsnominerad. Det borde vara en fingervisning om vilken talang han är. Precis som med tidigare nämnda film utforskar Close de kanske mest omvälvande åren i livet – de unga tonåren. Identitetssökande och förväntningar från omgivningen går ofta stick i stäv och kan leda till både de ena och det andra – både positivt och negativt.

Liksom i Girl behandlar Dhont sexualitet och normer kring denna. Han gör detta med en extremt fin fingertoppskänsla där vi aldrig riktigt vet om Rémi och Léo faktiskt har känslor för varandra eller om det bara är som de är “nära”. Det är inte heller det som är poängen. Normerna kring manlighet och gruppbeteende, som pojkarna verkar har varit skyddade ifrån, rusar in över protagonisterna som en flodvåg och lämnar förödelse efter sig.

Det hela är dessutom väldigt välspelat. De två huvudrollsinnehavarna är riktiga fynd som barnskådespelare och bland de vuxna är Èmilie Dequenne en uppenbarelse som Rémis mamma, Sophie. Dhont bygger skickligt ihop manuset tillsammans med skrivarkollegan Angelo Tijssens och det känns hela tiden äkta. Från någon som jobbar i skolans värld och har varit tvungen att möta barns frågor om döden när en jämnårig gått bort är det nästan plågsamt träffsäkert – speciellt i den hopplöshet och förljugenhet man ofta känner när man ombeds hålla diskussioner om sorg i helklass.

Close är en lågmäld pärla till film som inbjuder till diskussion långt efter att eftertexterna rullat förbi. Se den gärna med era barn i de yngre tonåren. Det är en film som är bra mycket mer effektiv än vilken informationsrulle om mobbning från Socialstyrelsen som helst.

Betyg: 4 näsdukar av 5 möjliga

Regi: Jerzy Skolimowski

Manus: Jerzy Skolimowski & Ewa Piaskowska

Medverkande: Sandra Drzymalska, Isabelle Huppert, Lorenzo Zurzolo mfl.

Produktionsbolag: Skopia Film/Alien Film/Polish Film Institute mfl.

År: 2022

Längd: 88 min

Land: Polen/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt19652910/

Cirkusåsnan Eo tas från det enda hem och tillvaro han känt till när verksamheten stänger. På olika vägar får vi följa hans äventyr på både den polka och italienska landsbygden.

Jag tror att postern ovan kan vara den mest missvisande postern från 2022. En bild på en åsna i “rolig vinkel”, med en klarröd bakgrund och ett barnsligt typsnitt för titeln. Vad säger det tittaren? Antagligen en söt film om en åsnas öden och äventyr. Ovanligt att en sådan blir Oscarsnominerad, men någon gång ska väl vara den första. Just det, den är från Polen… den där åsnan kommer inte ha det så kul, va?

Det må vara mina fördomar om polsk film som talar, men det allra mesta som kommer utanför landets gränser är ytterst deprimerande och handlar om komplicerade förhållanden till katolicism, andra världskriget eller Sovjet. Det är lite svårt att göra med en åsna i huvudrollen så då blir det istället en deprimerande roadmovie utan riktig riktning eller poäng.

Som ni märker gillar jag inte Eo nämnvärt. Den gör några halvhjärtade ansatser till att säga något om djurens plats i samhället, men mer blir det inte. Det här är bokstavligen omkring 85 minuter av en åsna som betar på olika platser och betraktar en värld där i princip alla är fruktansvärda mot varandra och mot honom. Förvisso är fotot ibland riktigt snyggt i alla sin experimentlusta, men det måste finnas mer än så för att en handlingslös film ska vara något som jag kan hantera. Nåja, öket sjunger i alla fall inte. Alltid något.

Betyg: 1 tripp till limfabriken av 5 möjliga

FFF 2022 Dag 4: Återbesök i pumpastaden

FFF 2022 Dag 4: Återbesök i pumpastaden

Dag fyra på årets festival var en för min del ganska stillsam historia. Jag brukar av tradition inte se kortfilmspaketen annat än de som tävlar för priser (dygnet har tyvärr bara 24 timmar även för mig), och kvällens långfilm, den amerikanska Trick ‘r Treat (2007), hade jag redan sett på duk ett flertal gånger. Därför stannade jag inne, gjorde ett återbesök i den pumpatätaste staden i USA via dvd-utgåva och passade på att kolla in lite japanska high school-hit women i Baby Assassins (2021) hos festivalens streamingpartner TriArt.

