En stekhet dag i Oslo händer det ofattbara – de nyligen avlidna vaknar till liv igen. Tre berättelser om hur man handskas med att de döda familjemedlemmarna inte är vad de en gång varit vävs samman. När är ett liv egentligen inte värt att leva längre, även om du kan gå och andas?
John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda var den första av hans böcker jag läste. Därför har den också haft en speciell plats i mitt hjärta, med sitt bråddjup av personlig sorg blandat med mer samhällskritiska aspekter. Framförallt är det karaktärerna som stannat med mig och det är även dessa som Thea Hvistendahl fokuserar på i sin film. Tyvärr är bokens finstämdhet som bortblåst och ersatt med långa stunder tristess.
Jag vet inte hur nära Ajvide Lindqvist jobbade med Hvistendahl på manusadaptionen, men hans sedvanligt karakteristiska röst är tämligen tyst i Handling The Undead. Allt, inklusive karaktärerna, är extremt avskalat. Istället för att låta oss lära känna vem de här personerna är förblir de tomma blad. Det ofattbara beslutet att klippa bort exempelvis konfrontationer som måste ha ägt rum sänker dramats puls och känsla.
Hvistendahl låter kameran stanna kvar vid tomma stilleben till scener, exempelvis övergivna kundvagnar eller satta kameravinklar av en kökskran. Det är inget fel att använda sig av nämnda teknik, men det måste finnas något som händer i scenen. Att bara sätta upp en kamera och fånga en öde gata behöver inte 15 sekunder utan klipp – allra minst i en film med den här korta speltiden.
Borta är också bokens samhällskritik och skala. Om Hvistendahl nu ville göra en minimalistisk film borde hon fokuserat på en av de tre historierna och då helst den klart bästa – den om morfadern, mamman och hennes avlidne son. Inte ens den här styvmoderliga behandlingen kan riktigt ta udden av den storyn. Till syvende och sist är Handling The Undead dock en gruvlig besvikelse och är absolut den sämsta filmatiseringen av Ajvide Lindqvists berättelser än så länge.
En testgrupp i en double blind-studie av ett nytt läkemedel hamnar i rejäl knipa när medicinen visar sig vara väldigt mycket farligare än någon hade kunnat ana. När labbet dessutom hamnar i lockdown måste de hitta ett sätt att ta sig ut innan de somnar. Om de gör det kommer de aldrig vakna igen.
Fina recensioner från skräckkännare och ett riktigt äckligt upplägg var Double Blinds försäljningsargument till mig. Tyvärr är också upplägget det som är bäst med den här filmen. Ian Hunt-Duffy försöker krama ur så mycket det bara går ur Darach McGarrigles manus, men det vill sig inte riktigt. Framförallt skulle man behöva ta ut svängarna mycket mer än man tillåter sig själva att göra.
Historien om medicin som gör hemska saker med dig hade varit som klippt och skuren för någon ur Cronenberg-klanen av filmskapare. Med en rejäl dos body horror kommer man långt och visst finns här ansatser, men istället för att fokusera på detta, eller de intressanta psykologiska aspekterna av extrem sömnbrist, ligger nämnda fokus istället på de intetsägande karaktärerna.
Skådespelarna gör vad de kan med sina roller, men vi lär känna både dem och deras motivation väldigt dåligt. Millie Brady gör en helt okej huvudroll, men inget att skriva hem om direkt. Double Blind tuffar på utan större tuggmotstånd och eventuell samhällskritik som går att skönja mot cyniska läkemedelsföretag blir mest en axelryckning. Beståndsdelarna till något bra finns här, men utförandet är tämligen sövande. Pun very much intended.
En serie till synes icke-relaterade fall där sexuella fantasier gått överstyr pekar alla mot sajten The Black Rabbit. Graham, en bankir vars fru blivit indragen i sajtens klor, finner sig på en märklig peepshow där allt tycks kretsa om sajten ifråga. Genom hans ögon får vi se fyra fall med ödesdigra konsekvenser uppdagas.
