Film till fikat: Fatal Fury

När Linda drar iväg från Gustaf på en fyrhjuling mitt i en skog är det föga förvånande ett soloavsnitt med Matti och Ulf den här veckan. Då blir det som bekant film baserad på spel. Och bröst. Så.mycket.bröst. Ulf gör en djupdykning i fenomenet jiggle physics och Matti hakar på. Filmen? Ja, de slåss och sen så… pratar vi om turistdestinationer i Medelhavet, att Odysseus nog inte heller hade så jävla roligt och… filmen? Just det, de slåss och sen så… pratar vi nakenhealing, fusionmusik och försäljningsstatistik för NeoGeo i Sverige. Filmen? Ja, de slåss och sen så… äh, om vi ska lida så ska ni lida. Lyssna och skratta åt vårt lidande. Och Linda, hämta upp Gustaf igen, så är du snäll?

Film till fikat: How To Train Your Dragon: The Hidden World

När Ulf är borta passar Gustaf på att både klappa, sjunga och göra en dålig imitation av honom. Fy fan. Ulf meddelar att han måste vara minst 58% mer fulländad som person för att ens komma i närheten. Linda är förvirrande genom att både vilja ha ihjäl Ulf och åberopa hans stöd. Å andra sidan är det lite par for the course, med tanke på att hon pratar folkmord, drakgraviditeter och tveksam sexualitet. Och på talk om det sistnämnda är Matti gammal och tycker inte om förändring. Gustaf missbrukar Careless Whisper och måste definitivt komma ut mer! Han kanske kan åka till Göteborg och åka loopen på Liseberg, eller Linda, som vi också kallar den.

Film till fikat: How To Train Your Dragon 2

Från redigeringsträsket stiger Film till fikat från askan likt en fenix. Eller tja… en gråsparv kanske. Förseningen kan ha berott på Gustafs Grease-trauma. Han är dessutom besviken över avsaknaden av utlovade fiktiva bröst och han kan ha kommit Petter lite väl nära. Medan Gustaf lider i sitt tysta skri i Höganäs har Linda ett kök fullt av fulla män i Göteborg, eller “söndag” som vi kallar det. Vi får också lära oss att hon har selektiv empati, bananflugor och att man i Göteborg är typ sämst i världen på att ta hand om sina berusade närstående. Ulf funderar på om det ändå är värt att skaffa barn nu när man får gratis Viaplay och TV4 Play i en månad och Matti är orimligt arg på Dreamworks fiskande pojke på månen. Stryk ska han ha – pojken då, inte Matti.

Film till fikat: The Girl Who Leapt Through Time

Har Matti kuppat bort Gustaf? Har Linda genomfört en topphemlig kidnappningsoperation? Är Ulf trött? Bara på en av dessa frågor finns ett klart svar. Gustaf är dock i högform när det gäller klippningen den här veckan, så jag lutar åt att Linda har honom i en källare eller något. Kanske med Raul Julia. Vi andra har sett en film om att hoppa genom tiden och varför stölden av ett syskons pudding kan få oanade konsekvenser. Det här kan vara podden som yttrar ordet “pudding” flest gånger någonsin. Så viktig är den! Något annat som är viktigt att inte bränna ner sitt kök på hemkunskapen, att Matti kokar gott vatten (!) och Ulf är så jävla glad hela tiden! Vi har dessutom finbesök av Rataxes Megatron Olsson i podden som säger vad vi alla tycker genom att fisa. Nästa vecka är Gustaf tillbaka. Kanske…

Film till fikat: How To Train Your Dragon

Film till fikat är ju allmänt känt som finkulturens högborg och den här veckan tar det inte ens en minut innan vi börjar diskutera Beowulf. Det ni! För övrigt kan ni glömma folkhälsomyndigheten – vi tolkar covid-datan åt er! Vad vi inte kan glömma är att Matti saknas oss även den här veckan. Rataxes Megatron Olsson kräver hans uppmärksamhet. Det är så hans son heter… egentligen. Gustaf är en gammal, gammal man som försvarar Blackberry och försöker sjunga inte mindre än fyra gånger den här veckan. Skandal! Linda är traumatiserad över Ocena-branden och kallar det för sitt 9/11. Vi andra är… skeptiska. Sen börjar hennes tvättmaskin brinna under inspelningen. Vi säger inte att Linda var vid Oceana, men vi kan inte heller förneka det. Vi kallar henne inte Flamin’ Piss-Linda för intet! Ulf väljer för övrigt drakar framför flickvänner varje gång – ibland är det samma sak ändå. Och glöm inte veckans visdomsord, signerade våran egen Linda: “Rid på det du inte kan döda”. Jag väntar på muggen med det trycket!

