Handling The Undead

Regi: Thea Hvistendahl

Manus: Thea Hvistendahl & John Ajvide Lindqvist (efter den senares roman)

Medverkande: Bjørn Sundquist, Renate Reinsve, Bahar Pars mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content Nordic/Einar Film/Zentropa International Sweden mfl.

År: 2024

Längd: 97 min

Land: Norge/Sverige/Grekland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2118648/

En stekhet dag i Oslo händer det ofattbara – de nyligen avlidna vaknar till liv igen. Tre berättelser om hur man handskas med att de döda familjemedlemmarna inte är vad de en gång varit vävs samman. När är ett liv egentligen inte värt att leva längre, även om du kan gå och andas?

John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda var den första av hans böcker jag läste. Därför har den också haft en speciell plats i mitt hjärta, med sitt bråddjup av personlig sorg blandat med mer samhällskritiska aspekter. Framförallt är det karaktärerna som stannat med mig och det är även dessa som Thea Hvistendahl fokuserar på i sin film. Tyvärr är bokens finstämdhet som bortblåst och ersatt med långa stunder tristess.

Jag vet inte hur nära Ajvide Lindqvist jobbade med Hvistendahl på manusadaptionen, men hans sedvanligt karakteristiska röst är tämligen tyst i Handling The Undead. Allt, inklusive karaktärerna, är extremt avskalat. Istället för att låta oss lära känna vem de här personerna är förblir de tomma blad. Det ofattbara beslutet att klippa bort exempelvis konfrontationer som måste ha ägt rum sänker dramats puls och känsla.

Hvistendahl låter kameran stanna kvar vid tomma stilleben till scener, exempelvis övergivna kundvagnar eller satta kameravinklar av en kökskran. Det är inget fel att använda sig av nämnda teknik, men det måste finnas något som händer i scenen. Att bara sätta upp en kamera och fånga en öde gata behöver inte 15 sekunder utan klipp – allra minst i en film med den här korta speltiden.

Borta är också bokens samhällskritik och skala. Om Hvistendahl nu ville göra en minimalistisk film borde hon fokuserat på en av de tre historierna och då helst den klart bästa – den om morfadern, mamman och hennes avlidne son. Inte ens den här styvmoderliga behandlingen kan riktigt ta udden av den storyn. Till syvende och sist är Handling The Undead dock en gruvlig besvikelse och är absolut den sämsta filmatiseringen av Ajvide Lindqvists berättelser än så länge.

Betyg: 2- lågmälda zombierullar av 5 möjliga

I Saw The TV Glow

Regi: Jane Schoenbrun

Manus: Jane Schoenbrun

Medverkande: Justice Smith, Brigette Lundy-Paine, Ian Foreman mfl.

Produktionsbolag: A24/Fruit Tree/Smudge Films mfl.

År: 2024

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15574270/

Med sina sociala svårigheter är trettonårige Owen inte riktigt som alla andra i sin ålder. När han trots detta inleder en typ av vänskap med den två år äldre Maddy dras han med i hennes intresse för tv-serien Pink Opaque och dess omgärdande mytologi.

Jag vill väldigt gärna tycka om Jane Schoenbruns filmer. De är high concept horror för en modern publik, men lika ofta som Schoenbrun träffar rätt så missar de (valt pronomen) målet. Likt den förra filmen jag såg av dem, We’re All Going To The World’s Fair (2021), är I Saw The TV Glow lysande i sin uppbyggnad och mystik för att sen ebba ut i ett… ingenting.

Den här filmen har lanserats som en traditionell skräckfilm och det gör den orätt. Jag gick in, utan att veta att det var en film av Schoenbrun, med inställningen att det här skulle vara något mycket mer traditionellt, men ändå smart. Lite som första säsongen av Channel Zero (2016) som också hade sin tematik med gamla barn- och ungdomsprogram med en mörk baksida. Vad jag istället fick var förvisso skräck, men på en mycket mer existensiell nivå än så.

