Film till fikat: Conan The Destroyer

Nu är han där igen och förstör! Den andra filmen med Conan Sabbaren synas i lädertangasömmarna, men något är fel. Var är våra ormkringlor?! Poddens Conan-expert, Matti, försöker förklara att de tillhör en annan gud än André The Giant, men ingen lyssnar på det örat. Kringla or bust! Vi upptäcker Gustafs hat mot hundar som sysslar med sport och oroar oss över kannibalernas rätt i samhället. Ulf får komplicerade känslor över Grace Jones och vill inte dö i strid, hur mycket Amok Time Gustaf än spelar i bakgrunden. Linda har hyperfokus den här veckan, men tyvärr rör det sig om att pensla sitt mikrofonstativ och inte filmen som så. Den gamla sanningen cementeras dock: Det är okej att slå kameler, men kolla för fan åldern på din kvinnliga skådespelare innan du castar henne till scener utan kläder!

Film till fikat: Jewel Of The Nile

Linda åker skidor och lämnar oss att försöka utröna var veckans film anser Nilen ligga. Det kan vara allt från Egypten till Senegal, i denna, en av 80-talets mest tondöva produktioner. Den visar ju förvisso på hur man löser alla konflikter i Mellanöstern (där ligger Nilen också!) och i dessa tider kanske det finns något att hämta där? Nähä… Men vad gör det när Gustaf, 73 år ung, klagar på graffitikonstnärer, Matti pratar om ål och inåtväxande könsorgan (ja…) och Ulf undrar upprepande gånger om karaktärerna är fem år gamla. Matti får dessutom bli ansiktet för den numera ökända baguetteilskan och de övriga är chockade över att han inte känner till noshörningen Nelson. Det gör han nu. Han blev ledsen, men kanske kan nationalsenegaleserna muntra upp honom med lite jonglering? Bäst att fråga.

Film till fikat: Romancing The Stone

Linda meddelade oss tämligen onykter att hon var i Gislavedi (hon lägger till egna vokaler ibland) så vi andra stack till Colombia för att hänga med Michael Douglas och Kathleen Turner. Tur att vi inte åkte på riktigt, med tanke på Gustafs benägenhet att göra alla dialekter till hemgjord tyska. När han dessutom slänger hela Sydamerika under bussen (effektivt, förvisso) hade han fått ty sig till podden Colombiakännare Ulf. Hans kvalifikationer är att han känner tre colombianer. Stabilt. Vidare ger vi oss in på den internationella juvelerarmarknaden, kläcker idén till barnboken “Linda och nynazisterna” och Matti blir folkilsk trots veckans mysighetsfaktor. Det viktigaste budskapet vi kan ta med oss den här veckan är nog ändå att alla som inte kan stava är våldtäktsmän.

Fallout S1

Regi: Jonathan Nolan (main director)

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner (showrunners)

Medverkande: Ella Purnell, Aaron Moten, Walton Goggins mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Kilter Films/Bethesda Game Studios mfl.

År: 2024

Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

Drygt 200 år efter det stora kriget har Kalifornien sett sina bättre dagar. För vissa är livet dock lite enklare. I de fullt utrustade överlevnadsvalven har människor klarat av att upprätthålla en viss nivå av civilisation trots (eller tack vare) sin frånvaro från ödelandet som dominerar ytan. När en grupp utifrån attackerar ett av valven tvingas en av de boende, Lucy, ut i en värld hon inte ens kunnat föreställa sig för att leta upp sin kidnappade far.

Jag har spenderat hundratals, säkert tusentals, timmar i Black Isles och sedermera Bethesdas digitala representationer av livet efter atomkriget. Få spelvärldar är så utmejslade och fyllda med sin egen personlighet och charm. Kombinationen mellan nästan kvävande framtidsoptimism och den bistra verkligheten bjuder på både dramatik och en stor dos svart humor. Med omkring 55 miljoner sålda kopior av spelen (och säkert det dubbla i piratkopior) är det en av spelvärldens stora giganter. Hur tusan gör man en tv-serie av allt det här? Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner har börjat från grunden och byggt upp världen, in i minsta lilla detalj, och resultatet är häpnadsväckande.

