Film till fikat: Conan The Destroyer

Nu är han där igen och förstör! Den andra filmen med Conan Sabbaren synas i lädertangasömmarna, men något är fel. Var är våra ormkringlor?! Poddens Conan-expert, Matti, försöker förklara att de tillhör en annan gud än André The Giant, men ingen lyssnar på det örat. Kringla or bust! Vi upptäcker Gustafs hat mot hundar som sysslar med sport och oroar oss över kannibalernas rätt i samhället. Ulf får komplicerade känslor över Grace Jones och vill inte dö i strid, hur mycket Amok Time Gustaf än spelar i bakgrunden. Linda har hyperfokus den här veckan, men tyvärr rör det sig om att pensla sitt mikrofonstativ och inte filmen som så. Den gamla sanningen cementeras dock: Det är okej att slå kameler, men kolla för fan åldern på din kvinnliga skådespelare innan du castar henne till scener utan kläder!

Film till fikat: How To Train Your Dragon 2

Från redigeringsträsket stiger Film till fikat från askan likt en fenix. Eller tja… en gråsparv kanske. Förseningen kan ha berott på Gustafs Grease-trauma. Han är dessutom besviken över avsaknaden av utlovade fiktiva bröst och han kan ha kommit Petter lite väl nära. Medan Gustaf lider i sitt tysta skri i Höganäs har Linda ett kök fullt av fulla män i Göteborg, eller “söndag” som vi kallar det. Vi får också lära oss att hon har selektiv empati, bananflugor och att man i Göteborg är typ sämst i världen på att ta hand om sina berusade närstående. Ulf funderar på om det ändå är värt att skaffa barn nu när man får gratis Viaplay och TV4 Play i en månad och Matti är orimligt arg på Dreamworks fiskande pojke på månen. Stryk ska han ha – pojken då, inte Matti.

Ronja Rövardotter Del 1

Regi: Lisa James Larsson

Manus: Hans Rosenfeldt (efter Astrid Lindgrens roman)

Medverkande: Kerstin Linden, Christopher Wagelin, Krista Kosonen mfl.

Produktionsbolag: ARD Degeto Film/Film i Väst/Viaplay mfl.

År: 2024

Längd: cirka 270 min (6 x cirka 45 min)

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

Ronja, enda barn till rövarhövdingen Mattis, börjar förstå varifrån hennes familj och vänner får sina saker och vill absolut inte ha med rövandet att göra. När dessutom klanens arvsfiende, Borka, flyttar in i borghalvan bredvid ställer det bara till ännu mer problem. Fast den där pojken, Birk, verkar ju inte vara en skitstövel i alla fall?

Ronja Rövardotter är både enligt mig och många andra det bästa som Astrid Lindgren skrev under sin långa författarkarriär. Den är en naturlig utveckling av hennes mer fantasybetonade verk från Mio, Min Mio (1954), via Bröderna Lejonhjärta (1973) och fram till aktuella berättelse. Den har betydligt mer komplex tematik än i tidigare fantasyberättelser och är på samma gång en spännande äventyrshistoria som den är en kommentar på fördomar, hat och att övervinna både och. Det är helt enkelt inte “bara” en spännande och rolig bok för barn och ungdomar (inte så bara det!) utan en komplett utmejslad roman för alla åldrar.

När Lindgren skrev boken hade hon dessutom nära kontakt med sin ständige regissör, Olle Hellbom, med tanken på att Ronja alltid skulle vara en bok som skulle filmatiseras. Dessvärre gick Hellbom ur tiden 1982, men man hittade en minst sagt duktig efterträdare i Tage Danielsson. Filmatiseringen, som kom ut 1984, är en svensk klassiker och ses fortfarande av barn idag. När dessutom en älskad animerad version producerad av Japans ledande animationsstudio, Studio Ghibli, utkom 2016 kan man fråga sig om vi behöver ännu en version? Svaret blir ett… mja, kanske.

Jag kan direkt säga att nyinspelningen gör väldigt lite bättre än 1984 års version. De två mest betydande rollerna, Ronja och Mattis, är de mest lyckade i ensemblen. I synnerhet gäller detta Kerstin Linden som jag faktiskt skulle klassa som den bästa Ronja någonsin. Christopher Wagelin gör sitt allra yttersta för att följa Börje Ahlstedts ikoniska porträtt av Mattis och lyckas ofta ligga tämligen nära i kvalitet. Jag föredrar ändå Ahlstedts nästan överteatraliska leverans som passar karaktären perfekt. I resten av rollerna är det väl egentligen varken hugget eller stucket. Krista Kosonen (Lovis) och Johan Ulveson (Skalle-Per) kan inte mäta sig med giganterna Lena Nyman och Allan Edwall, men annars är det tämligen jämt skägg.

