Godzilla Minus One

Regi: Takashi Yamazaki

Manus: Takashi Yamazaki

Medverkande: Minami Hanabe, Ryunosuke Kamiki, Munetaka Aoki mfl.

Produktionsbolag: Robot Communications/Toho Studios

År: 2023

Längd: 122 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23289160/

Koichi Shikishima återvänder till Japan efter andra världskriget med en skamfull hemlighet. I krigets slutskede ordervägrade han som kamikazepilot och landade istället på den lilla ön Odo. Där blev han vittne till hur vad som bara kunde beskrivas som ett monster jämnade basen med marken. Tillbaka i ett ödelagt Tokyo blir han mer eller mindre familjefar när han tar in en ung kvinna och hennes barn. Men något är på väg mot staden – något som Shikishima känner alltför väl till…

Att navigera i alla kontinuiteter i Godzilla-franchisen kräver en smärre avhandling. Jag har sett majoriteten av filmerna, men hade inte kunnat svara på hur de hänger ihop för fem öre. Enligt den officiella fan-wikin markerar Godzilla Minus One starten på kontinuitet nummer 12! Allt detta för vad som i grund och botten är en simpel formel – stor ödla krossar allt i sin väg. Profit.

Nu förenklar jag det rätt rejält förvisso. Det har skrivits åtskilliga analyser om hur originalfilmen från 1954 hänger ihop med det japanska traumat efter atombomberna, vetenskapsskepsis och som en varnande allegori. Minus One tar fasta på detta och utspelar sig under och direkt efter kriget. Tokyo är i princip en ruinstad efter bombräderna och det är här filmen höjer sig över de flesta i serien. Genom umbärandena får vi lära känner karaktärerna. De blir inte bara monstermat utan folk vi bryr oss om. Där många filmer i serien sätter Godzilla i första rummet är Minus One en mycket mer mänsklig historia.

Därmed inte sagt att det inte finns gott om monsteraction här! Minus One vann rättvist årets Oscar för specialeffekter och kan vara den film i serien jag sett där actionsekvenserna känns allra mest hårdslående. Godzillas attack på Tokyo är en masterclass i katastroffilmsestetik. Att slutstriden är lika delar spektakulär som löjlig får man ta. Vid det laget är man redan så inne i berättelsen att man bara följer med i den långsökta planen.

Kombinerat med actionsekvenserna problematiseras den japanska inställningen till andra världskrigets slutskede. Skulle det ha spelat någon roll om Shikishima hade fullföljt sin order som kamikazepilot? Antagligen inte, eller som han själv säger: “Det fanns inget kvar att dö för”. Godzilla blir den samlande punkten av att det trots allt finns ett syfte – något att dö för att skydda. Det är mycket mer än vad jag hade förväntat mig av gemene monsterfilm!

Betyg: 4 och temat är fortfarande grymt av 5 möjliga

Civil War

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Kirsten Dunst, Wagner Moura, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag: A24/DNA Films/IPR.VC

År: 2024

Längd: 109 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt17279496

Ett drygt år efter det andra amerikanska inbördeskriget inletts står en koalition av utbrytarstater redo att attackera Washington D. C. Den luttrade krigsfotografen Lee har tillsammans med partnern Joel blivit beviljade en intervju med den sittande presidenten – troligtvis hans sista. Tillsammans med den äldre reportern Sammy och sin nya bekantskap Jessie färdas de genom ett USA på gränsen till totalt sammanbrott.

En god vän till mig brukar sia om ett kommande amerikanskt inbördeskrig. Det kanske låter otroligt, men med tanke på att hon är mer insatt än vad jag är (och dessutom haft rätt om flertalet spektakulära saker) tidigare lyssnar jag. Jag har dock mycket svårt att se att kriget skulle utveckla sig som det gör i Alex Garlands Civil War.

Det är en titel som egentligen är väldigt missvisande. De bakomliggande mekanismerna för kriget förklaras aldrig och den smått bisarra alliansen mellan Kalifornien och Texas utgör Washingtons stora nemesis. Hur Kalifornien och Texas – kanske de stater med mest olika generella politiska ståndpunkter – kom till alliera sig med varandra är något som måste förklaras. Likaså finns det andra stridande faktioner, vilket gör att det då och då är något förvirrande exakt vem vi följer.

