Film till fikat: Fatal Fury

När Linda drar iväg från Gustaf på en fyrhjuling mitt i en skog är det föga förvånande ett soloavsnitt med Matti och Ulf den här veckan. Då blir det som bekant film baserad på spel. Och bröst. Så.mycket.bröst. Ulf gör en djupdykning i fenomenet jiggle physics och Matti hakar på. Filmen? Ja, de slåss och sen så… pratar vi om turistdestinationer i Medelhavet, att Odysseus nog inte heller hade så jävla roligt och… filmen? Just det, de slåss och sen så… pratar vi nakenhealing, fusionmusik och försäljningsstatistik för NeoGeo i Sverige. Filmen? Ja, de slåss och sen så… äh, om vi ska lida så ska ni lida. Lyssna och skratta åt vårt lidande. Och Linda, hämta upp Gustaf igen, så är du snäll?

Fallout S1

Regi: Jonathan Nolan (main director)

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner (showrunners)

Medverkande: Ella Purnell, Aaron Moten, Walton Goggins mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Kilter Films/Bethesda Game Studios mfl.

År: 2024

Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

Drygt 200 år efter det stora kriget har Kalifornien sett sina bättre dagar. För vissa är livet dock lite enklare. I de fullt utrustade överlevnadsvalven har människor klarat av att upprätthålla en viss nivå av civilisation trots (eller tack vare) sin frånvaro från ödelandet som dominerar ytan. När en grupp utifrån attackerar ett av valven tvingas en av de boende, Lucy, ut i en värld hon inte ens kunnat föreställa sig för att leta upp sin kidnappade far.

Jag har spenderat hundratals, säkert tusentals, timmar i Black Isles och sedermera Bethesdas digitala representationer av livet efter atomkriget. Få spelvärldar är så utmejslade och fyllda med sin egen personlighet och charm. Kombinationen mellan nästan kvävande framtidsoptimism och den bistra verkligheten bjuder på både dramatik och en stor dos svart humor. Med omkring 55 miljoner sålda kopior av spelen (och säkert det dubbla i piratkopior) är det en av spelvärldens stora giganter. Hur tusan gör man en tv-serie av allt det här? Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner har börjat från grunden och byggt upp världen, in i minsta lilla detalj, och resultatet är häpnadsväckande.

Med en budget på drygt 19 miljoner dollar per avsnitt är det kanske inte så konstigt att Fallout ser bättre ut än i princip alla andra tv-serier till dags dato. Det hade dock varit enkelt att bara fläska på med specialeffekter och glömma den omisskännliga retrofuturistiska designen, med allt ifrån perfekt scenografi i valven till de scener som utspelar sig innan kriget. Robertson-Dworet och Wagner visar dock fingertoppskänsla och illustrerar på ett fantastiskt sätt hur världen hade kunnat se ut om vi inte haft någon som helst rädsla för atomenergins skadliga effekter. Samtidigt är också seriens värld en bitande satir av konsumtionssamhället och kapitalismen i stort, vilket blir allt tydligare ju längre säsongen går, allt ackompanjerat till musik från 30- till 50-talen med bland andra de klassiska Ink Spots-låtarna som blivit lite av seriens inofficiella tema.

Den fantastiska världen till trots hade det här inte blivit något utan manus och skådespelare. Manuset är tämligen typiskt för någonting från Fallout-universumet, men det är här vi ser den stora skillnaden mellan att bara efterapa något och att ge det själ. Dialogen är på sina ställen sjukt rolig och karaktärerna är lika älskvärda som ibland vedervärdiga. Castingen är helt spot on med huvudtrion Purnell, Moten och Goggins där framförallt den sistnämnde gör en karriärsdefinierande roll som Cooper “The Ghoul” Howard. Ella Purnell är med sin naiva rådjursuppsyn en uppenbarelse i huvudrollen samtidigt som hon inte är någon dumbass in distress utan extremt kapabel. Moten fungerar bra som en moraliskt sliten everyman i sin roll som Maximus. Framförallt är det kemin mellan de tre som funkar så bra. Lägg till kul bikaraktärer och min gamle favorit Kyle MacLachlan så har jag inget att klaga på.