Med en budget på drygt 19 miljoner dollar per avsnitt är det kanske inte så konstigt att Fallout ser bättre ut än i princip alla andra tv-serier till dags dato. Det hade dock varit enkelt att bara fläska på med specialeffekter och glömma den omisskännliga retrofuturistiska designen, med allt ifrån perfekt scenografi i valven till de scener som utspelar sig innan kriget. Robertson-Dworet och Wagner visar dock fingertoppskänsla och illustrerar på ett fantastiskt sätt hur världen hade kunnat se ut om vi inte haft någon som helst rädsla för atomenergins skadliga effekter. Samtidigt är också seriens värld en bitande satir av konsumtionssamhället och kapitalismen i stort, vilket blir allt tydligare ju längre säsongen går, allt ackompanjerat till musik från 30- till 50-talen med bland andra de klassiska Ink Spots-låtarna som blivit lite av seriens inofficiella tema.

Den fantastiska världen till trots hade det här inte blivit något utan manus och skådespelare. Manuset är tämligen typiskt för någonting från Fallout-universumet, men det är här vi ser den stora skillnaden mellan att bara efterapa något och att ge det själ. Dialogen är på sina ställen sjukt rolig och karaktärerna är lika älskvärda som ibland vedervärdiga. Castingen är helt spot on med huvudtrion Purnell, Moten och Goggins där framförallt den sistnämnde gör en karriärsdefinierande roll som Cooper “The Ghoul” Howard. Ella Purnell är med sin naiva rådjursuppsyn en uppenbarelse i huvudrollen samtidigt som hon inte är någon dumbass in distress utan extremt kapabel. Moten fungerar bra som en moraliskt sliten everyman i sin roll som Maximus. Framförallt är det kemin mellan de tre som funkar så bra. Lägg till kul bikaraktärer och min gamle favorit Kyle MacLachlan så har jag inget att klaga på.

Jag skulle gärna orera långt mycket mer om Fallout, men jag vill inte förstöra några överraskningar för fans till spelen eller nytillkomna till franchisen. Det här är inte bara bra, det är fullkomligt lysande och i särklass det bästa jag sett för tv och/eller streaming än så länge i år. Jag är nästan arg över att det inte finns fler avsnitt att se just nu. Då vet jag att det är bra skit. Nåja, jag får väl spendera några hundra timmar till i spelen i väntan på säsong 2.

Betyg: 5 Nuka Colas av 5 möjliga

Film till fikat: How To Train Your Dragon

Film till fikat är ju allmänt känt som finkulturens högborg och den här veckan tar det inte ens en minut innan vi börjar diskutera Beowulf. Det ni! För övrigt kan ni glömma folkhälsomyndigheten – vi tolkar covid-datan åt er! Vad vi inte kan glömma är att Matti saknas oss även den här veckan. Rataxes Megatron Olsson kräver hans uppmärksamhet. Det är så hans son heter… egentligen. Gustaf är en gammal, gammal man som försvarar Blackberry och försöker sjunga inte mindre än fyra gånger den här veckan. Skandal! Linda är traumatiserad över Ocena-branden och kallar det för sitt 9/11. Vi andra är… skeptiska. Sen börjar hennes tvättmaskin brinna under inspelningen. Vi säger inte att Linda var vid Oceana, men vi kan inte heller förneka det. Vi kallar henne inte Flamin’ Piss-Linda för intet! Ulf väljer för övrigt drakar framför flickvänner varje gång – ibland är det samma sak ändå. Och glöm inte veckans visdomsord, signerade våran egen Linda: “Rid på det du inte kan döda”. Jag väntar på muggen med det trycket!