Hans Rosenfeldts manus är betydligt närmre den litterära förlagan än vad Astrid Lindgrens eget manus var och det har både sina för- och nackdelar. Exempelvis lyfte Lindgrens manusarbete fram de centrala relationerna mycket mer, men Rosenfeldts bihandlingar gör å andra sidan att den här världen känns lite mer befolkad. Larssons regi kan tyvärr inte mäta sig med Danielssons och klippningen hade kunnat vara betydligt tajtare.

Sen kommer jag tyvärr till mitt stora aber – scenografi, foto och musik. 1984 års Ronja hade en värld som måhända kändes lite mer tom på folk, men den var levande på ett helt annat sätt. Mattisborgen kändes som en riktig medeltida borg där det var mörkt, rökigt och murrigt. Rune Ericsons foto såg ut som en långt mycket dyrare produktion och birollerna befolkades av musikaliskt begåvade skådespelare vars sångnummer minns än idag. I kontrast ser Ronja 2024 alldeles för städad ut. Skalan är en besvikelse, specialeffekterna hade krävt både en och fem genomgångar av någon av de tyngre CG-behandlarna i branschen och musiken… tja… det sjungs helt enkelt på tok för lite! Produktionsmässigt känns det här mer som Astrid Lindgrens värld än det gör storslagen film. Trist.

Jag har ändå förhoppningar på del 2 (vilket utomlands heter säsong 2… fråga mig inte varför) som kommer senare i år. Väldigt mycket kommer avgöras av seriens avslutande delar som är de något svagare i 1984 års version. Den som inte blir tagen av vittrorna får se.

Betyg: 3 rumpnissar av 5 möjliga

Film till fikat: How To Train Your Dragon

Film till fikat är ju allmänt känt som finkulturens högborg och den här veckan tar det inte ens en minut innan vi börjar diskutera Beowulf. Det ni! För övrigt kan ni glömma folkhälsomyndigheten – vi tolkar covid-datan åt er! Vad vi inte kan glömma är att Matti saknas oss även den här veckan. Rataxes Megatron Olsson kräver hans uppmärksamhet. Det är så hans son heter… egentligen. Gustaf är en gammal, gammal man som försvarar Blackberry och försöker sjunga inte mindre än fyra gånger den här veckan. Skandal! Linda är traumatiserad över Ocena-branden och kallar det för sitt 9/11. Vi andra är… skeptiska. Sen börjar hennes tvättmaskin brinna under inspelningen. Vi säger inte att Linda var vid Oceana, men vi kan inte heller förneka det. Vi kallar henne inte Flamin’ Piss-Linda för intet! Ulf väljer för övrigt drakar framför flickvänner varje gång – ibland är det samma sak ändå. Och glöm inte veckans visdomsord, signerade våran egen Linda: “Rid på det du inte kan döda”. Jag väntar på muggen med det trycket!

Film till fikat: The Prophecy: Forsaken

En av oss i podden ska ju snart bli förälder, så vad passar då bättre än att avsluta ett franchise med födelsen av antikrist? Eller, födelse och födelse, det beror ju på vad vi menar med “födelse”. Men nu är det i alla fall över! Det går dock vilt till i Göteborg, då Linda meddelar att hon hellre blir slickad än får stryk på spårvagnen. Ulf letar förgäves efter prepositionen “på” till det uttalandet, men kammar noll. Och på tal om att kamma sig får vi reda på hur man hittar en blond peruk i Bukarest på sämsta tänkbara sätt. Vidare pitchar vi Johannes Brost som antikrist och Gustaf är märkligt defensiv när det kommer till kritik mot Loch Ness-odjuret. De två frågor som vi lämnar med veckans film är dock hur snuskig din porrgömma måste vara för att du ska tapetsera över den och hur mycket järn måste du äta för att smida ett svärd av “produkten” av din diet? Har ni några svar? Hör gärna av er!

Film till fikat: The Prophecy 3: The Ascent

Linda, vårt svar på Madonna korsat med The Prodigy, anklagas för att ha kluvna hårtoppar. Det ska i rättvisans namn nämnas att anklagelsen kommer från de två poddmedlemmarna utan hår. Gustaf, en av de hårlösa, har dessutom skräck för håriga vader och förstår inte skillnaden mellan att få och äta svamp. Matti har funderat alldeles för mycket på The Purge-filmerna och tipsar om att aldrig följa kartongskyltar – de är alltid skrivna i blod. Det är mycket ockulta loppisar runt Höganäs verkar det som! På tal om ockultism stöter vid oss med Gud (det var fan på tiden!) och går på antigudstjänst. Ulf hatar änglar som gör parkour, men hyser varmare känslor för instrumental surfrock – speciellt när den spelas på trumpet. Gustaf förklarar hur Sextris går till och det är kanske där som de stönande änglarna som Matti tycker är obehagliga kommer in. Till syvende och sist är ändå frågan om det ens är värt att leva om din duster inte blåser i vinden? Och Gustaf kommer aldrig någonsin få prata om ål igen.