Schoenbrun har kämpat med sin könsidentitet under större delen av sitt liv och man kan verkligen se det i deras verk. Det är både positivt och negativt. Det positiva är att de skriver karaktärer som ligger utanför mittfåran och som uttrycker andra drivkrafter än exempelvis traditionellt heteronormativa sådana. Det märks inte minst i den här filmen hos huvudkaraktären Owen. Det är en svår karaktär att få grepp om, men om jag skulle soffdiagnosticera honom med något skulle det vara någon form av autism. Förhållandet mellan Owen och Maddy känns väldigt genuint då ingen av dem känner någon som helst fysisk attraktion till den andre. Det är ren skär vänskap, vilket inte är vanligt att se på film med vuxna (nåja, tonåriga) karaktärer.

Det negativa blir dock manuset i sig. Efter en mycket lovande inledning går Schoenbrun vilse i vad de vill säga. De har sagt i intervjuer att det handlar om “the egg crack moment” – alltså det ögonblick då en person inser att deras rätta identitet inte stämmer överens med deras fysiska födelsekropp. Mycket intressant och något som utforskats i en mängd science fiction- och skräckfilmer tidigare. Schoenbrun väljer dock inte att problematisera och utveckla utan sätter mest upp en kamera och visar skeendet as is. Jag är inte riktigt med på det. Inte när man har så pass fina skådespelarinsatser och en möjlighet att säga något konkret inlindat i all symbolik. När Schoenbrun är som bäst är de som någon slags proto-David Lynch. När de är som sämst är de som den där coole snubben på filmutbildningen som bara spricker för att få berätta vad allt faktiskt innebär.

I Saw The TV Glow är trots min kritik en intressant film. Det finns så mycket jag skulle vilja göra annorlunda med den, men jag tror att Schoenbrun kommer bli en fantastisk filmregissör när de bara får mer fokus. De är inte riktigt där än, men på väg.

Betyg: 3+ lovande för framtiden av 5 möjliga

Film till fikat: Slumdog Millionaire

Jag gillar ju Indien i allmänhet. Tack vare Gustaf kommer varken jag eller någon annan i podden kunna sätta våra fötter där – för satan vad han gräver den här veckan! Det finns inga heliga kor längre, för Gustaf har förolämpat dem tillräckligt för att de ska emigrera. Han sysslar dessutom med sextrafficking… eller matchmaking. Det är oroande att han blandar ihop dessa! På tal om oroande pratar vi alldeles för mycket bajs i det här avsnittet. Troligen är det Mattis fel som nog behöver lite samtalsterapi efter småbarnsbajs. Han har dessutom tappat sin pilbåge så han kan inte vara Rama-Matti längre. Typiskt! Ulf då? Han räknar på hur många årslöner man vinner i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär? år 2006. Det märks att han är singel. Linda då? Vette fan. Hon lägger tak i Agrabah. Kanske.

Civil War

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Kirsten Dunst, Wagner Moura, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag: A24/DNA Films/IPR.VC

År: 2024

Längd: 109 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt17279496

Ett drygt år efter det andra amerikanska inbördeskriget inletts står en koalition av utbrytarstater redo att attackera Washington D. C. Den luttrade krigsfotografen Lee har tillsammans med partnern Joel blivit beviljade en intervju med den sittande presidenten – troligtvis hans sista. Tillsammans med den äldre reportern Sammy och sin nya bekantskap Jessie färdas de genom ett USA på gränsen till totalt sammanbrott.

En god vän till mig brukar sia om ett kommande amerikanskt inbördeskrig. Det kanske låter otroligt, men med tanke på att hon är mer insatt än vad jag är (och dessutom haft rätt om flertalet spektakulära saker) tidigare lyssnar jag. Jag har dock mycket svårt att se att kriget skulle utveckla sig som det gör i Alex Garlands Civil War.

Det är en titel som egentligen är väldigt missvisande. De bakomliggande mekanismerna för kriget förklaras aldrig och den smått bisarra alliansen mellan Kalifornien och Texas utgör Washingtons stora nemesis. Hur Kalifornien och Texas – kanske de stater med mest olika generella politiska ståndpunkter – kom till alliera sig med varandra är något som måste förklaras. Likaså finns det andra stridande faktioner, vilket gör att det då och då är något förvirrande exakt vem vi följer.