Jag gillar som bekant skräckantologier i allmänhet och alldeles särskilt när de har ett genomgående tema och inte bara är ett hopkok av alla möjliga saker och stilar. Det gör också att Midnight Peepshow gör mig frustrerad. Här finns så många bra ansatser som antingen inte får blomma ut helt eller tappas bort i den något amatörmässiga presentationen.
De fyra historierna (som egentligen flyter ihop till tre) är av varierande kvalitet från tämligen dåliga (Fuck, Marry, Kill) till genuint bra (The Black Rabbit), men gemensamt för alla är att de lider av dåliga presentation. Den nämnda Fuck, Marry, Kill känns som en väldigt tam parafrasering av valfri film i Saw-franchisen med sina moraliska val som inte mynnar ut i något alls. Jigsaw hade i alla fall en pervers logik i sina spel och du kunde överleva dem.
The Black Rabbit känns som ett inte helt färdigt avsnitt av Black Mirror (2011) där jag önskar att man tagit ut svängarna lite mer. Vad som sägs och antyds i berättelsen blir märkligt kontrasterat med vad som visas. Med andra ord verkar det som att man är rädd för för explicita sexscener (vilket den här storyn behöver), men har inga problem med ultravåld. Det känns lite sådär fräscht.
De två övriga berättelserna, Personal Space och Midnight Peepshow, är någonstans däremellan. Den förstnämnda har en lite för stark air av studentfilm omkring sig och skulle behövt ytterligare speltid för att verkligen kunna fördjupa sina karaktärer. Den sistnämnda fungerar som ramberättelse och flyter mer eller mindre ihop med The Black Rabbit, om än med uppbruten kronologi. Som ramberättelse funkar den bra, men även här är det något som bara känns… off i presentationen.
Som sagt, många bra idéer, halvdant genomförande. Trist.
När världens mest kraftfulla AI får självmedvetande och sänker en rysk ubåt kallas Ethan Hunt in för att hitta den digitala nyckel som ger ägaren kontroll över datorplågan. Det blir ett återseende med både vänner och fiender från förr i striden mot en varelse som i mångt om mycket känner honom bättre än han känner sig själv.
Åh herregud, en till… Mission: Impossible-franchisen kom till storbudgetfilmsfären för snart 30 år sedan och det här ska enligt alla rapporter vara den stora finalen. Då delas den också upp i två delar. Trots detta är del 1 närmre tre timmar lång. En actionthriller som är närmre tre timmar lång och är Paramounts dyraste film genom tiderna. De borde lagt pengarna på något bättre.
Manusen till de tidigare filmerna har inte alltid varit Shakespeare direkt, men soppan som McQuarrie, Geller och Jendresen kokat ihop liknar mest något som jag hade gett ett medelmåttigt betyg om mina elever hade skrivit. Vad det inte liknar är berättelsen till en film som kostat närmre 300 miljoner dollar att spela in. Ja, det ligger i tiden med AI, sant, men att porträttera denna som någon slags HAL-liknande entitet av pulserande blått ljus är bara fruktansvärt… töntigt.
Annars vet ni vad ni får. Det är Tompa som springer med pumpande armar, några coola actionsekvenser man lagt ner alldeles för mycket tid och möda på samt skådespel hämtat från den lokala amatörteatern. Framförallt är det väldigt, väldigt dumt. Snyggt, ja. Dumt, så in i helvete också. Av rent produktionstekniska skäl får den ett svagt godkänt betyg, men det är väldigt nära en etta. Svulstigt på helt fel sätt.
Betyg: 2- fruktansvärt korkade filmer av 5 möjliga
Tjugo år efter att deras romans blivit förstasidesnyheter för skvallerpressen ska Hollywood göra film om Gracie och hennes tonårige älskare (och sedermera make) Joe. Till parets hus i Florida anländer Elizabeth, skådespelerskan som ska porträttera Gracie, för att göra research inför filmen.