Eftersom jag redan hade en recension på den förstnämnda filmen i arkivet klipper och klistrar jag helt enkelt. Jag har inte ändrat åsikt om filmen i fråga sedan jag först såg den för 13 år sedan. Håll bara i åtanke att den skrevs långt innan Bryan Singer hade ballat ur fullständigt.

(Saxat från 11/10 – 2009)

I en liten amerikansk småstad tas firandet av Halloween på största allvar. Varje år anordnas en stor parad och alla traditioner, från att pumporna måste ha tända ljus i sig till att man inte får ta av sig kostymen innan natten är slut, följs slaviskt. Det här är fyra (fem om man räknar introt) historier som tar plats under kvällen/natten den 31:e oktober. En handlar om en rektor som har fått nog av barn i största allmänhet, en om en gammal vandringssägen, en om en ung kvinna som försöker hitta en dejt till kvällens fest (vilket kan vara nog så skrämmande) och en om en bitter gammal man som får lära sig Halloweens verkliga innebörd.

Efter att först ha blivit ivägskrämd av den löjliga stavningen i titeln tänkte jag dock ge den en chans. Jag älskar Halloween. Nu pratar jag inte om den svenska, protestantiskt sobra tillställning med Alla helgons afton utan om den extravaganta amerikanska varianten med skelettkostymer, onyttigt frossande i godis och givetvis pumpor! Pumpor! Överallt pumpor! Jag började fira min egen variant av Halloween när jag var 13. Dessvärre kunde jag knappast knacka dörr och fråga om godis eftersom de flesta bara skrattade åt mitt tilltag i alla fall. Istället blev det pumpakarvande, tända ljus och skräckfilmsmaraton som hette duga. Så har det fortsatt och oktober är numera min skräckmånad. Så är den här filmen ett bra tillskott till min reda digra samling skräckfilmer? Svaret är ett absolut ja!

Manuset är smart uppbyggt med intressanta och ibland förvånansvärt roliga historier. Man bör dock gilla svart komedi om man ska tycka det är roligt, men för alla oss som uppskattar denna ädla konst bjuder filmen på många skratt. Skådespelarna är överlag väldigt bra med Anna Paquin (X-Men, True Blood) som största stjärna. En massa roliga cameos får också plats så som Leslie Bibb och Brian Cox. När filmen dessutom är producerad av serietidningsfilmsmästaren Bryan Singer kan man inte annat än applådera. Michael Dougherty har som sagt skrivit ett tajt manus med bra timing för både skräck och skratt. Dougherty och Singer har tidigare arbetat ihop på bland annat X2 och Superman Returns och det märks att de verkligen trivs ihop. Doughertys regidebut för långfilm är också en underbar syn att se. Hans sätt att använda sig av kameravinklar och färgsättning påminner inte så lite om Tim Burton och jag skulle verkligen vilja se honom fortsätta regissera filmer i skräckgenren.

Jag dansar lite runt handlingen för jag vill verkligen inte avslöja för mycket. Här finns till och med en stark referens till Dickens, vilket inte tillhör vanligheterna när det gäller skräckfilm. Om ni vill se en film som går tillbaka till det gamla sättet att göra skräck (innan allt började handla om tortyr alá Saw eller Hostel) så är det här filmen för er. Det är blodigt, roligt och lite obehagligt också. Allt som bra skräck ska vara. Betyg: 5 mysiga oktoberkvällar av 5 möjliga

Chisato och Mahiro är två high school-tjejer som bara råkar vara lönnmördare också. När de ska ta studenten har deras arbetsgivare en policy att deras team måste bo tillsammans. Det blir ett brutalt uppvaknande för de två tjejerna som nog helst av allt skulle vilja strypa den andra, men ett jobb är ett jobb – tills det blir personligt.