Jag skulle gärna orera långt mycket mer om Fallout, men jag vill inte förstöra några överraskningar för fans till spelen eller nytillkomna till franchisen. Det här är inte bara bra, det är fullkomligt lysande och i särklass det bästa jag sett för tv och/eller streaming än så länge i år. Jag är nästan arg över att det inte finns fler avsnitt att se just nu. Då vet jag att det är bra skit. Nåja, jag får väl spendera några hundra timmar till i spelen i väntan på säsong 2.

Betyg: 5 Nuka Colas av 5 möjliga

Film till fikat: Double Dragon

Nu har Matti och Ulf tänkt till. Det är farligt när det händer. Vissa menar att det var så Dackefejden startade en gång i tiden. Frågan är vad de kommer starta den här gången? Vad är det bästa i filmvärlden? frågade sig de två tidigare lovande unga männen (nu är de gamla besvikelser). Givetvis film som är baserad på tv- och datorspel! Vi säger inte att tankeprocessen var logisk, men vad gör det när vi har Al “Långflinten” Leong, en kokainstinn Robert Patrick post-Terminator 2 och huvudrollsinnehavare där en kan slåss (men inte skådespela) och en kan skådespela (men inte slåss)? Det gör absolut ingenting! är svaret. När en film innehåller en brinnande flod, men du inte tar upp det för att det finns för mycket annat skumt är det ett tecken på en helluva ride.

https://open.spotify.com/episode/5SO0f3owGrinv4Os6qDS24?si=7179c848fa534d32

The Super Mario Bros. Movie

Regi: Aaron Horvath/Michael Jelenic/Pierre Leduc

Manus: Matthew Fogel

Medverkande: Chris Pratt, Anya Taylor-Joy, Charlie Day mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Nintendo/Illumination Entertainment

År: 2023

Längd: 92 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9602472/

Bröderna Mario och Luigi må inte ha världens mest framgångsrika rörmokarfirma, men ser sin chans att bli Brooklyns hjältar när stadsdelen håller på att blötläggas av en rejäl läcka. Ett mystiskt rör i kloakerna skickar dem dock till en alternativ värld där Mario hamnar i Svampriket och Luigi i The Dark Lands – en domän som styrs av den onde Bowser.

Trettio år sedan live action-adaptionen av världens favoritsvampknarkare stank ner biosalongerna, och försenade storfilmer baserade på spel med åtskilliga år, (lyssna bara på Film till Fikats avsnitt om eländet…) kom vad de skulle gjort redan då – den animerade versionen. Är den då vad fansen har velat ha i alla år? Meh… den är okej, antar jag.

Min egen historia med Mario liknar många andras. När jag fyllde åtta fick jag ett NES där det första spelet jag spelade var Super Mario Bros. På den vägen var det. Under min barndom fanns det bara ett fåtal saker som kunde mäta sig med Mario sedan den dagen – He-Man, Turtles, Star Trek och Star Wars – och min kärlek till den korpulente lille rörmokaren delas av många miljoner. Mitt standardsvar när någon frågar mig vilket mitt favoritspel är är fortfarande Super Mario Bros. 3.

Trots detta var jag inte alltför pepp. Filmen har förvisso gått enormt bra på bio, men paradoxalt nog pratar ingen om den. Det verkar som att den var lättuggad underhållning utan samma kraft att stanna kvar hos publiken som exempelvis den tematiskt liknande The Lego Movie (2014, även den med Chris Pratt märkligt nog). Tyvärr hade jag rätt i mitt antagande. Super Mario Bros. The Movie är så slätstruken som en film kan bli utan att för den saken skull bli dålig. Den bara… är.