Det är en gammal sanning att många av de bästa filmerna varje år får en enda nominering och det är i manuskategorin. May December är inget undantag. Samy Burch har skrivit ett manus som lättast kan beskrivas som en romantisk thriller – något tämligen unikt i Hollywood idag. Det är en historia med så otroligt mycket isbergsteknik att Titanic hade fått kolla sjökorten för att vara på den säkra sidan. Ämnet som Burch valt att behandla är inte på något sätt oproblematiskt – vad händer när groomingoffret väljer att stanna med sin förövare? För filmen gör ingen hemlighet av vad Gracie har gjort. Samtidigt har de när filmen börjar levt tillsammans i över 20 år och har tvillingar gamla nog att börja på college.
Under ytan skaver givetvis både de etiska betänkligheterna som Elizabeths roll i det hela. Hur mycket ska hon våga pusha för att komma sin roll närmre? May December är ytterst välspelad också. Man kan inte riktigt gå fel med varken Julianne Moore (mycket bra) eller Natalie Portman (lysande!), men den som inte fått lika mycket ros för sin insats är Charles Melton i rollen som Joe. Det hade han varit värd. Melton, tidigare mest känd för en biroll i Riverdale (2017 – 2023), får sitt verkliga genombrott i den här filmen och han är fullkomligt strålande!
Med tajt regi från Todd Haynes i stolen och ett soundtrack som totalt orättvist inte uppmärksammats alls är May December en psykologisk thriller i sin rätta bemärkelse. Det är inte blod, seriemördare eller galenskap utan djupt tragiska och trasiga karaktärer där frågan är vem som egentligen utnyttjar vem och till vad? Mångbottnat och intressant rakt igenom, men hade kanske tjänat på att låta känslorna flyga ännu lite mer. Rekommenderas!
Betyg: 4 obekväma familjesituationer av 5 möjliga
Regi: Blitz Bazawule
Manus: Marcus Gardley (efter Alice Walkers roman och Marsha Normans scenadaption)
Medverkande: Fantasia Barrino, Taraji P. Henson, Danielle Brooks mfl.
Celie skiljs från sin älskade syster Nettie och barnen som hon fött efter övergreppen från sin far. Istället gifts hon bort till den våldsamme “Mister” och tvingas till ett liv i fortsatt misär. När Shug, en bluessångerska från trakten, återvänder till sitt ursprung blir detta dock början på Celies frigörelse.
The Color Purple (1985) var Steven Spielbergs första försök med “finkulturfilm” – det vill säga film som inte kunde placeras in under äventyr, skräck eller sci-fi. Det visade sig att han klarade av detta också. Filmen, baserad på Alice Walkers roman, blev en rejäl succé och kamma hem elva nomineringar (dock inga priser) på Oscarsgalan. Tjugo år senare, 2005, såg Marsha Norman Spielbergs film, läste källmaterialet och tänkte att “jo, men om man skulle lägga till lite sång och dans i det här dramat om kvinnligt lidande i den amerikanska södern?”. Jag vet fortfarande inte vad hon tänkte. Och förra året var det alltså dags för en filmadaption av en scenadaption på en bok. Häng med nu! som Podd-Linda brukar säga.
Det är också ovanstående som är det stora problemet med nyversionen av The Color Purple. Grundstoryn är lika stark som alltid, men dras också med samma problem som Spielbergs dito gjorde. Det finns ingen reell konsekvens för att Mister ska ändra sig mot sista akten och framförallt har den i boken centrala kärlekshistorien mellan Celie och Shug fortfarande inte blivit mer än en kyss.
Så om Spielbergs problem kvarstår och man dumpar x antal underväldigande musikalnummer på dem blir det knappast bättre. Ja, filmen är mycket välspelad (även om det borde vara Henson som fick nicken till skådespelarpriset och inte Brooks), vackert filmad, det sociala patoset finns kvar, men det är fortfarande en bristfällig adaption av en av de främsta böckerna som skrivits om slaveriets oförutsedda konsekvenser några generationer efter dess avskaffande. Att i en film med starka kvinnoporträtt ändå väljer att underspela attraktion mellan två huvudkaraktärer som är av samma kön lämnar dessutom en tämligen fadd eftersmak.