Herregud vilken irriterande film! Den som har följt bloggen ett tag vet att jag brukar gilla knäppa saker från Japan, men det här är två motsvarande valley girls med vapen som gnäller sig igenom en film utan reell röd tråd. Den är lite som Seinfeld – den handlar inte om något – men där Seinfeld var kul i sina observationer och persongalleri vill jag ha ihjäl Chisato och Mahiro efter en kvart. För att vara rättvis finns här en papperstunn historia om en yakuza-hit som går fel och de två lönnmördarna råkar hamna i mitten, men när det händer är mitt intresse sedan länge förbrukat. De på postern hyllade fightscenerna var också den enda anledningen till att jag orkade mig igenom det här. De är framförallt brutala och märkligt realistiska i all sin absurditet. Det är inte rena tekniker från kampsportsmanualen utan dirty fighting så det förslår med vad som än kan användas. I sin helhet är dock Baby Assassins festivalens absolut sämsta film hitintills. Ett riktigt bottennapp. Betyg: 1 mordisk japansk skolflicka av 5 möjliga.

Ikväll återvänder jag till biosalongen för fullt fokus på Stephen King. Jag börjar med den nyproducerade dokumentären King on Screen (2022), fortsätter med en utsåld föreställning av Carrie (1976) och avslutar med Timekeepers of Eternity (2021) – en grekisk-amerikansk nytolkning av Kings kanske mest utskällda tv-serie, The Langoliers (1995).

Halloween Ends

Regi: David Gordon Green

Manus: Paul Brad Logan

Medverkande: Jamie Lee Curtis, Andi Matichak, Rohan Campbell mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Miramax/Universal Pictures mfl.

År: 2022

Längd: 111 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

Efter händelserna i förra filmen har Michael Myers hållit sig borta från Haddonfield – eller har han det? När Corey, en hårt prövad ung man som orsakade en olycka där barnet han satt vakt för dog, på olika vägar hamnar vid ett avloppsrör visar det sig att det inte bara är clowner som bor i illaluktande vatten. Samtidigt försöker Laurie Strode en gång för alla stänga kapitlet om Michael genom att skriva en bok. När hennes inneboende barnbarn Allyson fattar tycke för Corey blir hon snart varse om att Michael inte är klar med henne riktigt än…

Dags att bli förvirrad! Det här är alltså slutet på den enligt min räkning första tidslinjen i ett alltmer överbefolkat Halloween-verse. Filmen med titeln Halloween (2018) var en direkt fortsättning på filmen som hette… Halloween (1978). Denna fick två uppföljare varav vår film för dagens recension är den andra av de två uppföljarna. Samtidigt finns det en kontinuitet där Halloween 1978 fortsätter med film 2, 4, 5 och 6. Film nummer 3 har inget med något annat att göra och är sin egen lilla entitet. Ytterligare en kontinuitet erkänner film 2, men inget därefter och börjar således med Laurie Strodes historia i Halloween H20: 20 Years Later (1998) och avslutas med en uppföljare 2002. Sen rebootades franchisen med två filmer av Rob Zombie som heter… Halloween (2007) med uppföljaren Halloween II (2009). Are we confused yet?!

Halloween Ends avslutar alltså en av Laurie Strode-historierna om hennes knepiga förhållande med sin brorsa som försökt mörda henne i 40 år. Enligt alla logik blir detta också Jamie Lee Curtis sista film i franchisen, med tanke på hennes ålder och att världens nog imploderar om hon spelar rollen i ytterligare en kontinuitet. Så hur ger man henne sin svanesång? Genom att fokusera handlingen på en mobbad tonårspojke med en kändiscrush på Michael. Tja, det var åtminstone ett intressant val. Bra är det i alla fall inte.

Okej, jag ska vara rättvis – det är en intressant idé som hämtar inspiration ifrån gamla slasherklassiker som A Nightmare On Elm Street II: Freddy’s Revenge (1985) och gammal gotisk litteratur. Uppbyggnaden är också tämligen sevärd, men när man som tittare inser att Curtis bara kommer ha en ytterst begränsad roll i hennes troliga slutliga fight med Myers går luften ur en. Det lilla hon har att jobba med gör hon som alltid bra, men alla de fina intentioner som fanns i förra filmen (även om inte alla dessa heller lyckades) är som bortblåsta här.

