Film till fikat: How To Train Your Dragon: The Hidden World

När Ulf är borta passar Gustaf på att både klappa, sjunga och göra en dålig imitation av honom. Fy fan. Ulf meddelar att han måste vara minst 58% mer fulländad som person för att ens komma i närheten. Linda är förvirrande genom att både vilja ha ihjäl Ulf och åberopa hans stöd. Å andra sidan är det lite par for the course, med tanke på att hon pratar folkmord, drakgraviditeter och tveksam sexualitet. Och på talk om det sistnämnda är Matti gammal och tycker inte om förändring. Gustaf missbrukar Careless Whisper och måste definitivt komma ut mer! Han kanske kan åka till Göteborg och åka loopen på Liseberg, eller Linda, som vi också kallar den.

Film till fikat: How To Train Your Dragon 2

Från redigeringsträsket stiger Film till fikat från askan likt en fenix. Eller tja… en gråsparv kanske. Förseningen kan ha berott på Gustafs Grease-trauma. Han är dessutom besviken över avsaknaden av utlovade fiktiva bröst och han kan ha kommit Petter lite väl nära. Medan Gustaf lider i sitt tysta skri i Höganäs har Linda ett kök fullt av fulla män i Göteborg, eller “söndag” som vi kallar det. Vi får också lära oss att hon har selektiv empati, bananflugor och att man i Göteborg är typ sämst i världen på att ta hand om sina berusade närstående. Ulf funderar på om det ändå är värt att skaffa barn nu när man får gratis Viaplay och TV4 Play i en månad och Matti är orimligt arg på Dreamworks fiskande pojke på månen. Stryk ska han ha – pojken då, inte Matti.

Ronja Rövardotter Del 1

Regi: Lisa James Larsson

Manus: Hans Rosenfeldt (efter Astrid Lindgrens roman)

Medverkande: Kerstin Linden, Christopher Wagelin, Krista Kosonen mfl.

Produktionsbolag: ARD Degeto Film/Film i Väst/Viaplay mfl.

År: 2024

Längd: cirka 270 min (6 x cirka 45 min)

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

Ronja, enda barn till rövarhövdingen Mattis, börjar förstå varifrån hennes familj och vänner får sina saker och vill absolut inte ha med rövandet att göra. När dessutom klanens arvsfiende, Borka, flyttar in i borghalvan bredvid ställer det bara till ännu mer problem. Fast den där pojken, Birk, verkar ju inte vara en skitstövel i alla fall?

Ronja Rövardotter är både enligt mig och många andra det bästa som Astrid Lindgren skrev under sin långa författarkarriär. Den är en naturlig utveckling av hennes mer fantasybetonade verk från Mio, Min Mio (1954), via Bröderna Lejonhjärta (1973) och fram till aktuella berättelse. Den har betydligt mer komplex tematik än i tidigare fantasyberättelser och är på samma gång en spännande äventyrshistoria som den är en kommentar på fördomar, hat och att övervinna både och. Det är helt enkelt inte “bara” en spännande och rolig bok för barn och ungdomar (inte så bara det!) utan en komplett utmejslad roman för alla åldrar.

När Lindgren skrev boken hade hon dessutom nära kontakt med sin ständige regissör, Olle Hellbom, med tanken på att Ronja alltid skulle vara en bok som skulle filmatiseras. Dessvärre gick Hellbom ur tiden 1982, men man hittade en minst sagt duktig efterträdare i Tage Danielsson. Filmatiseringen, som kom ut 1984, är en svensk klassiker och ses fortfarande av barn idag. När dessutom en älskad animerad version producerad av Japans ledande animationsstudio, Studio Ghibli, utkom 2016 kan man fråga sig om vi behöver ännu en version? Svaret blir ett… mja, kanske.