I franska revolutionens kölvatten stiger Napoleon Bonaparte snabbt i graderna efter sin seger mot britterna vid Toulon. Från sitt giftermål med Jospehine till sin slutgiltiga förlust vid Waterloo får vi följa hans väg både genom maktens korridorer och på slagfälten.
För några månader sedan var filmpoddens egen mastodontfilmsexpert, Gustaf den muttrande, argare än jag hört honom förr. Han hade precis sett Napoleon och den våg av ofiltrerad verbal magma som flödade över produktionen var legendarisk. Detta, i kombination med att jag sällan gillar Ridley Scotts senare filmer, gjorde att jag inte såg fram emot det här långa eposet. Den var dock bra mycket bättre än nämnde poddkollegas utlåtande – fast det säger inte så mycket. Det här var inte så mycket magma som det var en sur fis i en hiss.
Ridley Scott må ha gjort några riktiga höjdarfilmer i sina dagar, men efter millennieskiftet är det väl egentligen bara The Martian (2015) som jag tycker håller någon högre klass. Han är fortfarande en lysande actionregissör, men hans oförmåga att regissera dialogtunga scener blir tydligare ju äldre han blir verkar det som. Det är väldigt tydligt i den här filmen. En av världshistoriens mest mytomspunna romanser blir devalverad till en Joaquin Phoenix och Vanessa Kirby som har lika mycket kemi som vatten och papper – en grå massa det är svårt att bry sig om. Därmed inte sagt att varken Phoenix eller Kirby är dåliga… så länge de är i olika scener.
Manuset är dessvärre det som lider mest i det här återberättandet av 20 års geopolitik. Om du inte är bekant med historien sedan tidigare är det svårt att exempelvis förstå Österrikes agerande eller för den sakens skull vilket fruktansvärt nederlag Ryssland blev för Napoleon. I Ridley Scotts version skildras fälttåget mot Ryssland mest som att “ja, det var ju tråkigt att så många dog, men det är mest en plot point”.
Även Napoleons karaktär får sig en oförtjänt känga. Enligt de två biografier jag läst om mannen var han en ytterst komplex person som utöver sina militära framgångar verkar mycket för kultur, inrikespolitik och andra områden. Allt detta är borta. Istället avgörs allt på slagfälten eller i spända möten med tjurskalliga ämbetsmän. Men samtidigt är det just slagfälten som räddar den här filmen upp på godkänt-nivå för min del. Flera av dessa scener är väldigt spektakulära rent visuellt och framförallt visar skildringen av Slaget vid Austerlitz på Napoleons taktiska briljans.
Till syvende och sist är det här dock en uppsvälld biografi som säger mycket lite om mannen den skildrar. Förutom slagscenerna är den det värsta en film kan vara i min bok – tråkig.
Maratonsimmaren Diana Nyad får 1978 avbryta sitt spektakulära försök att bli den första att simma mellan Kuba och Florida. Trettio år senare fyller Diana 60 och är less på att inte ha något stort mål att kämpa mot. Den gamla drömmen återupptas, men är det ens möjligt att genomföra?
Ju mer jag läste om Diana Nyad inför den här recensionen desto mer problematisk blev hennes karaktär och bedrifter. Två oberoende utredningar har försökt slå fast att hennes maratonsimning faktiskt gick till enligt konstens alla regler, men båda har kommit fram till att det finns oegentligheter med dokumentationen. När Nyad dessutom har en grandios personlighet, närmast på gränsen till narcissistisk, har Jimmy Chins & Elizabeth Chai Vasarhelyis film ett tuff uppgift framför sig. Det är tur att de castade Annette Bening.