Animated Double Feature: Elemental & Nimona

Regi: Peter Sohn

Manus: John Hoberg/Kat Likkel/Brenda Hsueh

Medverkande: Leah Lewis, Mahmoudou Athie, Ronnie Del Carmen mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23561236/

Trots att eld inte brukar leka väl med andra element flyttar Bernie och Cinder till Elementstaden för att skapa sig ett liv. Snart välkomnar de även dottern Ember. Många år senare gör sig Bernie redo att gå i pension och lämna över familjens affär till dottern, när det oväntade händer – i ett försök att hindra en översvämning träffar Ember vattenelementaren Wade och kärlek uppstår.

Pixar brukade en gång stå för kvalitetsunderhållning för både stora och små barn. Oavsett vilken historia de berättade fanns det en fingertoppskänsla som var mästerlig på att slå an känslosträngarna hos tittaren. Jag kan fortfarande inte se Up (2009) utan att fulgråta till exempel. Men allt sedan 2021 års Luca har något hänt. Tre filmer i rad från det tidigare så träffsäkra animationshuset har varit mer eller mindre skräp. Jag har ingen aning om varför kvaliteten har dalat som den gjort, bara att den har gjort det. Den tredje filmen jag precis nämnde? Det är Elemental.

Där Pixar tidigare har skapat karaktärer att älska och ta till sig är karaktärerna i Elemental fruktansvärt ointressanta. Jag kräver inte mycket till originalitet i manusarbete när det kommer till animerad film från väst, men någon form av kvalitetskontroll måste det väl ändå finnas?

Det här är bland det lataste jag sett i form av osannolik Romeo & Julia-historia. En klassisk historia behöver något som särskiljer den i exempelvis design, humor, karaktärer eller musik. I Elemental finns ingenting av detta. Det är en film som endast känns som en cash grab utan någon passion bakom. Enligt regissör Peter Sohn har han baserat idén på hur hans familj emigrerade till USA från Korea. Det borde finnas mer känslomässig tyngd till något sådant. Men vad förväntar man sig av en regissör vars förra Pixar-film var The Good Dinosaur? (2015). Ironiskt nog tävlar han i viss mån mot sig själv på Oscarsgalan då han gör en röst i Spider-Man: Across The Spider-Verse (2023). Se den istället och uppmuntra Sohn till att hålla sig till röstskådespelet.

Betyg: 1 elementärt uselt, min käre Watson av 5 möjliga

Regi: Nick Bruno & Troy Quane

Manus: Robert L. Baird & Lloyd Taylor (baserat på ND Stevensons grafiska roman)

Medverkande: Chloë Grace Moretz, Riz Ahmed, Eugene Lee Yang mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Animation

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt19500164/

Ballister Boldheart är den förste ofrälse som fått äran att bli dubbad till riddare i ett magiskt rike där modern teknologi och medeltid blandas. Vid ceremonin går något dock väldigt fel och Ballister blir anklagad för att ha mördat drottningen. Nu jagad av allt och alla får han oväntad hjälp av en skepnadsskiftande liten flicka vid namn Nimona, som helst av allt vill bli hans sidekick. Nu måste han rentvå sitt namn och ta reda på vad som egentligen hände.

Efter morgonens Elemental var jag verkligen inte sugen på mer animerat. Jag drog igång den här filmen samtidigt som jag satt och rengjorde en av mina gitarrer för att ha något att fokusera på när jag misstänkte att den skulle urarta till en tråkig syssla. Jag kunde inte haft mer fel. Efter tio minuter glömde jag bort allt vad gitarrvård heter och var totalt uppslukad i Nick Bruno & Troy Quanes version av ND Stevensons magiska värld.