Man hade förvisso kunnat argumentera för att det här är vad filmens huvudbudskap är – journalistens jobb att skildra vad som händer utan känslor och tolkningar. Jag vet inte riktigt om jag köper det, men Garland är mycket bättre på att skildra skeenden på mikronivå än han är på makro. Det är här filmens riktiga styrka ligger. Kirsten Dunst gör en fantastisk roll som Lee, komplett med tusenmetersblick och plågad av allt hon sett under sin karriär. I kontrast står Jessie (Cailee Spaeny) som aspirerande krigsfotograf som verkar vara ute på alldeles för djupt vatten. Det är också mellan dessa två kvinnoporträtt som det huvudsakliga dramat utspelar sig. Vad krävs för att bli objektiv som Lee och vad kostar det i mänsklighet?

Även actionsekvenserna, i synnerhet striden om Washington, är imponerande och känns väldigt realistiska. Garland gillar att använda sig av sin estetisk med handhållen digitalkamera och det kräver sin regissör. I fel händer blir det mest plottrigt och svårt att avgöra vad som händer. Garland har uppenbarligen tagit råd från sin gamle samarbetspartner Danny Boyle, då fotot i actionscenerna påminner mig om deras gemensamma film 28 Days Later (2002). Det närgångna fotot i nämnda sekvenser kontrasteras med stora vidder och ett USA som ser lika splittrat ut som dess politiska inriktningar. Små pittoreska samhällen (om än med krypskyttar på taken) blandas med eldinfernon från exploderande byggnader. Det är väldigt effektivt i sin helhet.

Garland skulle däremot ha behövt hjälp med manuset. Det är något överraskande då han först och främst är känd som författare. Det finns saker i hans vision av ett framtida USA som ringer lite falskt. Tidigare nämnda geografiska allianspartners är en sak, men ibland verkar det som Garland inte riktigt vet om han vill göra en film om krigsjournalistik, ett varnande exempel inför framtiden eller en krigsfilm rakt av. Det gör att fokuset blir något splittrat. Den i särklass bästa delen är karaktärsinteraktionerna, men då dessa inte ges tillräckligt med tid alla gånger känns det då och då som att filmen tappar bort sig själv. Och bristen på konceptuell detaljrikedom stör mig återigen!

Trots min kritik är Civil War en sevärd film. Den är välspelad och sätter modern krigföring i ett sammanhang som vi inte tidigare sett det – i USA självt. En bättre titel hade dock varit “War Journalist” eller liknande. Med en mer enhetlig ton hade det här kunnat bli en klassiker. Nu är det “bara” en mycket bra film med viss identitetskris.

Betyg: 4- utbrytarstater av 5 möjliga

Ghostbusters: Frozen Empire

Regi: Gil Kenan

Manus: Jason Reitman & Gil Kenan

Medverkande: Mckenna Grace, Finn Wolfhard, Carrie Coon mfl.

Produktionsbolag: BRON Studious/Ghostcorps/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2024

Längd: 115 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt21235248

Familjen Spengler flyttar in i den gamla brandstationen i New York och fortsätter jaga spöken. Det går väl… sådär. Nog för att de har en kundkrets, men de har också en benägenhet att förstöra infrastruktur och annat som är bra att ha. När Ray får händerna på ett oerhört kraftfullt hemsökt föremål finns det dock ingen tid att vara försiktiga. New York håller på att frysa över och samtidigt börjar spökförvaringen bli full.

Ghostbusters: Afterlife (2021) kom som en frisk legacy sequel till en serie som var rejält på dekis. Den fick tämligen gott mottagande och då kommer ju självklart en uppföljare. Och ja, det här är mer av samma. Därmed inte sagt att “mer av samma” alltid är något dåligt!

Vi är tillbaka i New York efter sejouren på landsbygden och vi får återse många ställen från de första delarna. Det är det som jag gillar med Jason Reitmans och Gil Kenans (nu även regi) manus till de här filmerna. Istället för att ha med platser och karaktärer som ett sätt att visa på att “kommer ni ihåg det här?!” spelar de oftast roll i en större kontext. Jag säger oftast, eftersom vissa mindre roller enbart är där för fan service, men å andra sidan – kan du få Bill Murray till din film så säger du inte nej!

Fokus ligger inte heller på de äldre karaktärerna utan återigen på nästa generations ghostbusters, den här gången framförallt på McKenna Graces roll som Phoebe. Hon är definitivt skådespelaren med flest emotionella scener som inte enbart fokuserar på action och gags. Jag sa det redan till förra filmen, men håll koll på Grace. Hon är en star in the making.

Hon har dock hjälp av en riktigt bra ensemble, med samtliga nu levande busters från originalfilmerna tillsammans med en alltid lika charmig Paul Rudd och flertalet andra mindre roller. Till och med Dickless är tillbaka! De som vet, de vet.