Animated Double Feature: Elemental & Nimona

Regi: Peter Sohn

Manus: John Hoberg/Kat Likkel/Brenda Hsueh

Medverkande: Leah Lewis, Mahmoudou Athie, Ronnie Del Carmen mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23561236/

Trots att eld inte brukar leka väl med andra element flyttar Bernie och Cinder till Elementstaden för att skapa sig ett liv. Snart välkomnar de även dottern Ember. Många år senare gör sig Bernie redo att gå i pension och lämna över familjens affär till dottern, när det oväntade händer – i ett försök att hindra en översvämning träffar Ember vattenelementaren Wade och kärlek uppstår.

Pixar brukade en gång stå för kvalitetsunderhållning för både stora och små barn. Oavsett vilken historia de berättade fanns det en fingertoppskänsla som var mästerlig på att slå an känslosträngarna hos tittaren. Jag kan fortfarande inte se Up (2009) utan att fulgråta till exempel. Men allt sedan 2021 års Luca har något hänt. Tre filmer i rad från det tidigare så träffsäkra animationshuset har varit mer eller mindre skräp. Jag har ingen aning om varför kvaliteten har dalat som den gjort, bara att den har gjort det. Den tredje filmen jag precis nämnde? Det är Elemental.

Där Pixar tidigare har skapat karaktärer att älska och ta till sig är karaktärerna i Elemental fruktansvärt ointressanta. Jag kräver inte mycket till originalitet i manusarbete när det kommer till animerad film från väst, men någon form av kvalitetskontroll måste det väl ändå finnas?

Det här är bland det lataste jag sett i form av osannolik Romeo & Julia-historia. En klassisk historia behöver något som särskiljer den i exempelvis design, humor, karaktärer eller musik. I Elemental finns ingenting av detta. Det är en film som endast känns som en cash grab utan någon passion bakom. Enligt regissör Peter Sohn har han baserat idén på hur hans familj emigrerade till USA från Korea. Det borde finnas mer känslomässig tyngd till något sådant. Men vad förväntar man sig av en regissör vars förra Pixar-film var The Good Dinosaur? (2015). Ironiskt nog tävlar han i viss mån mot sig själv på Oscarsgalan då han gör en röst i Spider-Man: Across The Spider-Verse (2023). Se den istället och uppmuntra Sohn till att hålla sig till röstskådespelet.

Betyg: 1 elementärt uselt, min käre Watson av 5 möjliga

Regi: Nick Bruno & Troy Quane

Manus: Robert L. Baird & Lloyd Taylor (baserat på ND Stevensons grafiska roman)

Medverkande: Chloë Grace Moretz, Riz Ahmed, Eugene Lee Yang mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Animation

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt19500164/

Ballister Boldheart är den förste ofrälse som fått äran att bli dubbad till riddare i ett magiskt rike där modern teknologi och medeltid blandas. Vid ceremonin går något dock väldigt fel och Ballister blir anklagad för att ha mördat drottningen. Nu jagad av allt och alla får han oväntad hjälp av en skepnadsskiftande liten flicka vid namn Nimona, som helst av allt vill bli hans sidekick. Nu måste han rentvå sitt namn och ta reda på vad som egentligen hände.

Efter morgonens Elemental var jag verkligen inte sugen på mer animerat. Jag drog igång den här filmen samtidigt som jag satt och rengjorde en av mina gitarrer för att ha något att fokusera på när jag misstänkte att den skulle urarta till en tråkig syssla. Jag kunde inte haft mer fel. Efter tio minuter glömde jag bort allt vad gitarrvård heter och var totalt uppslukad i Nick Bruno & Troy Quanes version av ND Stevensons magiska värld.

Jag hade inte kopplat att Stevenson var samme person som låg bakom den mycket lyckade rebooten av She-Ra (2018 – 2020), men efter att ha sett Nimona kan jag se betydande likheter. Precis som She-Ra:s Etheria är den här världen en blandning mellan magi och teknologi, med till och med lite snarlik design på vissa saker.