Jag hade inte kopplat att Stevenson var samme person som låg bakom den mycket lyckade rebooten av She-Ra (2018 – 2020), men efter att ha sett Nimona kan jag se betydande likheter. Precis som She-Ra:s Etheria är den här världen en blandning mellan magi och teknologi, med till och med lite snarlik design på vissa saker.

Men framförallt är det känslan som fångar mig. Allt det som Elemental inte hade finns här. Karaktärerna är välutvecklade, manuset sätter en ny spinn på den gamla sagan om ont och gott och den får även en gammal sten som undertecknad att darra lite på underläppen. Och när den inte gör det gör den komisk action på allra bästa sätt. Mycket ska dock tillskrivas Chloë Grace Moretz och Riz Ahmed som röstskådespelare till huvudrollerna. Framförallt Ahmed imponerar på mig med en spännvidd som röstskådespelare jag inte visste han besatt.

Nimona var en fullkomlig överraskning för mig och en påminnelse om varför jag ser i princip allt till Oscarsgalorna. Ibland hittar man guld man inte visste man letade efter.

Betyg: 4+ och med Judas Priest på soundtracket liksom! av 5 möjliga

Film till fikat: We’re Back! A Dinosaur Story

Då var det dinospecial igen och om ni tyckte att några av de andra dinofilmerna var förvirrande är det inget mot den här LSD-doftande saken! Och då har Ulf och Matti förpassats till avbytarbänken till förmån för Kardinalen av Södermanland – Freddan! Linda var ett så pass stort fan av den här filmen att hon åt flingorna som lanserades i Finland till den. Finland är… ett märkligt land. Men vi har alla våra egenheter antar jag. Gustaf äter sina flingor med fil. Jag är Team Gustaf idag. Kardinal Fredrik håller Star Trek-fanan högt, men sen passar Gustaf på att sjunga när jag inte är där för att svära åt honom. Var fanns ni andra?! Det kan inte bara vara jag som tar ansvar för att hålla den tondöva anden i flaskan! Sen zoonade jag ut lite när de börjar prata om vad som är och inte är en dinosaurie igen. Jag vaknade till liv lagom till att Linda stöter sig med alla någonsin för att sen leverera veckans visdomsord: “Det är jobbigt att bli smart när man är så pass dum!”. As it was written, so shall it be!

Film till fikat: The Snow Queen

Den här veckan kollar vi in historien om hur en fullvuxen kvinna blir tillräckligt sårad av en tioårig spolings förolämpningar att hon kidnappar honom – men nog om Linda nu! Vi återvänder österut, till våra sovjetiska rovor, och ser H.C. Andersen genom proletariatets lins. Givetvis stöter vi oss med Ryssland även den här veckan, men lite mer oväntat är att även samerna får sig en känga. Om din postgång beror på tillgången till fisk att skriva på är det att förvänta sig! Matti dubbar det till SMS – Sami Messaging System. Finnen i Linda kommer fram när hon pratar nostalgiskt om att leka med isbitar och att inget är starkare än kärleken, utom den finska vintern. Den kommer döda dig. Ulfs harliknande toalettvanor analyseras, Gustaf vill bli riden som en dovhjort (vi kallar honom Herr Snusk numera) och Matti kan ha supit bort sina tofflor. Det är måndag, go vänner!

Film till fikat: The Super Mario Bros. Movie

Nytt år, samma knäppgökar. Poddens nyårslöften är att inte ta självmord och att välja rätt brud – för det kan man göra, Ivanhoe! Annars inleder vi årets med diskussioner om Hitler och att Linda får svamp. Om dessa två hänger ihop kan vi bara sia om! På tal om Linda så tackar hon för stödet från en orolig poddlyssnare som tyckte vi mobbade henne. Hon klarar sig själv, kvinna! (Hennes ord, inte vårt!) För övrigt är allt alla andras fel, inte Ulfs. Varken hans ilska mot Playmobil eller det faktum att han vägrar erkänna Mario-spel släppta efter 1996 verkar dock imponera på övriga. För att få in lite politik i podden diskuteras även Svamprikets styrelseskick. Det kan möjligen baseras på längd. Gustaf får inte prata om ål och tycker det är dags att sexualisera Nintendo på riktigt. Om dessa två hänger ihop kan vi bara sia om! Och för alla våra lyssnare som är hardcore-zoologer kan vi meddela att vi pratar alldeles för mycket om sköldpaddors parningsbeteende och att pingviner förlorar alla slagsmål för att de inte har knän. Gott nytt!