Jag kan direkt säga att nyinspelningen gör väldigt lite bättre än 1984 års version. De två mest betydande rollerna, Ronja och Mattis, är de mest lyckade i ensemblen. I synnerhet gäller detta Kerstin Linden som jag faktiskt skulle klassa som den bästa Ronja någonsin. Christopher Wagelin gör sitt allra yttersta för att följa Börje Ahlstedts ikoniska porträtt av Mattis och lyckas ofta ligga tämligen nära i kvalitet. Jag föredrar ändå Ahlstedts nästan överteatraliska leverans som passar karaktären perfekt. I resten av rollerna är det väl egentligen varken hugget eller stucket. Krista Kosonen (Lovis) och Johan Ulveson (Skalle-Per) kan inte mäta sig med giganterna Lena Nyman och Allan Edwall, men annars är det tämligen jämt skägg.

Hans Rosenfeldts manus är betydligt närmre den litterära förlagan än vad Astrid Lindgrens eget manus var och det har både sina för- och nackdelar. Exempelvis lyfte Lindgrens manusarbete fram de centrala relationerna mycket mer, men Rosenfeldts bihandlingar gör å andra sidan att den här världen känns lite mer befolkad. Larssons regi kan tyvärr inte mäta sig med Danielssons och klippningen hade kunnat vara betydligt tajtare.

Sen kommer jag tyvärr till mitt stora aber – scenografi, foto och musik. 1984 års Ronja hade en värld som måhända kändes lite mer tom på folk, men den var levande på ett helt annat sätt. Mattisborgen kändes som en riktig medeltida borg där det var mörkt, rökigt och murrigt. Rune Ericsons foto såg ut som en långt mycket dyrare produktion och birollerna befolkades av musikaliskt begåvade skådespelare vars sångnummer minns än idag. I kontrast ser Ronja 2024 alldeles för städad ut. Skalan är en besvikelse, specialeffekterna hade krävt både en och fem genomgångar av någon av de tyngre CG-behandlarna i branschen och musiken… tja… det sjungs helt enkelt på tok för lite! Produktionsmässigt känns det här mer som Astrid Lindgrens värld än det gör storslagen film. Trist.

Jag har ändå förhoppningar på del 2 (vilket utomlands heter säsong 2… fråga mig inte varför) som kommer senare i år. Väldigt mycket kommer avgöras av seriens avslutande delar som är de något svagare i 1984 års version. Den som inte blir tagen av vittrorna får se.

Betyg: 3 rumpnissar av 5 möjliga

Film till fikat: Son Of Rambow

Det hände nog till sist. Gustaf stöter sig så pass med Frankrike att han nog kan förvänta sig ett “samtal” med ambassaden där de ska leka “gömma baguetten”. Givetvis är vi stötande även på hemmaplan! Lindas förflutna som hemmahörande i Smålandsstenar förföljer henne i och med temat med Plymouthbröderna i dagens film. Det är bara Linda som kan bo i landets fäste för en kristen avstickare utan att få rekryteringsnärmanden. De kanske såg att det inte var lönt! På tal om religion kan Gustaf ha fått en förbannelse över sig när han blockade Jehovas vittnen på telefonen. Ulf ställer mest frågor om livets stora mysterier som vad som var grejen med blodsbröder, vad som är äckligt och inte särskilt skönt för tungan samt etymologin bakom ordet “frilla”. Matti då? Tekniska problem och barnavård, hette det. Vi vet nog att han tagit hela familjen till Smålandsstenar!

Film till fikat: How To Train Your Dragon

Film till fikat är ju allmänt känt som finkulturens högborg och den här veckan tar det inte ens en minut innan vi börjar diskutera Beowulf. Det ni! För övrigt kan ni glömma folkhälsomyndigheten – vi tolkar covid-datan åt er! Vad vi inte kan glömma är att Matti saknas oss även den här veckan. Rataxes Megatron Olsson kräver hans uppmärksamhet. Det är så hans son heter… egentligen. Gustaf är en gammal, gammal man som försvarar Blackberry och försöker sjunga inte mindre än fyra gånger den här veckan. Skandal! Linda är traumatiserad över Ocena-branden och kallar det för sitt 9/11. Vi andra är… skeptiska. Sen börjar hennes tvättmaskin brinna under inspelningen. Vi säger inte att Linda var vid Oceana, men vi kan inte heller förneka det. Vi kallar henne inte Flamin’ Piss-Linda för intet! Ulf väljer för övrigt drakar framför flickvänner varje gång – ibland är det samma sak ändå. Och glöm inte veckans visdomsord, signerade våran egen Linda: “Rid på det du inte kan döda”. Jag väntar på muggen med det trycket!