Men framförallt är det känslan som fångar mig. Allt det som Elemental inte hade finns här. Karaktärerna är välutvecklade, manuset sätter en ny spinn på den gamla sagan om ont och gott och den får även en gammal sten som undertecknad att darra lite på underläppen. Och när den inte gör det gör den komisk action på allra bästa sätt. Mycket ska dock tillskrivas Chloë Grace Moretz och Riz Ahmed som röstskådespelare till huvudrollerna. Framförallt Ahmed imponerar på mig med en spännvidd som röstskådespelare jag inte visste han besatt.

Nimona var en fullkomlig överraskning för mig och en påminnelse om varför jag ser i princip allt till Oscarsgalorna. Ibland hittar man guld man inte visste man letade efter.

Betyg: 4+ och med Judas Priest på soundtracket liksom! av 5 möjliga

Spider-Man: Across The Spider-Verse

Regi: Joaquim Dos Santos/Kemp Powers/Justin K. Thompson

Manus: Phil Lord/Christopher Miller/Dave Callaham

Medverkande: Shameik Moore, Hailee Steinfeld, Brian Tyree Henry mfl.

Produktionsbolag: Sony Pictures Animation/Marvel Entertainment/Arad Productions mfl.

År: 2023

Längd: 140 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Miles Morales, Spider-Man för en av alla planeten Jorden i multiversum, må ha räddat existensen självt för några år sedan, men han och hans kollegor från de andra dimensionerna gjorde ett stort misstag – ett misstag som återigen kan betyda slutet för allting.

Efter Into The Spider-Verse (2018) var jag totalt knockad av dels den visuella stilen och dels ett förvånansvärt smart manus kryddat med serietidningsgodis för oss spindeldiggare. Ändå tog det emot lite att kolla in uppföljaren. Med sin svulstiga speltid på 140 minuter (en evighet för en animerad film som inte är producerad i Japan) var jag rädd att det här skulle falla i samma fälla som så många filmer det här året – bra, men på tok för långt. Across The Spider-Verse visade sig vara det berömda undantaget. Med det största teamet någonsin för en animerad film (över 1000 personer) har man kunnat fylla hela speltiden med både visuell magi och berättarglädje.

Jag älskade verkligen Spider-Man-serien innan manusförfattarna gjorde seriehistoriens kanske dummaste retcon runt 2010 i svensk publikation räknat. Serien hade genom åren tagit mig genom den ena storylinen mer osannolik än andra, men det fanns alltid en status quo att återvända till mer eller mindre. Som läsare visste man att man skulle bli belönad för “lång och trogen” tjänst även om storyn just nu kanske inte föll en i smaken. Med nämnda retcon försvann den logiska kontinuiteten i serietidningarna och jag kunde inte förmå mig att fortsätta läsa.

Across The Spider-Verse är dock alla de gamla historierna samtidigt blandat med för mig nya bekantskaper. Här finns karaktärer från alla kontinuiteter jag kan tänka mig och referenserna till gamla storylines är fantastiska. En stor favorit är till exempel hur manusförfattarna totalt sablar ner Scarlet Spider – en av de kanske dummaste långa storylines som publicerats av Marvel. Och skurken! Holy crap! Sedan jag läste det första numret med “Spot” har jag alltid tyckt att det kan ha varit en av de mest underanvända karaktärerna i hela Marvels katalog. Med bara några få tweaks hade man kunnat göra honom skräckinjagande, vilket också är det som manusförfattarna till Across The Spider-Verse landar i till slut!

Det finns dock en klar anledning till varför man mixar och matchar hej vilt mellan olika versioner och den är lika enkel som briljant. Jag tänker inte avslöja vad det är, men jag slog ut med händerna hemma i soffan och skrek “precis så!” till min tv. Denna berättarglädje går igen även i den visuella stilen. Tänk dig en popkonststil och den finns representerad här, med allt ifrån stop motion med legofigurer (!) till en imponerande crumpled paper-variant av The Vulture. Det är så här man använder sig av datoranimation – inte för att ta genvägar utan för att skapa saker som hade varit i princip omöjligt att göra för hand för att det skulle vara ekonomiskt hållbart.

