Film till fikat: Godzilla vs. King Ghidorah

De falska blockflöjtstonerna har för sista gången ebbat ut över Dinoland i Åstorp när poddens dinosauriediggare, Linda, Gustaf och Kardinalen lägger ner sin genomgång av dinosauriefilmer. De gör det dock med en smäll! Eller, tja… en atombomb kanske? Gustaf visar sitt förakt för japansk kultur med att kasta en hel urinnevånargrupp under bussen, Linda berättar ingående om fetischer och att krossa folk medelst bröst och kardinal Fredrik får äntligen upprättelse i debatten huruvida Godzilla är en dinosaurie eller inte. Var inte oroliga, kära lyssnare. De tre förvirrade musketörerna återvänder med en ny specialserie snart där de ska titta på dålig robotfilm. Oh, for the love of Paul Walker D!

Film till fikat: Conan The Destroyer

Nu är han där igen och förstör! Den andra filmen med Conan Sabbaren synas i lädertangasömmarna, men något är fel. Var är våra ormkringlor?! Poddens Conan-expert, Matti, försöker förklara att de tillhör en annan gud än André The Giant, men ingen lyssnar på det örat. Kringla or bust! Vi upptäcker Gustafs hat mot hundar som sysslar med sport och oroar oss över kannibalernas rätt i samhället. Ulf får komplicerade känslor över Grace Jones och vill inte dö i strid, hur mycket Amok Time Gustaf än spelar i bakgrunden. Linda har hyperfokus den här veckan, men tyvärr rör det sig om att pensla sitt mikrofonstativ och inte filmen som så. Den gamla sanningen cementeras dock: Det är okej att slå kameler, men kolla för fan åldern på din kvinnliga skådespelare innan du castar henne till scener utan kläder!

Film till fikat: Fatal Fury

När Linda drar iväg från Gustaf på en fyrhjuling mitt i en skog är det föga förvånande ett soloavsnitt med Matti och Ulf den här veckan. Då blir det som bekant film baserad på spel. Och bröst. Så.mycket.bröst. Ulf gör en djupdykning i fenomenet jiggle physics och Matti hakar på. Filmen? Ja, de slåss och sen så… pratar vi om turistdestinationer i Medelhavet, att Odysseus nog inte heller hade så jävla roligt och… filmen? Just det, de slåss och sen så… pratar vi nakenhealing, fusionmusik och försäljningsstatistik för NeoGeo i Sverige. Filmen? Ja, de slåss och sen så… äh, om vi ska lida så ska ni lida. Lyssna och skratta åt vårt lidande. Och Linda, hämta upp Gustaf igen, så är du snäll?

Godzilla Minus One

Regi: Takashi Yamazaki

Manus: Takashi Yamazaki

Medverkande: Minami Hanabe, Ryunosuke Kamiki, Munetaka Aoki mfl.

Produktionsbolag: Robot Communications/Toho Studios

År: 2023

Längd: 122 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23289160/

Koichi Shikishima återvänder till Japan efter andra världskriget med en skamfull hemlighet. I krigets slutskede ordervägrade han som kamikazepilot och landade istället på den lilla ön Odo. Där blev han vittne till hur vad som bara kunde beskrivas som ett monster jämnade basen med marken. Tillbaka i ett ödelagt Tokyo blir han mer eller mindre familjefar när han tar in en ung kvinna och hennes barn. Men något är på väg mot staden – något som Shikishima känner alltför väl till…

Att navigera i alla kontinuiteter i Godzilla-franchisen kräver en smärre avhandling. Jag har sett majoriteten av filmerna, men hade inte kunnat svara på hur de hänger ihop för fem öre. Enligt den officiella fan-wikin markerar Godzilla Minus One starten på kontinuitet nummer 12! Allt detta för vad som i grund och botten är en simpel formel – stor ödla krossar allt i sin väg. Profit.