Bening spelar rollen som Nyad med en kraft jag inte sett från henne sedan hennes roll i American Beauty (1999). Hon utstrålar “murbräcka” i varje scen och det inte inte mycket som kommer under skinnet på henne – tills det gör det. När fasaden börjar rämna är Benings skådespel som bäst, men det är tyvärr också då som manuset är som sämst. Istället för att dröja sig kvar vid vad det är som gör henne så felbar vill Chins & Vasarhelyi snabbt fortsätta till nästa scen och då är fasaden åter på plats.
Det kan tyckas märkligt att anmärka på det här – har det inte gjorts åtskilliga biografifilmer där vi har svårt att komma den som porträtteras in på livet? Visst är det så, men när Nyads rekordsimning är omdiskuterad finns det inte en otvetydig bedrift att hänga upp filmen på. Istället blir karaktären desto viktigare, men Julia Cox manus paddlar desperat efter ytan igen så fort vi får en glimt av vem Nyad verkligen är. Då räcker det tyvärr inte med lysande spel från Bening och en alltid lika sevärd Jodie Foster. Det här är en snyggt paketerad men tämligen dålig biografisk skildring av en sak som kanske inte hände. Sådär.
Historien om Leonard Bernstein, mannen som kallats för den förste store amerikanske kompositören och dirigenten, och hans stormiga äktenskap med Felicia Montealegre.
Det finns en scen ganska tidigt i Bradley Coopers Maestro som är väldigt talande. Felicia (Carey Mulligan) diskuterar makens utomäktenskapliga affärer med en väninna och säger att “jag tillåter det, men om det blir till en uppoffring så går jag.”. Problemet är att hon aldrig går, hur mycket hon än offrar. Ja, det här är ännu ett exempel på “Carey Mulligan spelar en karaktär som faller till föga för den manliga mannens manliga geni och är en hjälplös fjäder i vinden”. Har vi sett det förut?
Vem vet? Kanske var det så här det gick till, men när jag är van vid att musikbiografier tar både en och tio friheter med sitt källmaterial betvivlar jag att hon å ena sidan var så pass stark som hon skildras och å andra sidan ett sådant mähä. Och i center står Bradley Cooper som återigen berättar en historia om en musiker vars lyskraft är så stor att alla runt omkring honom bländas. Det är minst sagt tröttsamt.
Maestro är ytterst välspelad, det kan jag inte sticka under stol med. Både Cooper och Mulligan är ypperliga i sina roller och de många konsertscenerna är tekniskt briljanta. Mycket försnack har handlat om hur Cooper spenderat åtskilligt med tid att lära sig dirigera själv i scenerna och visst gör han det med intensitet. Men vad gör det när resten av den här filmen är så förbannat tråkig?
Det här är historien om två ytterst självupptagna personligheter som försöker existera tillsammans. Efter att ha sett Maestro har jag inte blivit ett dugg klokare på personerna bakom karaktärerna. Vad formade Bernstein? Hur hamnade Montealegre i USA från Chile i annat än en replik i förbifarten? Jag är säker på att det finns en bra historia att berätta här. Cooper lyckas inte alls.
Betyg: 2- självupptagna personer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga
Måndagen bjöd på de tre sista nominerade långfilmerna i kategorin Bästa internationella film. Det blev dubbelt franskt och en tripp till Sydkorea för att lätta upp stämningen. Det första (och sista!) jurysammanträdet i fysisk form ägde rum under sen måndagskväll och förlöpte väldigt väl. Visserligen fick jag släppa en av mina favoriter, men överlag verkar det som de flesta av oss var nöjda. Givetvis är det ju jag som har rätt dock! Det vet ju alla! Vem vinnarna är avslöjas av juryn under festivalens avslutning på torsdag. Kom förbi, säg hej och se The Exorcist (1973) med oss!