Man hade förvisso kunnat argumentera för att det här är vad filmens huvudbudskap är – journalistens jobb att skildra vad som händer utan känslor och tolkningar. Jag vet inte riktigt om jag köper det, men Garland är mycket bättre på att skildra skeenden på mikronivå än han är på makro. Det är här filmens riktiga styrka ligger. Kirsten Dunst gör en fantastisk roll som Lee, komplett med tusenmetersblick och plågad av allt hon sett under sin karriär. I kontrast står Jessie (Cailee Spaeny) som aspirerande krigsfotograf som verkar vara ute på alldeles för djupt vatten. Det är också mellan dessa två kvinnoporträtt som det huvudsakliga dramat utspelar sig. Vad krävs för att bli objektiv som Lee och vad kostar det i mänsklighet?

Även actionsekvenserna, i synnerhet striden om Washington, är imponerande och känns väldigt realistiska. Garland gillar att använda sig av sin estetisk med handhållen digitalkamera och det kräver sin regissör. I fel händer blir det mest plottrigt och svårt att avgöra vad som händer. Garland har uppenbarligen tagit råd från sin gamle samarbetspartner Danny Boyle, då fotot i actionscenerna påminner mig om deras gemensamma film 28 Days Later (2002). Det närgångna fotot i nämnda sekvenser kontrasteras med stora vidder och ett USA som ser lika splittrat ut som dess politiska inriktningar. Små pittoreska samhällen (om än med krypskyttar på taken) blandas med eldinfernon från exploderande byggnader. Det är väldigt effektivt i sin helhet.

Garland skulle däremot ha behövt hjälp med manuset. Det är något överraskande då han först och främst är känd som författare. Det finns saker i hans vision av ett framtida USA som ringer lite falskt. Tidigare nämnda geografiska allianspartners är en sak, men ibland verkar det som Garland inte riktigt vet om han vill göra en film om krigsjournalistik, ett varnande exempel inför framtiden eller en krigsfilm rakt av. Det gör att fokuset blir något splittrat. Den i särklass bästa delen är karaktärsinteraktionerna, men då dessa inte ges tillräckligt med tid alla gånger känns det då och då som att filmen tappar bort sig själv. Och bristen på konceptuell detaljrikedom stör mig återigen!

Trots min kritik är Civil War en sevärd film. Den är välspelad och sätter modern krigföring i ett sammanhang som vi inte tidigare sett det – i USA självt. En bättre titel hade dock varit “War Journalist” eller liknande. Med en mer enhetlig ton hade det här kunnat bli en klassiker. Nu är det “bara” en mycket bra film med viss identitetskris.

Betyg: 4- utbrytarstater av 5 möjliga

Atlas

Regi: Brad Peyton

Manus: Leo Sardarian & Aron Eli Coleite

Medverkande: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K. Brown mfl.

Produktionsbolag: ASAP Entertaiment/Berlanti Productions/Netflix Studios mfl.

År: 2024

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14856980/

Drygt 25 år efter att världens AI revolterade under ledning av androiden Harlan Shepherd lyckas mänskligheten till sist spåra honom till en planet i Andromedagalaxen. Atlas Shepherd, dotter till Harlans designer, är en briljant om än något instabil analytiker som rekryteras till att hämta hem Harlan, död eller levande.

Det har bara gått två dagar sedan jag såg den här filmen och jag fick kämpa för att komma ihåg annat än att Jennifer Lopez är med i den. Det är inte ett särskilt gott betyg. Förvisso är jag tämligen stressad för tillfället, men när jag inte ens kom ihåg varför hon skulle ut i rymden är det något som är väldigt fel.

Det här kan vara en av de mest menlösa science fiction-filmerna jag sett. Är den dålig? Nej, egentligen inte, men här finns inte en enda originell tanke. “Åh nej, AI:n revolterar! Attans, vem kunde tro att det skulle hända?”. Alla, är svaret. Alla trodde att det skulle hända. Jennifer Lopez har väl aldrig kunnat anklagas för att vara en särskilt duktig skådespelerska, men jag kommer inte ihåg henne som så här i brist av personlighet. Någon tyckte att det var värt att slänga iväg 100 miljoner dollar på den här filmen som är i sånt skriande behov av något oväntat eller en egen identitet. Är det kreativ skatteplanering? Min deklaration innehåller mer action än det här. Och det är i princip allt jag kan säga om den här filmen. Om en vecka har jag glömt den helt.