Det är klart att nostalgin, detta heroin för vuxengenerationen, flödar och referenserna är både många och smarta, inte bara till de regelrätta spelen i serien som filmen baseras på utan även andra spel som Mario medverkat i. Storyn kan jag inte heller klaga på – det är Mario, inte Shakespeare – men utförandet känns mest blasé. Röstskådespelarna gör sitt jobb (med Jack Blacks Bowser och Keegan-Michael Keys Toad som bästa exempel), men oftast inte mer. Humorn fungerar okej, men det är egentligen bara när manusförfattaren Matthew Fogel vågar ta ut svängarna lite som det blir riktigt kul. Sidokaraktären med absolut bäst repliker är den existentiellt drabbade stjärnan Lumalee. Mer Lumalee till folket!

Annars tuffar SMB The Movie på utan överraskningar, varken positiva eller negativa. Med tanke på att den drog in mer än tio gånger sin egen budget kan vi vara säkra på att det blir en uppföljare. Hoppas denna vågar gå lite utanför det mest säkra en smula mer.

Betyg: 3- existentiellt plågade stjärnor av 5 möjliga

Film till fikat: Dead Or Alive

Linda är bakfull… igen. INTERVENTION! Vi stöter oss med Norge och Japan (lite i alla fall). Dessutom är Japan Kina eller är Kina Japan. Det är oklart vilket. Gustaf skrämmer oss med sina animepreferenser. Ulf vill hellre att Matti dör än att han bär shorts. Lite hårt? Nej! Inte hårt nog! På tal om Matti är han i högform med sina målande beskrivningar om knölande av bollar och gör den bästa imitationen av en man i basker och flytväst du någonsin hört. Om det är mycket röv i den här filmen? Om man filmar genom ett thigh gap är det troligen så. Vi håller dessutom en tyst minut för de 40 bikinis som dog under inspelningen av DOA – tills Linda förstör den. INTERVENTION!

Tomb Raider

Regi: Roar Uthaug

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons

Medverkande: Alicia Vikander, Walton Goggins, Daniel Wu mfl.

Produktionsbolag: MGM/Square Enix/Warner Bros. mfl

År: 2018

Längd: 118 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1365519/

Lara Croft, ekonomiskt oberoende dotter till den mystiskt försvunne filantropen Richard Croft, lever ett anonymt liv i London. När hon kontaktas av sin fars fondförvaltare att fadern kommer dödförklaras hittar Lara en rad ledtrådar som berättar att hennes far kanske trots allt lever. Nu måste Lara ta sig till en obebodd ö utanför Japan och hitta farsgubben.

Film baserad på tv- och datorspel kommer ingenstans. Det finns en uppsjö spel med komplicerade och bra narrativ som förtjänar att adapteras till vita duken. Istället regerar de säkra korten – de spel som sålt mest blir ofta de som filmatiseras. Problemet är att medierna datorspel och film är väldigt olika. Det som funkar jättebra i en spelkontext funkar kanske inte alls i en film och tvärtom. När nu Tomb Raider dessutom fått en reboot filmad får vi nog tyvärr vänja oss vid att spelen med bra stories får ta baksätet för spelen som säljer mest och därmed tros kunna sälja en film. I Tomb Raiders fall funkade det, med mer än en fördubbling av budgeten intjänad.