Frozen Empire är ytterligare en väldigt underhållande outing i franchisen. Den kommer ju nagelfaras av superfans av den första, men hade vi förväntat oss något annat? Ingen film i serien har kommit upp till originalets storhet och det vore orättvist att förvänta sig att Frozen Empire skulle göra det.

Betyg: 4- kalla vindar från förra av 5 möjliga

3 Body Problem

Regi: Minkie Spiro (huvudregissör)

Manus: David Benioff & D.B. Weiss (serieskapare och huvudsakliga manusförfattare, baserat på Liu Cixins romaner)

Medverkande: Eiza González, Jess Hong, Alex Sharp mfl.

Produktionsbolag: Bighead Littlehead/Netflix Studios/Plan B Entertaiment mfl.

År: 2024

Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: Storbritannien/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13016388/

När avancerade vetenskapliga experiment alla visar att naturlagarna inte stämmer längre dras en grupp fysiker in i ett händelseförlopp som kommer besvara frågan om mänskligheten är ensam i universum en gång för alla. Samtidigt utreder en hemlig myndighetsorganisation en domedagskult som faktiskt har ganska mycket kött på benen med sin verksamhet och utför sin “frälsares” order utan att blinka…

Holy mindtrip, Batman! Jag har haft Liu Cixins Remembrance Of Earth’s Past-trilogi på min läslista under några år nu, men aldrig kommit för mig att ta tag i den. Efter att ha sett Netflix adaption av första boken i serien ligger de alla i min korg på Bokus. Det här är riktigt jäkla intressant!

David Benioff & D.B. Weiss har förvisso i viss mån fallit in i samma fälla som gjorde de senare säsongerna av Game Of Thrones (2011 – 2019) till ett sådant sömnpiller. Istället för att fokusera på ett fåtal karaktärer (vilket jag förstått att böckerna gör) har man skapat ett persongalleri där man sprider ut de nödvändiga karaktärsdragen istället. Å ena sidan gör det att karaktärerna är enklare att förstå i deras motivation, men å andra sidan blir de inte särskilt djuplodande. Böckerna är enligt rapport mycket mer ingående när det gäller sina karaktärer. Det känns som de två tolkningarna verkligen kan komplettera varandra.

Det som Benioff & Weiss gör riktigt jäkla bra däremot är “spektaklet”. Den lilla kinesiska science fiction jag läst och/eller sett innan har ofta en gemensam nämnare – den har en skala som vi inte hittar i västerländsk sci-fi på samma sätt längre. Riktigt häftiga koncept och idéer introduceras och blandas med genretypiska drag. Framförallt är serien, i all sin knäpphet, rotad i vetenskapsdelen av sci-fi. Jag är inte rätt person att avgöra om vetenskapen som presenteras i serien hade kunnat fungera i verkligheten, men den verkar åtminstone trovärdig – inte minst eftersom flera av de riktigt skumma idéerna misslyckas. Blanda denna “hard sci-fi” med delar som har mer inspiration från “soft” och du har en vinnare.

Skådespelarmässigt är det sällan sämre än bra, med vissa riktiga standouts. Bland de som är värda att lyfta lite extra hittar vi Eiza González, Alex Sharp, veteranen Benedict Wong och Star Trek-bekantingen Rosalind Chao. Men det här är som sagt i huvudsak inte en karaktärsdriven berättelse (även hur många karaktärer man skapar) utan har sin bas i tämligen avancerade idéer för science fiction gjort för Netflix. Tillsammans med specialeffekter som inte är av denna värld och löftet om mycket mer att komma är det här vårens bästa science fiction-serie. Nu måste jag hitta den kinesiska adaptionen av samma böcker som kom förra året.

Betyg: 4+ insekter av 5 möjliga

Drama Double Feature: May December & The Color Purple

Regi: Todd Haynes

Manus: Samy Burch

Medverkande: Natalie Portman, Julianne Moore, Charles Melton mfl.

Produktionsbolag: Gloria Sanchez Productions/Killer Films/MountainA mfl.

År: 2023

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13651794/

Tjugo år efter att deras romans blivit förstasidesnyheter för skvallerpressen ska Hollywood göra film om Gracie och hennes tonårige älskare (och sedermera make) Joe. Till parets hus i Florida anländer Elizabeth, skådespelerskan som ska porträttera Gracie, för att göra research inför filmen. 