Animated Double Feature: Elemental & Nimona

Regi: Peter Sohn

Manus: John Hoberg/Kat Likkel/Brenda Hsueh

Medverkande: Leah Lewis, Mahmoudou Athie, Ronnie Del Carmen mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23561236/

Trots att eld inte brukar leka väl med andra element flyttar Bernie och Cinder till Elementstaden för att skapa sig ett liv. Snart välkomnar de även dottern Ember. Många år senare gör sig Bernie redo att gå i pension och lämna över familjens affär till dottern, när det oväntade händer – i ett försök att hindra en översvämning träffar Ember vattenelementaren Wade och kärlek uppstår.

Pixar brukade en gång stå för kvalitetsunderhållning för både stora och små barn. Oavsett vilken historia de berättade fanns det en fingertoppskänsla som var mästerlig på att slå an känslosträngarna hos tittaren. Jag kan fortfarande inte se Up (2009) utan att fulgråta till exempel. Men allt sedan 2021 års Luca har något hänt. Tre filmer i rad från det tidigare så träffsäkra animationshuset har varit mer eller mindre skräp. Jag har ingen aning om varför kvaliteten har dalat som den gjort, bara att den har gjort det. Den tredje filmen jag precis nämnde? Det är Elemental.

Där Pixar tidigare har skapat karaktärer att älska och ta till sig är karaktärerna i Elemental fruktansvärt ointressanta. Jag kräver inte mycket till originalitet i manusarbete när det kommer till animerad film från väst, men någon form av kvalitetskontroll måste det väl ändå finnas?

Det här är bland det lataste jag sett i form av osannolik Romeo & Julia-historia. En klassisk historia behöver något som särskiljer den i exempelvis design, humor, karaktärer eller musik. I Elemental finns ingenting av detta. Det är en film som endast känns som en cash grab utan någon passion bakom. Enligt regissör Peter Sohn har han baserat idén på hur hans familj emigrerade till USA från Korea. Det borde finnas mer känslomässig tyngd till något sådant. Men vad förväntar man sig av en regissör vars förra Pixar-film var The Good Dinosaur? (2015). Ironiskt nog tävlar han i viss mån mot sig själv på Oscarsgalan då han gör en röst i Spider-Man: Across The Spider-Verse (2023). Se den istället och uppmuntra Sohn till att hålla sig till röstskådespelet.

Betyg: 1 elementärt uselt, min käre Watson av 5 möjliga

Regi: Nick Bruno & Troy Quane

Manus: Robert L. Baird & Lloyd Taylor (baserat på ND Stevensons grafiska roman)

Medverkande: Chloë Grace Moretz, Riz Ahmed, Eugene Lee Yang mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures/Annapurna Animation

År: 2023

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt19500164/

Ballister Boldheart är den förste ofrälse som fått äran att bli dubbad till riddare i ett magiskt rike där modern teknologi och medeltid blandas. Vid ceremonin går något dock väldigt fel och Ballister blir anklagad för att ha mördat drottningen. Nu jagad av allt och alla får han oväntad hjälp av en skepnadsskiftande liten flicka vid namn Nimona, som helst av allt vill bli hans sidekick. Nu måste han rentvå sitt namn och ta reda på vad som egentligen hände.