Nu förenklar jag det rätt rejält förvisso. Det har skrivits åtskilliga analyser om hur originalfilmen från 1954 hänger ihop med det japanska traumat efter atombomberna, vetenskapsskepsis och som en varnande allegori. Minus One tar fasta på detta och utspelar sig under och direkt efter kriget. Tokyo är i princip en ruinstad efter bombräderna och det är här filmen höjer sig över de flesta i serien. Genom umbärandena får vi lära känner karaktärerna. De blir inte bara monstermat utan folk vi bryr oss om. Där många filmer i serien sätter Godzilla i första rummet är Minus One en mycket mer mänsklig historia.

Därmed inte sagt att det inte finns gott om monsteraction här! Minus One vann rättvist årets Oscar för specialeffekter och kan vara den film i serien jag sett där actionsekvenserna känns allra mest hårdslående. Godzillas attack på Tokyo är en masterclass i katastroffilmsestetik. Att slutstriden är lika delar spektakulär som löjlig får man ta. Vid det laget är man redan så inne i berättelsen att man bara följer med i den långsökta planen.

Kombinerat med actionsekvenserna problematiseras den japanska inställningen till andra världskrigets slutskede. Skulle det ha spelat någon roll om Shikishima hade fullföljt sin order som kamikazepilot? Antagligen inte, eller som han själv säger: “Det fanns inget kvar att dö för”. Godzilla blir den samlande punkten av att det trots allt finns ett syfte – något att dö för att skydda. Det är mycket mer än vad jag hade förväntat mig av gemene monsterfilm!

Betyg: 4 och temat är fortfarande grymt av 5 möjliga

Civil War

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Kirsten Dunst, Wagner Moura, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag: A24/DNA Films/IPR.VC

År: 2024

Längd: 109 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt17279496

Ett drygt år efter det andra amerikanska inbördeskriget inletts står en koalition av utbrytarstater redo att attackera Washington D. C. Den luttrade krigsfotografen Lee har tillsammans med partnern Joel blivit beviljade en intervju med den sittande presidenten – troligtvis hans sista. Tillsammans med den äldre reportern Sammy och sin nya bekantskap Jessie färdas de genom ett USA på gränsen till totalt sammanbrott.

En god vän till mig brukar sia om ett kommande amerikanskt inbördeskrig. Det kanske låter otroligt, men med tanke på att hon är mer insatt än vad jag är (och dessutom haft rätt om flertalet spektakulära saker) tidigare lyssnar jag. Jag har dock mycket svårt att se att kriget skulle utveckla sig som det gör i Alex Garlands Civil War.

Det är en titel som egentligen är väldigt missvisande. De bakomliggande mekanismerna för kriget förklaras aldrig och den smått bisarra alliansen mellan Kalifornien och Texas utgör Washingtons stora nemesis. Hur Kalifornien och Texas – kanske de stater med mest olika generella politiska ståndpunkter – kom till alliera sig med varandra är något som måste förklaras. Likaså finns det andra stridande faktioner, vilket gör att det då och då är något förvirrande exakt vem vi följer.

Man hade förvisso kunnat argumentera för att det här är vad filmens huvudbudskap är – journalistens jobb att skildra vad som händer utan känslor och tolkningar. Jag vet inte riktigt om jag köper det, men Garland är mycket bättre på att skildra skeenden på mikronivå än han är på makro. Det är här filmens riktiga styrka ligger. Kirsten Dunst gör en fantastisk roll som Lee, komplett med tusenmetersblick och plågad av allt hon sett under sin karriär. I kontrast står Jessie (Cailee Spaeny) som aspirerande krigsfotograf som verkar vara ute på alldeles för djupt vatten. Det är också mellan dessa två kvinnoporträtt som det huvudsakliga dramat utspelar sig. Vad krävs för att bli objektiv som Lee och vad kostar det i mänsklighet?