Det är en gammal sanning att många av de bästa filmerna varje år får en enda nominering och det är i manuskategorin. May December är inget undantag. Samy Burch har skrivit ett manus som lättast kan beskrivas som en romantisk thriller – något tämligen unikt i Hollywood idag. Det är en historia med så otroligt mycket isbergsteknik att Titanic hade fått kolla sjökorten för att vara på den säkra sidan. Ämnet som Burch valt att behandla är inte på något sätt oproblematiskt – vad händer när groomingoffret väljer att stanna med sin förövare? För filmen gör ingen hemlighet av vad Gracie har gjort. Samtidigt har de när filmen börjar levt tillsammans i över 20 år och har tvillingar gamla nog att börja på college. 

Under ytan skaver givetvis både de etiska betänkligheterna som Elizabeths roll i det hela. Hur mycket ska hon våga pusha för att komma sin roll närmre? May December är ytterst välspelad också. Man kan inte riktigt gå fel med varken Julianne Moore (mycket bra) eller Natalie Portman (lysande!), men den som inte fått lika mycket ros för sin insats är Charles Melton i rollen som Joe. Det hade han varit värd. Melton, tidigare mest känd för en biroll i Riverdale (2017 – 2023), får sitt verkliga genombrott i den här filmen och han är fullkomligt strålande! 

Med tajt regi från Todd Haynes i stolen och ett soundtrack som totalt orättvist inte uppmärksammats alls är May December en psykologisk thriller i sin rätta bemärkelse. Det är inte blod, seriemördare eller galenskap utan djupt tragiska och trasiga karaktärer där frågan är vem som egentligen utnyttjar vem och till vad? Mångbottnat och intressant rakt igenom, men hade kanske tjänat på att låta känslorna flyga ännu lite mer. Rekommenderas!

Betyg: 4 obekväma familjesituationer av 5 möjliga

Regi: Blitz Bazawule

Manus: Marcus Gardley (efter Alice Walkers roman och Marsha Normans scenadaption)

Medverkande: Fantasia Barrino, Taraji P. Henson,  Danielle Brooks mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/Harpo Films/Warner Bros. mfl.

År: 2023

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1200263/

Celie skiljs från sin älskade syster Nettie och barnen som hon fött efter övergreppen från sin far. Istället gifts hon bort till den våldsamme “Mister” och tvingas till ett liv i fortsatt misär. När Shug, en bluessångerska från trakten, återvänder till sitt ursprung blir detta dock början på Celies frigörelse.

The Color Purple (1985) var Steven Spielbergs första försök med “finkulturfilm” – det vill säga film som inte kunde placeras in under äventyr, skräck eller sci-fi. Det visade sig att han klarade av detta också. Filmen, baserad på Alice Walkers roman, blev en rejäl succé och kamma hem elva nomineringar (dock inga priser) på Oscarsgalan. Tjugo år senare, 2005, såg Marsha Norman Spielbergs film, läste källmaterialet och tänkte att “jo, men om man skulle lägga till lite sång och dans i det här dramat om kvinnligt lidande i den amerikanska södern?”. Jag vet fortfarande inte vad hon tänkte. Och förra året var det alltså dags för en filmadaption av en scenadaption på en bok. Häng med nu! som Podd-Linda brukar säga.

Det är också ovanstående som är det stora problemet med nyversionen av The Color Purple. Grundstoryn är lika stark som alltid, men dras också med samma problem som Spielbergs dito gjorde. Det finns ingen reell konsekvens för att Mister ska ändra sig mot sista akten och framförallt har den i boken centrala kärlekshistorien mellan Celie och Shug fortfarande inte blivit mer än en kyss.

Så om Spielbergs problem kvarstår och man dumpar x antal underväldigande musikalnummer på dem blir det knappast bättre. Ja, filmen är mycket välspelad (även om det borde vara Henson som fick nicken till skådespelarpriset och inte Brooks), vackert filmad, det sociala patoset finns kvar, men det är fortfarande en bristfällig adaption av en av de främsta böckerna som skrivits om slaveriets oförutsedda konsekvenser några generationer efter dess avskaffande. Att i en film med starka kvinnoporträtt ändå väljer att underspela attraktion mellan två huvudkaraktärer som är av samma kön lämnar dessutom en tämligen fadd eftersmak.