Dagen för min del började med den fransk-kanadensiska Falcon Lake (2022). Trettonårige Bastien åker till ett avlägset skogssamhälle för att umgås med familjevänner. Väl där faller han handlöst för den tre år äldre Chloé, som under de tre år sedan de sågs sist vuxit upp till en ung kvinna. De två utvecklar en tät vänskap och kanske början på något annat. Men stämmer verkligen legenden om att det finns ett spöke som driver runt den närbelägna sjön?
Falcon Lake är definitivt en bra film, så långt är allt klart. Elementen från film fantastique är något svaga kanske, men de vägs upp av fint skådespel från de båda huvudrollsinnehavarna och ett underskönt foto. Miljön är allting i den här filmen och porträtteras väldigt levande. Jag kom att tänka på John Ajvide Lindqvists senaste bok, Sommaren 1985, som jag läste för ett tag sedan. Det är inte så mycket tematiken som tangerar den boken utan känslan. Bastien och Chloé känns som verkliga tonåringar och inte tonåringar skrivna av vuxna. Jag tror jag blir tvungen att skaffa mig den grafiska romanen den är baserad på. Jag är nämligen väldigt nyfiken på hur vissa saker har översatts från bok till film här! Rekommenderas för diggare av bitterljuva kärlekshistorier, oavsett din ålder. 4- spöken på sjön av 5 möjliga.
Innan jag begav mig till Kino för kvällens sista film hann jag också med det sydkoreanska lyckopillret Killing Romance (2023). Hwang Yeo-rae flyr Seoul efter att hennes skådespelarkarriär gått i träda. På en paradisö träffar hon den karismatiske miljardären John Na, eller “Jonathan” som han vill kalla sig. Efter ett antal år på ön återvänder de till Korea som ett gift par. Bakom lykta dörrar är det dock ett allt annat än lyckligt förhållande. Rakt över gatan råkar Kim Beoum-woo, presidenten för Yeo-raes fan club, bo. Ödet verkar vilja att de två ska mötas för att göra sig av med Jonathan en gång för alla.
Den här filmen träffade helt rätt för min del. Den som känner mig vet att jag har en förkärlek för löjliga musikaler och asiatisk film och i Killing Romance möts dessa två världar. Släng in lite kampsport, komedi och en fantastiskt slemmig skurk i Jonathan och du har en högtidsstund. Det här är definitivt inte för alla, det är jag medveten om, men för er som gillar ovanstående saker bör den inte missas! Jag hade gärna sett att man tog ut svängar lite till för att det skulle bli full pott, men enligt mig är den här filmen bäst på festivalen hitintills. Kändisskap i TikTok-eran kombinerat med en klassisk kärlekshistoria mellan samhällsklasser satt till ett pumpande koreansk pop-soundtrack? Jag är där alla dagar i veckan! 4 citrusfruktprojektiler av 5 möjliga.
Innan juryarbetet tog vid kollades den franska Tropic (2022) in. Tvillingbröderna Làzaro och Tristan ligger båda i toppskiktet av de förberedande kurserna inför att Frankrike ska skicka två representanter till ett betydelsefullt rymduppdrag. När de två övar på att hålla andan under vatten inträffar dock något märkligt. Något slår ner i den lilla sjön de befinner sig i och medan Làzaro klarar sig helskinnad upp blir både kropp och psyke rejält påverkat hos hans bror.
Den första tredjedelen av Tropic är riktigt engagerande och bra. Historien om rivaliteten mellan bröderna och deras mål att båda försöka nå rymdprogrammet påminner mig om en mix mellan The Right Stuff (1983) och Chariots Of Fire (1981). Familjebanden och karaktärsuppbyggnaden är starka och det känns som den här filmen verkligen är på väg någonstans. Sen inträffar vad som än inträffar i sjön och filmen sjunker som en gråsten. Från en välgjord film om tävlingsanda och psykisk press blir det till ett långsamt muserande om hur orättvist allting är. Det är ungefär lika tröttsamt som det låter. 2 franska bröder av 5 möjliga.