Röstskådespelarna är lika bra som förra gången, med i princip alla som repriserar sina roller. Den ende jag saknar är Nicolas Cage som Spider-Man Noir, men här finns goda ersättare i alla tänkbara versioner. Överhuvudtaget är Across The Spider-Verse en av årets bästa filmer. Det är definitivt den bästa filmen med material ifrån Marvel Comics, vilket inte bara är en eloge till den här filmen utan också en känga till hur illa deras 2023 har varit rent filmmässigt. Tydligen är det Sony som ska rädda den här skutan. Det trodde jag inte för några år sedan.

Betyg: 5 spider-dinos av 5 möjliga

Film till fikat: Jurassic World: Dominion

Är vi månne robotar? Det är frågan som startar denna veckas avsnitt när Ulf beskriver sin dröm där Linda tog över världen. Det känns som det kan hända vilken dag som helst faktiskt. Med allt detta världsherravälde har alla förutsatt att Linda skulle glömma att hon skulle ta handlingen. Det… har hon, men det är okej, för Matti kommer till undsättning. När han inte räddar vår nya härskare från att tappa ansiktet vill han döda människor på gammaldags vis, inte med laserraptorer. Han informerar dessutom om att man kan mjölka allt. Vi andra är skeptiska. Annars är Ulf arg på BD Wong, Gustaf är arg på specialeffekter och stöter sig med Grönland (otippat!) och Linda dricker köttkaffe. Det kanske mest frustrerande vi aldrig får svar på den här veckan är dock om Alan Grant fick sitt jävla kaffe till slut och om Matti är inlindad i gåsfett eller inte?

Film till fikat: Jurassic World: Fallen Kingdom

Precis som en T-Rex har nio liv (tydligen) är veckans avsnitt nio liv långt! Det finns mycket att hata här helt enkelt! Ulf är någon annanstans och då passar Gustaf på att uttala saker fel igen. Jävla Gustaf. Matti tar dock sitt ansvar och stoppar honom innan det blir för löjligt. Kardinal Fredrik är på plats och håller Star Trek-fanan högt. Han menar också att man bör slicka på Chris Pratt om man får chansen, så vi förväntar oss besöksförbudet vilken dag som helst nu. Linda börjar starkt efter fem sekunder av veckans avsnitt med att vilja byta form på sitt könsorgan. Vi andra är lite frågande och det blir inte bättre när hon letar efter empati hos något som bara vill äta, fisa och knulla – men nog om hennes sambo nu! Och mama mia, Gustaf pratar relationer! Vad säger hans strumpa? Annars är det här en sedelärande historia om Owen Thunderguns och hans magiska händer som kan styra dinosaurier med att förvirra dem sleight of hand eller något. Och vad fan gör Buffalo Bill från Silence Of The Lambs här? Och varför har Matti så många, många problem med så många, många scener? Nåja… avsnittet är bättre än filmen det beskriver i alla fall!

Film till fikat: Jurassic World

Som sig bör börjar vi bråka redan innan inspelningen börjar den här veckan. Linda anser att konstskola har förberett henne bättre för podden än filmskola har gjort för Ulf. Den sistnämnde är skeptisk. Apropå Linda har hon börjat jobba extra som frukostbord och hennes långfingrar kan betyda precis vad för något som helst. Kontexten avgör allt. Matti är fortfarande i exil, men han uppfostrar random barn i Norrland på rätt sätt när han visar den bra filmen i franchisen för hen. Gustafs hål har snart nått jordens centrum i och med veckans avsnitt. Hans kvinnosyn går tillbaka till 1945 lite snabbt då och då. Enligt honom själv spenderade han sina tonår med att läsa Barnens Bibel på pojkrummet. Vi andra är skeptiska. Men veckans återkommande fråga är hur snabbt (eller ens om) man kan springa i högklackat i skogsmiljö. Linda har rapporter från hemvärnet som kan bringa ljus över detta spörsmål!