Betyg: 2 kvinnokamper av 5 möjliga

Animated Double Feature: Elemental & Nimona

Regi: Peter Sohn

Manus: John Hoberg/Kat Likkel/Brenda Hsueh

Medverkande: Leah Lewis, Mahmoudou Athie, Ronnie Del Carmen mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23561236/

Trots att eld inte brukar leka väl med andra element flyttar Bernie och Cinder till Elementstaden för att skapa sig ett liv. Snart välkomnar de även dottern Ember. Många år senare gör sig Bernie redo att gå i pension och lämna över familjens affär till dottern, när det oväntade händer – i ett försök att hindra en översvämning träffar Ember vattenelementaren Wade och kärlek uppstår.

Pixar brukade en gång stå för kvalitetsunderhållning för både stora och små barn. Oavsett vilken historia de berättade fanns det en fingertoppskänsla som var mästerlig på att slå an känslosträngarna hos tittaren. Jag kan fortfarande inte se Up (2009) utan att fulgråta till exempel. Men allt sedan 2021 års Luca har något hänt. Tre filmer i rad från det tidigare så träffsäkra animationshuset har varit mer eller mindre skräp. Jag har ingen aning om varför kvaliteten har dalat som den gjort, bara att den har gjort det. Den tredje filmen jag precis nämnde? Det är Elemental.

Där Pixar tidigare har skapat karaktärer att älska och ta till sig är karaktärerna i Elemental fruktansvärt ointressanta. Jag kräver inte mycket till originalitet i manusarbete när det kommer till animerad film från väst, men någon form av kvalitetskontroll måste det väl ändå finnas?

Det här är bland det lataste jag sett i form av osannolik Romeo & Julia-historia. En klassisk historia behöver något som särskiljer den i exempelvis design, humor, karaktärer eller musik. I Elemental finns ingenting av detta. Det är en film som endast känns som en cash grab utan någon passion bakom. Enligt regissör Peter Sohn har han baserat idén på hur hans familj emigrerade till USA från Korea. Det borde finnas mer känslomässig tyngd till något sådant. Men vad förväntar man sig av en regissör vars förra Pixar-film var The Good Dinosaur? (2015). Ironiskt nog tävlar han i viss mån mot sig själv på Oscarsgalan då han gör en röst i Spider-Man: Across The Spider-Verse (2023). Se den istället och uppmuntra Sohn till att hålla sig till röstskådespelet.

Betyg: 1 elementärt uselt, min käre Watson av 5 möjliga

Regi: Nick Bruno & Troy Quane

Manus: Robert L. Baird & Lloyd Taylor (baserat på ND Stevensons grafiska roman)

Medverkande: Chloë Grace Moretz, Riz Ahmed, Eugene Lee Yang mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Animation

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt19500164/

Ballister Boldheart är den förste ofrälse som fått äran att bli dubbad till riddare i ett magiskt rike där modern teknologi och medeltid blandas. Vid ceremonin går något dock väldigt fel och Ballister blir anklagad för att ha mördat drottningen. Nu jagad av allt och alla får han oväntad hjälp av en skepnadsskiftande liten flicka vid namn Nimona, som helst av allt vill bli hans sidekick. Nu måste han rentvå sitt namn och ta reda på vad som egentligen hände.

Efter morgonens Elemental var jag verkligen inte sugen på mer animerat. Jag drog igång den här filmen samtidigt som jag satt och rengjorde en av mina gitarrer för att ha något att fokusera på när jag misstänkte att den skulle urarta till en tråkig syssla. Jag kunde inte haft mer fel. Efter tio minuter glömde jag bort allt vad gitarrvård heter och var totalt uppslukad i Nick Bruno & Troy Quanes version av ND Stevensons magiska värld.

Jag hade inte kopplat att Stevenson var samme person som låg bakom den mycket lyckade rebooten av She-Ra (2018 – 2020), men efter att ha sett Nimona kan jag se betydande likheter. Precis som She-Ra:s Etheria är den här världen en blandning mellan magi och teknologi, med till och med lite snarlik design på vissa saker.

Men framförallt är det känslan som fångar mig. Allt det som Elemental inte hade finns här. Karaktärerna är välutvecklade, manuset sätter en ny spinn på den gamla sagan om ont och gott och den får även en gammal sten som undertecknad att darra lite på underläppen. Och när den inte gör det gör den komisk action på allra bästa sätt. Mycket ska dock tillskrivas Chloë Grace Moretz och Riz Ahmed som röstskådespelare till huvudrollerna. Framförallt Ahmed imponerar på mig med en spännvidd som röstskådespelare jag inte visste han besatt.

Nimona var en fullkomlig överraskning för mig och en påminnelse om varför jag ser i princip allt till Oscarsgalorna. Ibland hittar man guld man inte visste man letade efter.