Jag kräver inte mycket från mina slashers. Det är lite poängen med genren – de är förbrukningsvaror om monster som vill ha ihjäl folk och en eskapism från den tråkiga vardagen. Om man inte har en bra manusförfattare ska man ge fan i att försöka komplicera det mer än så. Det här är Paul Brad Logans blott andra film som manusförfattare och det märks. Logan vill så mycket, men när det blir såhär fel är det magplask deluxe. Istället för en slutstrid som gör fansen nöjda och ger Curtis en bombastisk final blir Halloween Ends till en tråkfest utan dess like. Nåja, det kunde varit värre – Busta Rhymes lyser med sin frånvaro och vi har fortfarande två aktiva tidslinjer att fortsätta på om andan faller på…

Betyg: 1 överambitiös manusförfattare av 5 möjliga

Grimcutty

Regi: John Ross

Manus: John Ross

Medverkande: Sara Wolfkind, Usman Ally, Shannyn Sossamon mfl.

Produktionsbolag: 20th Digital Studio/Capture

År: 2022

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

Asha är, som många andra tonåringar, uppslukad av sin telefon och nätkultur. När en internetutmaning gällande monstret Grimcutty verkar få reella konsekvenser tvingas Asha, hennes familj och samhället i stort ställa sig frågan: lever något ondsint på nätet och kan det komma ut i vår värld?

Som diggare av både creepypastas och teknofobiska skräckfilmsserier från tidigt 2000-tal hade jag vagt positivt ställda förhoppningar på Grimcutty. Det är förvånansvärt hur lite skräck som gjorts om “det onda internet” när man tänker på hur stor del av de flestas liv det är. Förvisso brukar de flesta försök vara tämligen dumma, men då och då kommer något med lite mer substans, såsom Cam (2018). Grimcutty har gott om idéer där somliga är riktigt bra. Tyvärr är det genomförandet den faller på.

Det bästa med den här filmen är helt klart skådespelarinsatserna. Sarah Wolfkind är bra i huvudrollen, men det är framförallt föräldrarna, spelade av Usman Ally respektive Shanyn Sossamon, som stjäl showen. Visst, de är skrivna som ganska typiska föräldrar som “inte förstår den yngre generationen”, men de ges åtminstone lite mer karaktärsutveckling än så. Tyvärr kan inte det samma sägas för Wolfkinds karaktär, Asha, som tillhör de mer irriterande skräckfilmsprotagonister jag sett på sistone. Tänk er den mest obstinata tonåring ni kan och gånga det med tio. Ungefär på den nivån är det.

Det som dock totalt fäller filmen för mig är specialeffekterna. Jag brukar vara ganska förlåtande när det kommer till sådana, men som monster är Grimcutty skrattretande dåligt gjord. Det här är CG på 90-talsnivå igen lagd över en illa konstruerad monsterdräkt. Ett filmmonster måste vara åtminstone obehagligt, men Grimcutty lockar mer till skratt än skräck.

Dessutom blir manusets tematiska höjdpunkter totalt punkterade av den fullkomliga bristen på logik som plågar filmens sista akt. Jag är inte den som är den – jag kan acceptera en levande mordisk internetmeme vilken dag i veckan som helst, men sättet de bygger upp monstret på gör att de verkligen aldrig kan döda det, oavsett vad de säger.

Grimcutty är en riktig stinker. Jag hade hellre tittat på två timmar av ASMR-videos än det här. Eller, nej, fy fan för ASMR-videos! De har också en plats i den här filmen och är den mest obehagliga biten av allt.

Betyg: 1 vem fan gillar ASMR-videos? Alltså, på riktigt? av 5 möjliga

Deus

Regi: Steve Stone

Manus: Steve Stone

Medverkande: Claudia Black, Richard Blackwood, Phil Davis mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2022

Längd: 90 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

I en närbelägen framtid trängs över 20 miljarder människor på en döende planet och allt hopp om räddning tycks vara förlorat. Mänsklighetens sista hopp ställs till det team astronauter som skickats ut för att undersöka den svarta sfär som utan förvarning dykt upp i Mars omloppsbana. När de väl kommer dit introducerar sfären sig som Gud…

I den i särklass mest utskällda Star Trek-filmen pre-Abrams, Star Trek V: The Final Frontier (1989), ställer Captain Kirk frågan: “What does God need with a starship?”. Det är en fråga som dyker upp cirka en kvart in i Deus och vägrar sen lämna mig. Fram tills dess har vi avhandlat att jorden står inför en ekologisk kollaps, skildrat en rymdfärd till Mars och fått se Claudia Black stretcha i olika vinklar. Steve Stone (manus och regi) har inte gjort en film som tar sin tid direkt.