Betyg: 1 J-Lo going low, low, low av 5 möjliga

Film till fikat: Ice Station Zebra

Vi borde antagligen ringa någon angående Gustafs missbruk av Careless Whisper som går till nya höjder (eller dalar) den här veckan. Vid närmre eftertanke väntar vi nog tills han fått träffa SD-elefanten och kramat skiten ur den så vi kan avslöja den som Malaco-elefanten på dekis. Det blir nog en segerhelg att minnas. Ulf introducerar oss för Carface och Gustaf ger oss trauman med redigeringen kopplad till denna karaktär. Matti kommer ut som hålgrävningsförnekare och sätter ner foten (slår näven i bordet etc.) om vad vi får och inte får säga! Veckans MVP utan att ens försöka är nog ändå Linda som ser nakna kvinnor där inga nakna kvinnor finns, ifrågasätter ubåtarnas vara eller icke vara och fullkomligen älskar sitt jobb. Vi lovar! Sen var det en film också. Det händer inte så mycket i den. Vi är roligare. Vi lovar!

Baby Reindeer

Regi: Weronika Tofilska & Josephine Bornebusch

Manus: Richard Gadd (baserat på hans pjäs)

Medverkande: Richard Gadd, Jessica Gunning, Nava Mau mfl.

Produktionsbolag: Clerkenwell Films

År: 2024

Längd: cirka 280 min (7 x cirka 40 min)

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13649112/

Donny Dunn arbetar på en lokal bar samtidigt som han försöker slå igenom som ståuppkomiker. En kväll kommer den mycket ledsna Martha in och Donny ger henne en gratis kopp te för att vara snäll. Vad han inte anar är att den här gesten kommer bli början på Marthas totala besatthet av honom och även att han måste börja gräva i delar av sitt förflutna han försökt att glömma.

Även om titeln inte sålde in mig direkt har Baby Reindeer varit i toppen av min rekommendationslista den senaste månaden. När alla dessutom började prata om den fick jag ta och se den innan jag blev alltför spoilad. Och ja, det här var väl värt min tid. Baby Reindeer är, av flera orsaker, bland det mest utmanande du kan se just nu. Det är å ena sidan en historia om besatthet, men samtidigt är den något av det bästa jag sett om psykologiska trauman och dess efterverkningar.

Richard Gadd har baserat manuset på sin enmansshow med samma namn. Jag låter saken vara osagt om vad som är sant och vad som är uppskruvat i historien (det råder mycket delade meningar om detta i diskussionen), men om jag istället ser det som ett separat fiktivt verk är det här ett fantastiskt manus. Gadd spelar sin egen “avatar” och gör det väldigt väl. Att vara självutlämnande är en svår konst, men om man baserar en serie på en enmansshow med verklighetsbakgrund är det svårt att casta någon annan. Seriens verkliga stjärna är dock Jessica Gunning i rollen som Martha.

Gunning lyckas göra Martha både skräckinjagande och fascinerande på samma gång. Vi har nog dessvärre alla stött på typen av människor som verkligen låser sig fast vid en, om än inte i samma utsträckning som Martha. Precis som Donny har sina egna trauman i bagaget förstår vi att även Martha har det. Vi får dock aldrig någon tillfredsställande förklaring på varför Martha är som hon är. Det kommer lite kommentarer här och där som vi kan börja pussla med, men till syvende och sist är hon nästan som en naturkraft – du kan inte hindra henne när hon beslutat sig.

Ett varningens ord bör dock ges – Baby Raindeer är riktigt jävla mörk. Det är humor som är absolut svärta blandat med mardrömslika övergreppsscener och psykisk ohälsa. Om du är lättstött eller arbetar igenom något liknande just nu är det här inte serien för dig.