Betyg: 4+ och med Judas Priest på soundtracket liksom! av 5 möjliga

Rustin

Regi: George C. Wolfe

Manus: Julian Breece & Dustin Lance Black

Medverkande: Colman Domingo, Aml Ameen, Chris Rock mfl.

Produktionsbolag: Higher Ground Productions

År: 2023

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14160834/

Bayard Rustin hade redan gjort sig ett namn som en av medborgarrättsrörelsens skarpaste hjärnor när han 1963 försökte organisera den största fredliga demonstrationen genom tiderna. Men Rustins kanske hätskaste motståndare finns inom de egna leden och kampen för rättvisa för alla handlar kanske inte bara om hudfärg.

Rustin är en typ av historisk karaktär som jag kände till, men i och med att jag inte är uppvuxen i USA inte hade någon större kännedom om annat än till namnet. Det har den här biografin avhjälpt. Det är en gedigen genomgång av Rustins karaktär, om än inte alla händelser som ledde honom till där han befinner sig 1963. Det gör att filmen fungerar bättre än många biografier – den visar de breda och mest definierande dragen i Rustins liv, men fokuset ligger tungt på 1963 och händelserna där. Det gör att filmen kan hålla nere sin speltid och vara fokuserad på ett skeende, inte ett helt liv. 

Colman Domingo har välförtjänt fått mycket goda vitsord för sin huvudroll och visst är det så – den här filmen hade blivit tämligen torr utan hans totala scennärvaro och förmåga att stjäla rampljuset. Hans porträtt är inte heller en okomplicerad hyllning då vikt läggs vid Rustins personliga förhållanden och hur dålig han är på att hålla igång dem. Att Rustin var en förgrundsfigur i kampen för homosexuellas rättigheter ger också ytterligare en dimension till filmen. Framförallt visar filmen på oenigheten inom medborgarrättsrörelsen på ett sätt som sällan visas såvida det inte har med Malcolm X eller The Black Panthers att göra. 

Rustin visar upp ett skeende som jag inte hade så mycket kunskap om innan och lär mig om personen den vill skildra. Om det inte är en bra biografi vet jag inte vad som är. Det enda som är lite tråkigt är att själva marschen skildras ganska förbigående. Men när till och med Chris Rock har en bra rollprestation vet man att det är en välgjord film.

Betyg: 4 medborgarrättskämpar av 5 möjliga

Documentary Double Feature: 20 Days In Mariupol & Bobi Wine: The People’s President

Regi: Mstyslav Chernov

Manus: Mstyslav Chernov

Medverkande: Mstyslav Chernov, Evgeniy Maloletka, Volodymyr Nikulin mfl.

Produktionsbolag: Associated Press/Frontline PBS

År: 2023

Längd: 95 min

Land: Ukraina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14230458/

Journalisten Mstyslav Chernov befinner sig i Mariupol i sydöstra Ukraina när Ryssland invaderar. Under 20 dagar följer han stadens sjukvårdspersonal som desperat kämpar för att rädda dem som räddas kan.

Det tar inte mer än 20 minuter av speltid innan jag är tvungen att pausa första gången. Jag brukar kunna förhålla mig objektiv till även de mest tragiska dokumentärer, men här brister det fullständigt för mig. Det tar drygt ett dygn för mig att se klart 20 Days In Mariupol allt som allt. För det här är en film som du behöver se. Det är ett av de tyngsta tidsdokumenten över de krigsbrott som sker i Ukraina i skrivande stund. Här finns ingen sensationalism och som journalist låter Chernov befolkningen komma till tals utan att lägga några värderingar i sin klippning eller liknande.

Det behöver han inte. Filmmaterialet talar sitt tydliga språk. Förlossningsavdelningen på ett sjukhus blir bombat, läkarna sliter förtvivlat med att försöka rädda livet på en 18 månader gammal pojke, men får se sig besegrade. Ryska tanks rullar in i staden och skjuter på bostadsområden samtidigt som Rysslands FN-ambassadör kallar den döende gravida kvinnan som Chernov försöker följa till nästa BB för en skådespelare som fejkar. Det här är en studie i ren och skär ondska. Jag tänker inte säga mer än så. Den spås få Oscarn. Den förtjänar inte det så mycket som den behöver det. I en rådande situation när många länder sviktar i sitt stöd till Ukraina behövs alla arenor för att nå ut.