Ikväll, så här på självaste Halloween, går jag och ser en riktig skräckklassiker på duk för första gången. Jag ska hälsa på hos familjen Torrence på The Overlook Hotel, vilket alltid är ett kärt återseende om man kommer ihåg att gömma yxorna. För att få reda på min åsikt om den filmen kan jag rekommendera nedanstående avsnitt av Film till fikat. Spoiler: Jag gillar den.
Nog för att jag gillar de här kortfilmspaketen, men det är ändå rätt skönt att ha tagit sig igenom de sista tävlande för året. Priset Future of Fantastic delas ut till den bästa internationella studentfilmen och i år tog oss de nominerade från Japan i öst till USA i väst – i princip hela spannet med andra ord! Som vanligt använder jag filmernas internationella titlar om sådana finnes och för disclaimer angående juryroll och visheten i att lägga upp omdömen i bloggen, se gårdagens inlägg.
6. What Lies Within (USA): En ung man återvänder hem till sin farmor efter college. Han får snart flashbacks till hur han fick en sexuell blockering efter att ha kommit på sin farmor med att onanera.
Jag… vet inte riktigt vem det här är för. Som drama är det ganska fascinerande fram till slutet, men om vi ska se till uppdragsbeskrivningen film fantastique vet jag inte vad den gör här. En drogtripp är det närmsta jag kan komma till att den här filmen skulle kvala in under ovan nämnda paraply, men det är också allt. Med ytterst mycket välvilja kan man kanske se större delen av filmen som en drömsekvens, men det är att slå knut på sig själv.
5. The Embrace (Ungern): Bence är på jaktresa med sin far i den ungerska urskogen när fadern berättar för honom att han ska skilja sig från hans mor. När de båda dessutom får något de inte räknat med i maten utvecklas jaktresan till en mardröm för en av dem och till en ny början för den andre.
Mja, lite sådär, va? Jag är alltid pigg på hedniska kulter och behornade väsen på film, men det här känns alldeles för splittrat för att ge någon större behållning. Vackert foto, förvisso, men inget riktigt tryck i varken berättande eller klippning.
4. The Old Young Crow (Japan): En man tänker tillbaka på sin uppväxt som iransk immigrant i Japan. I avsaknad av vänner spenderar han större delen av sin tid med att teckna på en plats som överblickar den lokala kyrkogården. En dag träffar han på den äldre damen Chiyo som 40 år tidigare förlorade sin son.
Nu snackar vi! Besjälad natur och dess inverkan på liv och död? Check. Innovativt användande av teknisk blandform mellan live action och animation? Check. Är det här sju resor bättre än de två tidigare filmerna på listan? Check. Det är härifrån den här klassen börjar bli svårbedömd.
3. The Tester (Frankrike): I en närliggande framtid har större delen av världens åkermark blivit för utarmad för att odla på. Bara ett litet område längs Donau är fortfarande bördigt och givetvis har detta lett till militära konflikter. Ozana Florea kommer till ett av de större militärlägren för att arbeta som munskänk åt en mäktig krigsherre. Det är dock inte bara krigsherren som hon behöver akta sig för…
Klart snyggast produktionsvärden i kategorin, utan tvekan. The Tester bygger upp en spännande världsbild som tyvärr faller lite i skymundan för berättelsen i sig. Jag gillar verkligen uppbyggnaden av storyn och skådespelet, men slutet är något av en besvikelse och känns mest som att den mynnar ut i ingenting.
2. Home (Sydkorea): En ung kvinna hittar sin mor avliden. I flashbacks får vi se hur hon tog hand om den mycket sjuka kvinnan som led av allvarliga vanföreställningar. Eller… gjorde hon verkligen det?
Intressant lek med tidsperspektiv, klippning och många asiatiska skräcktroper. Home lyckas bli ett eget mikrokosmos till skräckfilm med mycket bra användande av både ljus och framförallt ljud. Jag hade gärna sett den här filmen utvecklas till något längre!