Tomb Raider anno 2018 är flera resor bättre än vad tusan det än var Angelina Jolie höll på med i sina tights för några år sedan. Det säger dock inte mycket. Vad Tomb Raider dock lyckas med är att vara så fantastiskt dum att den stundom blir underhållande. Jag brukar säga att en film inte måste vara logisk, men den måste vara logisk inom sin egen kontext. Här är några exempel på hur Geneva Robertson-Dworet & Alastair Siddons manus hanterar logik:

1. En liten pantbank betalar gladeligen ut 10 000 pund för något de inte ens tar en närmre titt på.

2. En grupp arkeologer har varit fast på en ö i sju år letandes efter några ruiner. På en liten jäkla år i sju år…

3. Arkeologernas metod för att hitta vad de letar efter? Till synes slumpmässig dynamitsprängning.

4. Om två dödsfällor har haft med farliga golv att göra kanske ni bör… se var ni går?

Och så vidare, och så vidare. Det hade inte varit lika underhållande om inte Tomb Raider tog sig själv hundra procent seriöst. Det blir skrattretande efter ett tag. Alicia Vikander, vad gör du i den här filmen? Det är en fruktansvärt dum pastisch på Indiana Jones som säkert gav dig en stor check och… ja, där var det. Med tanke på filmens avslutande scener och vad den drog in i intäkter lär det komma en uppföljare. Jag hoppas nästan att den är lika dum.

Betyg: 2 skådespelerskor för bra för den här filmen av 5 möjliga

Castlevania Season 1

Regi: Sam Deats

Manus: Warren Ellis

Medverkande: Richard Armitage, James Callis, Alejandra Reynoso mfl.

Produktionsbolag: Frederator Studios/Mua Film/NetFlix mfl.

År: 2017

Längd: cirka 4 x 25 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt6517102/

Valakiet, sent 1400-tal. Efter att ha anklagat Vlad Tepes hustru för häxkonster och bränt henne på bål svär Vlad, också känd som Dracula, att ta hämnd på riket. Han ger landets innevånare ett år att emigrera. Om de inte lyder honom kommer han förklara krig mot allt levande i landet. Ett år senare har merparten av landets innevånare inte rört på sig. När Draculas hämnd börjar finns det bara en man som kan stå emot honom, Trevor Belmont, den siste arvingen till den legendariska men nu utstötta Belmontklanen.

Den här serien smög sig på mig som en trevlig och bloddrypande överraskning. Konamis spelfranchise har alltid lämpat sig väldigt väl för adaption då den redan på 8-bits-tiden hade stämning som få spel kunde matcha. Dessutom är historien om Dracula minst sagt välbekant och således slipper man mycket förklaring och att sälja in ett koncept till publiken. Det finns redan. Av ovanstående anledningar blev jag väldigt entusiastisk när jag såg serien hade landat på NetFlix. Och ja, Castlevania är bitvis högklassig animerad underhållning, men dras med flertalet problem.

Det bra först. Animationen fungerar ypperligt och serien har en modern stil och design som ändå blickar bakåt både till väster- som österländska tecknade klassiker. Det är en bra symbios av en mängd olika stilar som enkelt hade kunnat kännas krystad, men som till allra största del fungerar. Det enda smolket i bägaren är när man ibland har lite väl långa stillbildsscener utan någon rörelse alls. Det ser tämligen billigt ut och påminner mer om massproducerade leksaks-tie-ins än något annat.

Röstskådespelarna är bra och gör sitt jobb, men ibland undrar jag vad Warren Ellis, allmän seriegud, håller på med gällande dialogen. Ja, det var aldrig tal om att Castlevania skulle bli något annat än en serie för folk över 15, men bara för att man kan svära i varje mening betyder inte att man måste göra det. Det blir rätt stolpigt efter ett tag. Serien är verkligen sjukt våldsam på sina ställen, men det funkar bättre än Ellis dialog. Våldet används ofta som comic relief i all sin gorefest, men jag kände aldrig att det gick till överdrift.

Det stora problemet med Castlevania är längden. En säsong på sammanlagt 100 minuter? Alltså… nej. Det funkar inte. Det hade funkat som en film, men inte så här upphackat, även om man med Netflix vana trogen kan se alla avsnitt rakt efter varandra. Jag hade mycket hellre sett att man väntat och haft en åtminstone dubbelt så lång förstasäsong. Som det är känns Castlevania ofärdig. Underhållande, ja, men gör dig själv en tjänst och vänta ett tag med att se den. Säsong 2 kommer inte förrän 2018.