Just Claudia Black var anledningen till att jag såg den här filmen. Hon är en alldeles för underskattad skådespelare och lite av en nerd queen med tanke på sin roll i Stargate-franchisen. Så med Claudia Black och rymdskepp, hur kan det bli fel? Åh, det kan bli så, så fel…

Stone har skrivit en manus som inte så mycket berättar en historia som den kastar allt den vill ha sagt på tittaren och ser vad som fastnar. Innan de ens kommit fram till sfären har vi ovan beskrivna händelseförlopp plus ett ritualmord som vi aldrig får förklarat, plus ett frö till en kärlekshistoria och plus att vi får reda på att Blacks karaktär förlorat mor och dotter i en bilolycka. Steve, sakta ner, för fan!

På det här sättet fortsätter det med vilken science fiction-trop du nu vill trycka in i berättandet. Sluttwisten (för givetvis finns det en plot twist…) är så särdeles dum att jag bara stirrade förvånat och undrade vem Stone hotade för att få finansiering till den här filmen. Det enda jag uppskattar med Deus är i viss mån produktionsvärdena och att Claudia Black vrålar vad som låter som mitt namn då och då i filmen. Det gör hon inte, men karaktären hon vrålar åt/till heter något snarlikt som uttalas som mitt namn på engelska. Man får vara glad för det lilla?

Betyg: 1 stark resa av 5 möjliga

Nope

Regi: Jordan Peele

Manus: Jordan Peele

Medverkande: Daniel Kaluuya, Keke Palmer, Brandon Perea mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Dentsu/Monkeypaw Productions mfl.

År: 2022

Längd: 130 min

Land: USA/Japan/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

OJ driver en ranch som specialiserat sig på att bistå med hästar till filminspelningar tillsammans med sin far. När diverse till synes slumpmässiga objekt börjar trilla från himmeln förolyckas den sistnämnda och OJ måste försöka få ranchen att gå runt tillsammans med sin syster Emerald. Men vad var det egentligen som hände när deras far dog… och kan det hända igen?

Det kan aldrig vara enkelt att leverera något så pass bra som Get Out (2017) så pass tidigt som Jordan Peele gjorde. Dina efterföljande filmer kommer oundvikligen bli jämförd med din hit och när det kommer till Peele verkar jämförelserna ligga som ett ok runt halsen. Hans förra sejour i skräckvärlden, US (2019), var en klart sämre film än hans förstlingsverk men hade även den sina stunder. När han nu släpper Nope börjar han mest påminna mig om M. Night Shyamalan.

Nope är helt enkelt inte en bra film. Peele har flera infall och bihistorier (som den om en sitcom som får ett blodigt och skräckinjagande slut) som är mer intressanta än slutprodukten. För oss som har varit med ett tag blir hans eviga pekpinnemässiga satir över saker han inte gillar i Hollywood fort tröttsam. Vi fattar, du gillar inte J.J. Abrams – det gör inte jag heller – men du kan sluta slå hästen när den är död.

Likaså är merparten av skådespelarinsatserna inget att hurra för. Daniel Kaluuya brukar alltid vara bra, men här spelar han en väldigt platt och tråkig karaktär i OJ och Keke Palmer är bara irriterande i rollen som hans syster. Den ende som kommer undan med lite heder i behåll är Steven Yeun i en alldeles för liten roll.

Peele är just nu i fritt fall rent kvalitetsmässigt och jag hoppas verkligen han hittar något att klamra sig fast vid. Nope är verkligen bara 130 bortslösade minuter med vissa guldkorn i foto och idéer som aldrig får andas och utvecklas.

Betyg: 1 nähänä av 5 möjliga