Även actionsekvenserna, i synnerhet striden om Washington, är imponerande och känns väldigt realistiska. Garland gillar att använda sig av sin estetisk med handhållen digitalkamera och det kräver sin regissör. I fel händer blir det mest plottrigt och svårt att avgöra vad som händer. Garland har uppenbarligen tagit råd från sin gamle samarbetspartner Danny Boyle, då fotot i actionscenerna påminner mig om deras gemensamma film 28 Days Later (2002). Det närgångna fotot i nämnda sekvenser kontrasteras med stora vidder och ett USA som ser lika splittrat ut som dess politiska inriktningar. Små pittoreska samhällen (om än med krypskyttar på taken) blandas med eldinfernon från exploderande byggnader. Det är väldigt effektivt i sin helhet.

Garland skulle däremot ha behövt hjälp med manuset. Det är något överraskande då han först och främst är känd som författare. Det finns saker i hans vision av ett framtida USA som ringer lite falskt. Tidigare nämnda geografiska allianspartners är en sak, men ibland verkar det som Garland inte riktigt vet om han vill göra en film om krigsjournalistik, ett varnande exempel inför framtiden eller en krigsfilm rakt av. Det gör att fokuset blir något splittrat. Den i särklass bästa delen är karaktärsinteraktionerna, men då dessa inte ges tillräckligt med tid alla gånger känns det då och då som att filmen tappar bort sig själv. Och bristen på konceptuell detaljrikedom stör mig återigen!

Trots min kritik är Civil War en sevärd film. Den är välspelad och sätter modern krigföring i ett sammanhang som vi inte tidigare sett det – i USA självt. En bättre titel hade dock varit “War Journalist” eller liknande. Med en mer enhetlig ton hade det här kunnat bli en klassiker. Nu är det “bara” en mycket bra film med viss identitetskris.

Betyg: 4- utbrytarstater av 5 möjliga

Atlas

Regi: Brad Peyton

Manus: Leo Sardarian & Aron Eli Coleite

Medverkande: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K. Brown mfl.

Produktionsbolag: ASAP Entertaiment/Berlanti Productions/Netflix Studios mfl.

År: 2024

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14856980/

Drygt 25 år efter att världens AI revolterade under ledning av androiden Harlan Shepherd lyckas mänskligheten till sist spåra honom till en planet i Andromedagalaxen. Atlas Shepherd, dotter till Harlans designer, är en briljant om än något instabil analytiker som rekryteras till att hämta hem Harlan, död eller levande.

Det har bara gått två dagar sedan jag såg den här filmen och jag fick kämpa för att komma ihåg annat än att Jennifer Lopez är med i den. Det är inte ett särskilt gott betyg. Förvisso är jag tämligen stressad för tillfället, men när jag inte ens kom ihåg varför hon skulle ut i rymden är det något som är väldigt fel.

Det här kan vara en av de mest menlösa science fiction-filmerna jag sett. Är den dålig? Nej, egentligen inte, men här finns inte en enda originell tanke. “Åh nej, AI:n revolterar! Attans, vem kunde tro att det skulle hända?”. Alla, är svaret. Alla trodde att det skulle hända. Jennifer Lopez har väl aldrig kunnat anklagas för att vara en särskilt duktig skådespelerska, men jag kommer inte ihåg henne som så här i brist av personlighet. Någon tyckte att det var värt att slänga iväg 100 miljoner dollar på den här filmen som är i sånt skriande behov av något oväntat eller en egen identitet. Är det kreativ skatteplanering? Min deklaration innehåller mer action än det här. Och det är i princip allt jag kan säga om den här filmen. Om en vecka har jag glömt den helt.

Betyg: 1 J-Lo going low, low, low av 5 möjliga

Ghostbusters: Frozen Empire

Regi: Gil Kenan

Manus: Jason Reitman & Gil Kenan

Medverkande: Mckenna Grace, Finn Wolfhard, Carrie Coon mfl.