Efter morgonens Elemental var jag verkligen inte sugen på mer animerat. Jag drog igång den här filmen samtidigt som jag satt och rengjorde en av mina gitarrer för att ha något att fokusera på när jag misstänkte att den skulle urarta till en tråkig syssla. Jag kunde inte haft mer fel. Efter tio minuter glömde jag bort allt vad gitarrvård heter och var totalt uppslukad i Nick Bruno & Troy Quanes version av ND Stevensons magiska värld.

Jag hade inte kopplat att Stevenson var samme person som låg bakom den mycket lyckade rebooten av She-Ra (2018 – 2020), men efter att ha sett Nimona kan jag se betydande likheter. Precis som She-Ra:s Etheria är den här världen en blandning mellan magi och teknologi, med till och med lite snarlik design på vissa saker.

Men framförallt är det känslan som fångar mig. Allt det som Elemental inte hade finns här. Karaktärerna är välutvecklade, manuset sätter en ny spinn på den gamla sagan om ont och gott och den får även en gammal sten som undertecknad att darra lite på underläppen. Och när den inte gör det gör den komisk action på allra bästa sätt. Mycket ska dock tillskrivas Chloë Grace Moretz och Riz Ahmed som röstskådespelare till huvudrollerna. Framförallt Ahmed imponerar på mig med en spännvidd som röstskådespelare jag inte visste han besatt.

Nimona var en fullkomlig överraskning för mig och en påminnelse om varför jag ser i princip allt till Oscarsgalorna. Ibland hittar man guld man inte visste man letade efter.

Betyg: 4+ och med Judas Priest på soundtracket liksom! av 5 möjliga

Film till fikat: We’re Back! A Dinosaur Story

Då var det dinospecial igen och om ni tyckte att några av de andra dinofilmerna var förvirrande är det inget mot den här LSD-doftande saken! Och då har Ulf och Matti förpassats till avbytarbänken till förmån för Kardinalen av Södermanland – Freddan! Linda var ett så pass stort fan av den här filmen att hon åt flingorna som lanserades i Finland till den. Finland är… ett märkligt land. Men vi har alla våra egenheter antar jag. Gustaf äter sina flingor med fil. Jag är Team Gustaf idag. Kardinal Fredrik håller Star Trek-fanan högt, men sen passar Gustaf på att sjunga när jag inte är där för att svära åt honom. Var fanns ni andra?! Det kan inte bara vara jag som tar ansvar för att hålla den tondöva anden i flaskan! Sen zoonade jag ut lite när de börjar prata om vad som är och inte är en dinosaurie igen. Jag vaknade till liv lagom till att Linda stöter sig med alla någonsin för att sen leverera veckans visdomsord: “Det är jobbigt att bli smart när man är så pass dum!”. As it was written, so shall it be!

Film till fikat: The Super Mario Bros. Movie

Nytt år, samma knäppgökar. Poddens nyårslöften är att inte ta självmord och att välja rätt brud – för det kan man göra, Ivanhoe! Annars inleder vi årets med diskussioner om Hitler och att Linda får svamp. Om dessa två hänger ihop kan vi bara sia om! På tal om Linda så tackar hon för stödet från en orolig poddlyssnare som tyckte vi mobbade henne. Hon klarar sig själv, kvinna! (Hennes ord, inte vårt!) För övrigt är allt alla andras fel, inte Ulfs. Varken hans ilska mot Playmobil eller det faktum att han vägrar erkänna Mario-spel släppta efter 1996 verkar dock imponera på övriga. För att få in lite politik i podden diskuteras även Svamprikets styrelseskick. Det kan möjligen baseras på längd. Gustaf får inte prata om ål och tycker det är dags att sexualisera Nintendo på riktigt. Om dessa två hänger ihop kan vi bara sia om! Och för alla våra lyssnare som är hardcore-zoologer kan vi meddela att vi pratar alldeles för mycket om sköldpaddors parningsbeteende och att pingviner förlorar alla slagsmål för att de inte har knän. Gott nytt!