Betyg: 3 halvfärdiga vampyrjakter av 5 möjliga

Assassin’s Creed

Regi:  Justin Kurzel

Manus: Michael Lesslie /Adam Cooper /Bill Collage

Medverkande: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons mfl.

Produktionsbolag: New Regency Pictures/Ubisoft Motion Pictures/DMC Film mfl.

År: 2016

Längd: 115 min

Land: Storbritannien/Hong Kong/Frankrike/USA/Taiwan/Malta/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2094766/

Efter ett liv på flykt undan sin far hamnar Cal Lynch i fängelse dömd för mord. När han sluter ögonen på avrättningsbritsen hade han aldrig kunnat förvänta sig att vakna upp på andra sidan jorden. Cal visar sig ha blivit “tvångsrekryterad” till ett program som ämnar ta reda på vad som hände med det legendomspunna “Apple of Eden” – en artefakt som i rätt händer skulle kunna skapa världsfred. Det är ingen tillfällighet att Cal rekryterats. Han är den ende kvarlevande ättlingen till en medlem i den grupp assassiner som tros ha haft äpplet sist. Men allt är inte som det verkar i forskningsanläggningen och flera mäktiga krafter konspirerar för att få sin vilja igenom…

Assassin’s Creed-serien tillhör bland de bäst säljande spelen någonsin och således är det klart att en filmadaption skulle komma förr eller senare. Själv spelade jag de två första spelen innan jag tröttnade, men erkänner att spelen trots allt har en imponerande ambitionsnivå, även om de kanske inte alltid lever upp till den. Man har också lyckats få med en imponerande ensemble med Michael Fassbender i spetsen. Sen börjar filmen och allt logik och god smak flyger sin kos.

Manuset till Assassin’s Creed krävde tre personer att skriva och det är något av den dummaste sörja jag någonsin sett. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. För att ett matinéäventyr ska fungera måste det finnas klart definierade protagonister och antagonister. I den här filmen är alla totala rövhål, kanske med undantag för Marion Cotillards karkatär som kanske kan komma undan rövhålsstämpeln genom att vara barnsligt naiv. Per definition är alla “hjältarna” mördare. Det är inte heller talan om några “rättfärdiga” mord eller olyckor – filmen börjar ju i princip med att hjälten ska avrättas för ett brott han faktiskt har begått. Än värre blir det när vi blandar in genetik i det hela. Enligt Cotillards karaktär, Sofia, är huvudpersonen genetiskt betingad för våld. Va?! Genetiskt betingad för ett beteende? Så här fortsätter det. Försöken att få in “vetenskap” i manuset blir skrattretande och man borde bara försökt förklara det med magi eller något.

Jag hade kunnat förlåta det urbota korkade manuset till viss mån om det hade varit underhållande. Jag ser mycket skräp med dåliga manus som jag gillar, men då är det för att jag inte har tråkigt framför skärmen. Assassin’s Creed är totalt befriat från humor och andra förmildrande omständigheter. Det är en förbannat tråkig film helt enkelt. När dessutom actionscenerna är lika lättviktiga som alkoholfri öl slås sista spiken i kistan. Det finns inget motstånd, jag tror inte på vad som händer på skärmen, hur många volter de parkourknarkande lönnmördarna än gör. Jackie Chan gjorde bra mycket häftigare saker för 30 år sedan utan datorhjälp.

Håll dig borta från Assassin’s Creed. Om jag hade varit större fan av spelen hade jag blivit uppriktigt förbannad. Som det är nu kan jag inte ens ge den här filmen en etta i betyg. Det är ingen film. Det är ett live action-tv-spel som jag inte ens får spela och även om jag hade fått det hade jag troligen stängt av efter fem minuter. En av förra årets absolut sämsta filmer.

Betyg: 0 svandyk av 5 möjliga