Betyg: 5 livsviktiga filmer av 5 möjliga

Regi: Moses Bwayo & Christopher Sharp

Manus: N/A

Medverkande: Bobi Wine, Barbie Kyagulanyi

Produktionsbolag: National Geographic/Southern Films/Ventureland

År: 2022

Längd: 107 min

Land: Storbritannien/Uganda/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14230458/

Efter närmre 30 år vid makten får Ugandas diktator Yoweri Museveni en oväntad rival i en av Afrikas mest populära musiker, Bobi Wine. När Wine på allvar börjar utmana Museveni om makten rullas diktaturens kraft ut med full styrka.

Jag behövde något åtminstone lite mer lättsamt efter 20 Days och läste de korta beskrivningarna på resten av årets långfilmsdokumentärer. I ingen speciell ordning hade jag kvar en film om radikalisering av unga kvinnor i militanta muslimska organisationer i Nordafrika, en om en fars hämndmord på männen som våldtagit hans dotter, en om Alzheimers i livets slutskede och så den här – ugandisk popstjärna blir politiker. De glömde den lilla detaljen med diktatur i beskrivningen.

Moses Bwayo och Christopher Sharp har gjort en lika fascinerande som frustrerande film om ett återkommande problem i många av de postkoloniala länderna i Afrika. Efter att ha tagit makten lovar man guld och gröna skogar för att sen bli diktator själv. I Ugandas fall var det efter den ökände Idi Amins fall som landet fann sig i ett inbördeskrig som avslutades med att Museveni tog makten 1986. Han må inte vara lika blodtörstig som Amin, men likt många av sina diktatorspolare är det politiskt förtryck, tortyr, korruption och godtycklighet inför lagen som är den dagliga agendan. Framförallt har hans regim gjort sig ökänd för sin förföljelse av homosexuella – något som gjorde att de fick internationell bistånd indraget under en period.

Mot allt detta ställs alltså Bobi Wine, musiker och skådespelare med ett enormt stöd från landets unga. Med en medelålder på populationen som inte ens når 17 år har han föga förvånande stark medvind. Givetvis agerar Museveni som förväntat. Wine och hans följare fängslas, torteras och förtrycks om de inte direkt mördas på öppen gata. Filmens kanske mest drabbande scen är när Wine släpps från sin första fängelsevistelse i så pass dåligt skick att han får bäras ut med bår. Redan här ser man hur något har dött inom honom. Men Wine ger inte upp och det är det som gör även den här filmen extremt viktig. Den visar på att man fortfarande kan göra skillnad med antivåld och att tyranner till sist måste falla. I Ugandas fall är vi tyvärr inte där än, men den här filmen sätter strålkastarljuset på situationen på ett större internationellt spelfält än tidigare. Mycket bra!

Betyg: 4+ nu behöver den här recensenten en kram av 5 möjliga

Anatomy Of A Fall

Regi: Justine Triet

Manus: Justine Triet & Arthur Harari

Medverkande: Sandra Hüller, Swann Arlaud, Milo Machado Graner mfl.

Produktionsbolag: Les Films Pelléas/Les Films de Pierre/France 2 Cinéma mfl.

År: 2023

Längd: 151 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

När den välkända författaren Sandra Voyters man faller från tredje våningen på parets hus och avlider av sina skador fattar polisen snart misstankar. Var det ett mord, en olycka eller självmord? Sandra får se sitt liv synat i sömmarna i den hårt mediebevakade rättegången samtidigt som hon försöker rädda förhållandet med sin son, Daniel.

Om man vinner Guldpalmen i Cannes och får en hel drös med Oscarsnomineringar är det oftast ett ganska gott tecken på en films kvalitet. Inte alltid dock. Det finns flertalet Guldpalmsvinnare genom åren som jag kliat mig i skägget gällande, men tack och lov landar Justine Triets magnifika rättegångsdrama på rätt sida av det franska svårmodet.

Med sina dryga två och en halv timme existentiell ångest kanske det här inte är vad du ser en sömnig fredagskväll, men om du tar dig tid att sätta dig in Triets berättarteknik finns här en väldig massa att tycka om. Framförallt gäller det skådespelet. Sandra Hüller levererar en fantastisk rollprestation som sin namne och när hon dessutom medverkar i en annan film som rönt stor uppmärksamhet inför Oscarsgalan (The Zone Of Interest) är det inte en högoddsare att hon kommer ha ett väldigt fint 2024 att se fram emot.

Hüller pendlar mellan undertryckt ilska, sorg och nästan slentrianmässig grymhet och är allt annat än en enkel karaktär att tycka om. Hon framstår dock som extremt realistisk i sitt agerande och bär den här filmen på sina axlar. Värd att nämna är också Milo Machado-Graner i rollen som Daniel. Att vara på den här nivån redan vid 15 års ålder är djupt imponerande.