Produktionsbolag: BRON Studious/Ghostcorps/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2024

Längd: 115 min

Land: USA/Kanada/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt21235248

Familjen Spengler flyttar in i den gamla brandstationen i New York och fortsätter jaga spöken. Det går väl… sådär. Nog för att de har en kundkrets, men de har också en benägenhet att förstöra infrastruktur och annat som är bra att ha. När Ray får händerna på ett oerhört kraftfullt hemsökt föremål finns det dock ingen tid att vara försiktiga. New York håller på att frysa över och samtidigt börjar spökförvaringen bli full.

Ghostbusters: Afterlife (2021) kom som en frisk legacy sequel till en serie som var rejält på dekis. Den fick tämligen gott mottagande och då kommer ju självklart en uppföljare. Och ja, det här är mer av samma. Därmed inte sagt att “mer av samma” alltid är något dåligt!

Vi är tillbaka i New York efter sejouren på landsbygden och vi får återse många ställen från de första delarna. Det är det som jag gillar med Jason Reitmans och Gil Kenans (nu även regi) manus till de här filmerna. Istället för att ha med platser och karaktärer som ett sätt att visa på att “kommer ni ihåg det här?!” spelar de oftast roll i en större kontext. Jag säger oftast, eftersom vissa mindre roller enbart är där för fan service, men å andra sidan – kan du få Bill Murray till din film så säger du inte nej!

Fokus ligger inte heller på de äldre karaktärerna utan återigen på nästa generations ghostbusters, den här gången framförallt på McKenna Graces roll som Phoebe. Hon är definitivt skådespelaren med flest emotionella scener som inte enbart fokuserar på action och gags. Jag sa det redan till förra filmen, men håll koll på Grace. Hon är en star in the making.

Hon har dock hjälp av en riktigt bra ensemble, med samtliga nu levande busters från originalfilmerna tillsammans med en alltid lika charmig Paul Rudd och flertalet andra mindre roller. Till och med Dickless är tillbaka! De som vet, de vet.

Frozen Empire är ytterligare en väldigt underhållande outing i franchisen. Den kommer ju nagelfaras av superfans av den första, men hade vi förväntat oss något annat? Ingen film i serien har kommit upp till originalets storhet och det vore orättvist att förvänta sig att Frozen Empire skulle göra det.

Betyg: 4- kalla vindar från förra av 5 möjliga

Film till fikat: Jewel Of The Nile

Linda åker skidor och lämnar oss att försöka utröna var veckans film anser Nilen ligga. Det kan vara allt från Egypten till Senegal, i denna, en av 80-talets mest tondöva produktioner. Den visar ju förvisso på hur man löser alla konflikter i Mellanöstern (där ligger Nilen också!) och i dessa tider kanske det finns något att hämta där? Nähä… Men vad gör det när Gustaf, 73 år ung, klagar på graffitikonstnärer, Matti pratar om ål och inåtväxande könsorgan (ja…) och Ulf undrar upprepande gånger om karaktärerna är fem år gamla. Matti får dessutom bli ansiktet för den numera ökända baguetteilskan och de övriga är chockade över att han inte känner till noshörningen Nelson. Det gör han nu. Han blev ledsen, men kanske kan nationalsenegaleserna muntra upp honom med lite jonglering? Bäst att fråga.

Fallout S1

Regi: Jonathan Nolan (main director)

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner (showrunners)

Medverkande: Ella Purnell, Aaron Moten, Walton Goggins mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Kilter Films/Bethesda Game Studios mfl.

År: 2024

Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

Drygt 200 år efter det stora kriget har Kalifornien sett sina bättre dagar. För vissa är livet dock lite enklare. I de fullt utrustade överlevnadsvalven har människor klarat av att upprätthålla en viss nivå av civilisation trots (eller tack vare) sin frånvaro från ödelandet som dominerar ytan. När en grupp utifrån attackerar ett av valven tvingas en av de boende, Lucy, ut i en värld hon inte ens kunnat föreställa sig för att leta upp sin kidnappade far.