1. Growing (Frankrike): Läkarstudenten Ewa tränar med sina klasskamrater på att göra förlossningar på avancerade dockor. Det visar sig snart att Ewa själv är gravid och börjar uppvisa märkliga symptom.
Growing tävlar för Frankrike, men är på vad jag tror är polska. Det går igen lite i exempelvis The Tester som både utspelar sig i Rumänien och har rumänska som huvudspråk. Kul att se att europeiska samproduktioner lever och frodas! Hur som helst är har Growing en väldigt obehaglig diskrepans mellan det kliniska arbetet med dockorna och Ewas allt annat än kliniska graviditet. Det finns något väldigt sorgligt över hela berättandet här, med Ewas isolation och osäkerhet. Samtidigt är de omtalade dockorna jäkligt äckliga och fungerar väldigt bra för att skrämma någon som undertecknad som alltid tyckt besjälade dockor varit bland det värsta som finns. Mycket bra och best in show i min mening!
Den amerikanska spökfilmen Brooklyn 45 visades också på festivalen under gårdagen. Jag klipper in min recension från tidigare i år under den här paragrafen:
Brooklyn, julen 1945. Efter att ha återvänt hem från kriget i Europa samlas ett gäng gamla vapendragare hemma hos deras överste för att fira. Överste Clive Hockstatter är dock djupt deprimerad efter att hans hustru tagit sitt liv bara sex veckor tidigare. Nu vill han ha de andras hjälp att kontakta frun från andra sidan. Ingen av dem tror på spöken direkt, men när de faktiskt får kontakt med någon eller något bryter helvetet löst.
En minst sagt ovanligt setting för en skräckfilm gjord idag gjorde att jag såg fram emot Brooklyn 45. När den dessutom är fylld av gamla karaktärsskådespelare som du sett i hundra filmer men inte känner till namnet på var det bara att kapitulera. Tyvärr är Ted Geoghegans film bristfällig på en rad punkter.
Det börjar bra. Jag gillar slutna-rum-mysterier och med en brokig samling karaktärer är möjligheterna för drama stor. Efter ungefär en tredjedel av filmen händer dock något som gör att berättelsen mer och mer tar vändningen mot ett rättegångsdrama än något annat. Inget fel med det, jag gillar rättegångsdramer också, men kanske inte samtidigt som man vill berätta en stämningsfull spökhistoria?
Filmens främsta förtjänst är skådespelarna som gör vad de kan med materialet. I synnerhet är Anne Ramsey och Jeremy Holm värda att nämnas. De lyckas hålla igång en historia som hade fallit tämligen platt in till sista akten där den tyvärr gör just det. Jag antar att slutet ska vara chockerande, men för mig blir det bara ytterst korkat. Med en starkare avslutning hade Brooklyn 45 ändå kunnat hamna på godkänt, men som det är nu är det tyvärr bara slöseri med tid och potential. Synd!
Betyg: 2 whiskeysvampar till karaktärer av 5 möjliga
Kvällen avslutades med en av de riktigt stora höjdarna under årets festival för min del när jag för första gången fick chansen att se en av mina favoritfilmer på stor duk. Jag har pratat och skrivit enorma mängder om A Nightmare On Elm Street (1984) redan i år, så om ni vill höra mig hylla den här filmen i cirka tre timmar rekommenderas nedanstående avsnitt av Film till fikats systerpodd Skräckfilmcirkeln. Dagens käftsmäll går dock till det medelålders paret jag satt bredvid. Efter att ha hört ett 90-minuters kommentarspår i högra örat var jag själv beredd att bygga en knivhandske. En biograf är ett av få ställen där man fortfarande kan förvänta sig tystnad, så vänligen – knip käft eller gå ut. Huh…
Idag så synar jag de sista tävlande filmerna i Falcon Lake och Killing Romance hemma och beger mig till Kino för Tropic klockan 19:15 följt av jurysammanträde.
skitfinkultur 