Som ni märker dansar jag runt handlingen lite för att inte spoila. Baby Raindeer innehåller flera otroliga twists. I viss mån kan jag förstå den första av dessa (avsnitt fyra, om jag inte minns fel), men eftersom det aldrig alluderats till tidigare kommer det lite som en blixt från klar himmel rent dramaturgiskt. Det är också allt negativt jag har att säga om Baby Raindeer. Det här är streamad feel bad-tv när den är som allra bäst. Allt satt till ett fantastiskt soundtrack dessutom. Se.

Betyg: 5 lidanden av 5 möjliga

Arcadian

Regi: Benjamin Brewer

Manus: Mike Nilon

Medverkande: Nicolas Cage, Jaeden Martell, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Aperture Media Partners/Highland Film Group/Saturn Films mfl.

År: 2024

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA/Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14729020/

Femton år efter att mänskligheten attackerats av extremt aggressiva nattlevande varelser försöker Paul uppfostra sina tvillingsöner Thomas och Joseph bäst han kan. När olyckan är framme tvingas familjen och deras grannar till en desperat strid för att ens överleva.

Arcadian förvirrar mig. Världsbygge, skådespel och design är alla klart över medel och rent filmtekniskt ser den här filmen ut som något betydligt mer påkostat. Benjamin Brewer har en säregen stil i sin regi som påminner om hans förflutna som musikvideoregissör och ett bildberättande som ligger i samma stil som exempelvis Danny Boyles i 28 Days Later (2002) om än i mindre skala.

Jag tillhör ju skaran som verkligen gillar Nicolas Cage i det mesta och så även här. Det är dock Jaeden Martell som stjäl showen här som Joseph. Jag tror att han har en lysande framtid framför sig. Han visade prov på sin talang redan i remaken av IT (2017 – 2019) och i den mindre upphaussade Stephen King-adaptionen Mr. Harrigan’s Phone (2022). Martell har en kvalitet som är svår att sätta fingret på annat än att han är väldigt… sympatisk. Med rätt manus framöver kan han bli ett större namn än han redan är.

Så om allt det här är så bra, vad är det då som stör? Mike Nilons manus är bland de mest ojämna jag sett på länge. Som creature feature funkar det ypperligt, inte minst med tanke på de väldigt originella monstren, men världen han har skapat befolkas främst av ganska platta karaktärer. Det gör att dramabiten faller platt i vissa avseenden och resultatet blir en dissonans som gör att har svårt att ge Arcadian ett rättvist omdöme. Här finns ordentligt med potential till något större som aldrig infrias. För fans av genren är det ett ganska enkelt val – du kommer inte ha tråkigt. För gemene man är jag inte lika säker dock.

Betyg: 3+ mighty morphing monsters av 5 möjliga

Film till fikat: The Shawshank Redemption

Kaoset härskar i veckans poddavsnitt. Lysrör exploderar, Linda har droppat oxalsyra i ögat och vi identifierar det förlorade evangeliet – Julmustevangeliet. Sen har vi sett en film också. Den är ganska populär. Så pass att den ibland ses som världens bästa film. Så långt vet vi inte om vi vill gå, men vi får i alla fall lyssna på när Matti pratar om kvinnlig anatomi. Nu undrar vi alla hur han egentligen blev far. Han får i alla fall ha sin åsikt för Linda, även om han har fel. Detta är nämligen en komedi enligt Linda. Det är tur att Jesus snart är tillbaka efter påsk så han kan styra upp skutan lite. Det baller ur!

Film till fikat: Maggie

Allt var bättre förr – i alla fall om du frågar poddens gammelman, Gustaf. Han är alltså inte äldst i podden, det bara känns så – för alla. När han dessutom har för kort livslängd för att ha tid att panta sina tomburkar förstår vi lidandet. En annan som lider är Ulf som har problem med att barnskådespelare kan växa upp och bli attraktiva när de närmar sig de 30. Linda utropar sig själv både till pyroman och som förespråkare för barnaga (!) och Matti tänker på vad de gamla grekerna gjorde. Sen önskar ingen att Matti tänkte på vad de gamla grekerna gjorde. Som sig brukligt när det gäller zombierullar pratas det mycket odöd logistik och lore. Linda vill exempelvis bli kompost när hon blir stor och har ni en ostmacka och en halv apelsin kan ni få göra vad ni vill med Gustaf. It’s a hard knock life for us.