Jag har spenderat hundratals, säkert tusentals, timmar i Black Isles och sedermera Bethesdas digitala representationer av livet efter atomkriget. Få spelvärldar är så utmejslade och fyllda med sin egen personlighet och charm. Kombinationen mellan nästan kvävande framtidsoptimism och den bistra verkligheten bjuder på både dramatik och en stor dos svart humor. Med omkring 55 miljoner sålda kopior av spelen (och säkert det dubbla i piratkopior) är det en av spelvärldens stora giganter. Hur tusan gör man en tv-serie av allt det här? Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner har börjat från grunden och byggt upp världen, in i minsta lilla detalj, och resultatet är häpnadsväckande.

Med en budget på drygt 19 miljoner dollar per avsnitt är det kanske inte så konstigt att Fallout ser bättre ut än i princip alla andra tv-serier till dags dato. Det hade dock varit enkelt att bara fläska på med specialeffekter och glömma den omisskännliga retrofuturistiska designen, med allt ifrån perfekt scenografi i valven till de scener som utspelar sig innan kriget. Robertson-Dworet och Wagner visar dock fingertoppskänsla och illustrerar på ett fantastiskt sätt hur världen hade kunnat se ut om vi inte haft någon som helst rädsla för atomenergins skadliga effekter. Samtidigt är också seriens värld en bitande satir av konsumtionssamhället och kapitalismen i stort, vilket blir allt tydligare ju längre säsongen går, allt ackompanjerat till musik från 30- till 50-talen med bland andra de klassiska Ink Spots-låtarna som blivit lite av seriens inofficiella tema.

Den fantastiska världen till trots hade det här inte blivit något utan manus och skådespelare. Manuset är tämligen typiskt för någonting från Fallout-universumet, men det är här vi ser den stora skillnaden mellan att bara efterapa något och att ge det själ. Dialogen är på sina ställen sjukt rolig och karaktärerna är lika älskvärda som ibland vedervärdiga. Castingen är helt spot on med huvudtrion Purnell, Moten och Goggins där framförallt den sistnämnde gör en karriärsdefinierande roll som Cooper “The Ghoul” Howard. Ella Purnell är med sin naiva rådjursuppsyn en uppenbarelse i huvudrollen samtidigt som hon inte är någon dumbass in distress utan extremt kapabel. Moten fungerar bra som en moraliskt sliten everyman i sin roll som Maximus. Framförallt är det kemin mellan de tre som funkar så bra. Lägg till kul bikaraktärer och min gamle favorit Kyle MacLachlan så har jag inget att klaga på.

Jag skulle gärna orera långt mycket mer om Fallout, men jag vill inte förstöra några överraskningar för fans till spelen eller nytillkomna till franchisen. Det här är inte bara bra, det är fullkomligt lysande och i särklass det bästa jag sett för tv och/eller streaming än så länge i år. Jag är nästan arg över att det inte finns fler avsnitt att se just nu. Då vet jag att det är bra skit. Nåja, jag får väl spendera några hundra timmar till i spelen i väntan på säsong 2.

Betyg: 5 Nuka Colas av 5 möjliga

Film till fikat: Double Dragon

Nu har Matti och Ulf tänkt till. Det är farligt när det händer. Vissa menar att det var så Dackefejden startade en gång i tiden. Frågan är vad de kommer starta den här gången? Vad är det bästa i filmvärlden? frågade sig de två tidigare lovande unga männen (nu är de gamla besvikelser). Givetvis film som är baserad på tv- och datorspel! Vi säger inte att tankeprocessen var logisk, men vad gör det när vi har Al “Långflinten” Leong, en kokainstinn Robert Patrick post-Terminator 2 och huvudrollsinnehavare där en kan slåss (men inte skådespela) och en kan skådespela (men inte slåss)? Det gör absolut ingenting! är svaret. När en film innehåller en brinnande flod, men du inte tar upp det för att det finns för mycket annat skumt är det ett tecken på en helluva ride.

https://open.spotify.com/episode/5SO0f3owGrinv4Os6qDS24?si=7179c848fa534d32