Spider-Man: Across The Spider-Verse

Regi: Joaquim Dos Santos/Kemp Powers/Justin K. Thompson

Manus: Phil Lord/Christopher Miller/Dave Callaham

Medverkande: Shameik Moore, Hailee Steinfeld, Brian Tyree Henry mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Animation/Marvel Entertainment/Arad Productions mfl.

År: 2023

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Miles Morales, Spider-Man för en av alla planeten Jorden i multiversum, må ha räddat existensen självt för några år sedan, men han och hans kollegor från de andra dimensionerna gjorde ett stort misstag – ett misstag som återigen kan betyda slutet för allting.

Efter Into The Spider-Verse (2018) var jag totalt knockad av dels den visuella stilen och dels ett förvånansvärt smart manus kryddat med serietidningsgodis för oss spindeldiggare. Ändå tog det emot lite att kolla in uppföljaren. Med sin svulstiga speltid på 140 minuter (en evighet för en animerad film som inte är producerad i Japan) var jag rädd att det här skulle falla i samma fälla som så många filmer det här året – bra, men på tok för långt. Across The Spider-Verse visade sig vara det berömda undantaget. Med det största teamet någonsin för en animerad film (över 1000 personer) har man kunnat fylla hela speltiden med både visuell magi och berättarglädje.

Jag älskade verkligen Spider-Man-serien innan manusförfattarna gjorde seriehistoriens kanske dummaste retcon runt 2010 i svensk publikation räknat. Serien hade genom åren tagit mig genom den ena storylinen mer osannolik än andra, men det fanns alltid en status quo att återvända till mer eller mindre. Som läsare visste man att man skulle bli belönad för “lång och trogen” tjänst även om storyn just nu kanske inte föll en i smaken. Med nämnda retcon försvann den logiska kontinuiteten i serietidningarna och jag kunde inte förmå mig att fortsätta läsa.

Across The Spider-Verse är dock alla de gamla historierna samtidigt blandat med för mig nya bekantskaper. Här finns karaktärer från alla kontinuiteter jag kan tänka mig och referenserna till gamla storylines är fantastiska. En stor favorit är till exempel hur manusförfattarna totalt sablar ner Scarlet Spider – en av de kanske dummaste långa storylines som publicerats av Marvel. Och skurken! Holy crap! Sedan jag läste det första numret med “Spot” har jag alltid tyckt att det kan ha varit en av de mest underanvända karaktärerna i hela Marvels katalog. Med bara några få tweaks hade man kunnat göra honom skräckinjagande, vilket också är det som manusförfattarna till Across The Spider-Verse landar i till slut!

Det finns dock en klar anledning till varför man mixar och matchar hej vilt mellan olika versioner och den är lika enkel som briljant. Jag tänker inte avslöja vad det är, men jag slog ut med händerna hemma i soffan och skrek “precis så!” till min tv. Denna berättarglädje går igen även i den visuella stilen. Tänk dig en popkonststil och den finns representerad här, med allt ifrån stop motion med legofigurer (!) till en imponerande crumpled paper-variant av The Vulture. Det är så här man använder sig av datoranimation – inte för att ta genvägar utan för att skapa saker som hade varit i princip omöjligt att göra för hand för att det skulle vara ekonomiskt hållbart.

Röstskådespelarna är lika bra som förra gången, med i princip alla som repriserar sina roller. Den ende jag saknar är Nicolas Cage som Spider-Man Noir, men här finns goda ersättare i alla tänkbara versioner. Överhuvudtaget är Across The Spider-Verse en av årets bästa filmer. Det är definitivt den bästa filmen med material ifrån Marvel Comics, vilket inte bara är en eloge till den här filmen utan också en känga till hur illa deras 2023 har varit rent filmmässigt. Tydligen är det Sony som ska rädda den här skutan. Det trodde jag inte för några år sedan.

Betyg: 5 spider-dinos av 5 möjliga