Imponerande är också Triets regi. Med fullständig kontroll på hur hon ska få fram det bästa från sina skådespelare har hon också ett slags avskalat uttryck som mest av allt påminner mig om Dogmafilm. Riktigt lika vass är hon inte i manusarbetet. Här finns vissa saker som stör, inte minst hur åklagaren är skriven. Jag förstår att han är skriven så att han ska vara svår att sympatisera med, men hans repliker och manér gränsar på serietidningsondska ibland.

Likaså är 151 minuter något mastigt för ett främst karaktärsdrivet rättegångsdrama. Filmen hade utan problem kunnat kortas 20 minuter utan att något väsentligt hade gått förlorat. Istället hade den tjänat på att vara lite snabbare i vändningarna för att göra tittaren ännu mer osäker. För Anatomy Of A Fall ställer verkligen inga enkla frågor och det är mycket upp till tittaren att avgöra skuldfrågan. Det gör också att den kommer leva kvar i mina tankar en längre tid. Mycket sevärt!

Betyg: 4+ “offer” eller offer? av 5 möjliga

Ett hjärta är alltid rött

Regi: Anders Balsam Hellström

Manus: N/A

Medverkande: Joakim Thåström, Per Hägglund, Stry Terrarie mfl.

Produktionsbolag: Amarcord/Docster

År: 2024

Längd: 103 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Vad gör man när ens extremt framgångsrika band plötsligt lägger ner? Efter att Ebba Grön splittrades i början av 80-talet fortsatte några av medlemmarna att spela tillsammans. Resultatet blev Imperiet – en radikal stilförändring från Ebba, men alltid med liknande samhällsengagemang.

Joakim Thåström har aldrig gjort en perfekt skiva. Det är det få artister som har. Som närmst har han (hitintills) kommit under sin tid med Imperiet. Skivan Synd (1986) är en av svensk musikhistorias allra främsta i min mening. Jag får tacka min syster för det välspelade kassettband hon råkade lämna framme på sitt rum någon gång på tidigt 90-tal och som jag sen “adopterade”. Från första gången jag hörde skivan har den inte lämnat rotationen. Det är över 30 år sedan dess. Så bra är den.

Imperiet var tämligen ojämna. Ren briljans varvades med experiment som blev sisådär. De var dock aldrig tråkiga, vilket är den största dödssynden att vara som band. Efter att ha sett Anders Balsam Hellströms dokumentär har jag en bättre förståelse för varför det var så många toppar och dalar i bandets ganska korta karriär. Det är en historia om flertalet starka viljor som drar åt olika håll. Ibland funkade det, ibland inte. Kanske mest talande är anekdoten om hur keyboardisten Stry helt plötsligt en dag dök upp och sa att han nu skulle spela gitarr. Han blev inte jättelångvarig i bandet efter denna uppenbarelse.

Även om berättelserna från bandmedlemmarna är intressanta och roliga lyfter filmen inte riktigt förrän Imperiets politiska gärning avhandlas. Ebba Grön hade haft ett mycket tydligare politiskt fokus, men det var ju knappast någon hemlighet att även det efterföljande bandet var tillräckligt långt vänsterut för att riskera att trilla av kanten. Filmens absolut mest drabbande del är deras turné i Latinamerika i allmänhet och krigets Nicaragua i synnerhet. Med stöttning från Olof Palme och kulturrådet blev de ett av få utländska band som spelade i det krigshärjade landet under 80-talet. Samtidigt blev Kuba ett stolpskott och med misslyckade lanseringar (två stycken!) i USA blev det början på slutet av bandet.

Vissa kritiker har menat på att Hellströms film romantiserar Thåström alldeles för mycket. Jag vet inte om vi har sett samma film. Han är lite som vem som helst där han sitter och pratar minnen i myskofta och är knappast främmande för att vara självkritisk när han gjort fel. Alla får komma till tals och olika åsikter lyfts fram.

Nej, istället är Ett hjärta är alltid rött en tämligen klassiskt upplagd musikdokumentär som kanske skulle mått bra av att hålla fast vid de mer politiska aspekterna lite mer, men som ändå är väl värd din tid. Nu ska jag bara försöka smuggla in en Imperiet-låt i engelsk (ny)tolkning till bandet och vår Thåström-dissande trummis. Det kan ju bara sluta väl!

Betyg: 4 röda hjärtan av 5 möjliga