Film till fikat: It’s A Wonderful Life

Filmpoddarnas Sex Pistols tar ingen julledighet och förgyller etern med ytterligare surmulna betraktelser om att vi inte vann någon jävla Guldpodd i år heller. Planen för nästa år är att Gustaf och Matti ska byta kön och skaffa hår. Då jävlar! Om inte Gustaf, även känd som Grinchen från Höganäs, inte dör av bitterhet först. Någon som inte heller hade det så kul var George Bailey i veckans film. Han som var så god, så god men bara fick pimphanden av Gud. Vi har alla närt kommunister vid våra barmar när vi kollar in den kanske främsta amerikanska julklassikern och är rörande överens om att Donna Reed hade fått en att vända sig om på gatan – om hon inte haft glasögon och hatt, filmvärldens motsvarighet till “ful”. Vi pratar slang från Göteborg och stöter oss säkert med alla parter från andra världskriget. Linda ska köpa vingar för pengarna, men vi andra tycker mest att hon borde köpa en kalender. För övrigt lyssnar Ulf på alla eventuella frierier (även om han kanske inte accepterar dem) och Matti vill ha mer passion i både kyssar och porr. Slutligen slår Gustaf fast den odödliga devisen att bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna och vi får alla asbestsnö i julklapp. God jul!

Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

Regi: Jeff Rowe & Kyler Spears

Manus: Seth Rogen/Kyler Spears/Evan Goldberg

Medverkande: Micah Abbey, Shamon Brown Jr., Nicholas Cantu mfl.

Produktionsbolag: Nickelodeon Animation Studios/Point Grey Pictures/Image Comics mfl.

År: 2023

Längd: 99 min

Land: USA/Japan/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

De fyra muterade tonårssköldpaddorna vi alla känner och älskar är tillbaka i nytappning. Helst av allt skulle de vilja leva i människornas värld, men efter ett tämligen misslyckat försök av deras “far”, Splinter, att avslöja sig själv och sina barn för världen är de fast i kloakerna. Men någon i New York håller uppenbart på att bygga något som hotar hela världen… och världen är ju rätt schysst att bevara ändå.

Till att börja med – den där postern gör inte designen i den här tappningen av Turtles rättvisa. Om jag bara hade sett postern hade jag låtit den här filmen dö i någon hög någonstans för jäklar vad ful den är! Nu hade jag tack och lov sett en trailer och den unika design som Jeff Rowe och Kyler Spears har anammat. Rowe har i intervjuer kallat den för “imperfect” och det är precis vad den är. Det är CG blandat med nästan en stop motion-liknande kvalitet som gör att den här världen känns väldigt levande.

Detta går igen i röstskådespelarna som verkligen skiner. De fyra sköldpaddorna röstas av mer eller mindre okända tonårskillar med bara en handfull credits på sina CV:n innan. De gör ett jättebra jobb, i synnerhet Micah Abbey som Donatello. Kvartetten har dock en rejäl backup med kända namn i de mindre rollerna med alla från Jackie Chan (Splinter) till John Cena (Rocksteady) på listan.

Den som fullkomligt äger alla scener han är med i är dock Ice Cube som filmens antagonist, Superfly. Cube bör göra många fler röstroller, för jäklar vad han stjäl showen! Tänk Audrey II från Little Shop Of Horrors (1986) kombinerat med gangstarappare och du kommer ganska nära!

Det som verkligen gör att den här filmen är den bästa filmen i franchisen på länge är dock manuset. Det är förvisso en ganska simpel gott vs. ont-story, men med välskriven dialog och ett patos där inte alla onda är hyperonda och inte alla goda alltid gör rätt är Mutant Mayhem bra mycket mer komplex än den har rätt att vara.

Framförallt har man äntligen lyckats översätta serietidningarnas mer kaotiska stil av bildberättande mycket bättre än i tidigare animerade versioner. För er som gillar de där amfibierna lika mycket som jag gör och som suktat efter en bra film med dem är Mutant Mayhem en av årets stora överraskningar!

Betyg: 4+ we don’t even have nipples! av 5 möjliga