Film till fikat: Prophecy II

Linda har flytt söderut och är i Danmark tydligen. Det lär hon bli varse om när hon hör det här avsnittet, för jäklar vad alla kanaliserar hennes anda! Vi andra lär dö vilken dag som helst nu. Det är inte det enda fel som Gustaf står för den här veckan då raset på E6 var hans fel och han stöter sig med både Malmö och mormoner. Tänk då hur mormonerna i Malmö känner sig! Vi diskuterar Dantes helvete och ärkeänglar igen samt får lära oss att riktiga män gillar att ligga och skrika på golv. Matti ställer frågor om själens natur som vi andra inte är överhuvudtaget lämpade att svara på. Annars pratar han om änglasäd och äcklar oss alla. Slutligen lär vi oss att om du ger pengar till Viaplay kommer de aldrig respektera dig och frågar oss om liken ska ha det tänt på bårhuset eller ej.

Film till fikat: Krull

Linda är tillbaka! Men… har hon sett filmen? Vi tror det! Det kunde hon säkert skippat för det här är ett bottennapp av Gustaf. Man kan säga att han… krullat oss. Vi kan i alla fall vara överens om att det är rätt hardcore att göra en episk quest iklädd bröllopstights. Alla boomers gör säkert på sig när vi nämner Bullitt och biljakten som börjar låååååångsamt och Matti imiterar ett mjölkbröd. Gustaf dricker sav istället. Vi andra är lite äcklade, men han myntar i alla fall begreppet: “Ju fulare fisk, desto godare kött.”. Hur som helst har Matti insikt om huruvida Marco Polo var en snuskgubbe eller inte. Han besitter oanade talanger, vår Matti. Han är exempelvis vår förste kalkonretare och gillar natur och skit! Det ni! Vill man göra Ulf glad ska man inte tvinga honom att läsa humor från 1600-talet och vi ställs inför den filosofiska frågan om vad en känd och en okänd Linda är. Dessutom besvaras den urgamla frågan om hur man får en ny familj… i Appalacherna. På tal om familjer stöter vi oss med familjen Wahlgren. Kanske det kan bli en dokusåpa av oss i framtiden? Det hade varit ett öde värre än Krull! Bäst att vi flyr på våra hästar som kan springa i 250 km/h.

The Sandman Season 1

Regi: Jamie Childs (main director)

Manus: Neil Gaiman, David S. Goyer, Allan Heinberg (developers, baserat på Neil Gaimans serieromaner)

Medverkande: Tom Sturridge, Boyd Holbrook, Vanesu Samunyai mfl.

Produktionsbolag: DC Entertaiment/Netflix/Warner Bros. Television mfl.

År: 2022

Längd: cirka 450 min (10 x cirka 45 min)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/

Efter att ha varit fången i närmre 100 år slipper drömmarnas konung ur sina bojor och försöker ställa till rätta allt som har gått fel i hans frånvaro. Det är dock inte alla som är glada över att The Sandman har återvunnit sin frihet – inte minst bland hans intrigmakande syskon.

Well, they finally did it! The Sandman är en av de där serierna som har ansetts omöjlig att adaptera för tv eller film och med all rätta. Neil Gaimans klassiska verk är en studie i drömlogik, mytologi, omöjliga vyer och metafysik. Att lyckas fånga allt detta på ett trovärdigt sätt utan att det hade sett ut som något från SyFy:s budgethörna ansågs länge vara bortom filmmagikerna. Nu vet vi bättre. The Sandman är i det absoluta toppskiktet när det kommer till serieadaptioner. Föga förvånande stavas anledningen Neil Gaiman.

Gaiman har haft en väldigt djupgående inblandning i projektet och jag tror det var ett måste. Här finns betydande skillnader från seriens två första samlingsvolymer (som säsongen baseras på), men förändringarna har skett med stil och förståelse som antagligen bara upphovspersonen själv hade kunnat stå för.

Castingen varierar från totalt spot on (Tom Sturridge är en uppenbarelse som Dream) till… intressant, men det enda jag lite ifrågasatte var att inte bjuda in Matt Ryan att spela sin John Constantine även här, men det kanske var rättighetsbråk eller något. Nu är ersättaren i Jenna Colemans porträtt av Johanna Constantine inte dålig på något sätt, det är bara det att Matt Ryans version av John är så jäkla cool! Nåja, den som slår alla på fingrarna är ändå David Thewlis som en extremt obehaglig John Dee. Om jag skulle välja ett avsnitt från första säsongen som står lite över de andra skulle det bli det när Dee manipulerar en diner full med folk att vara fullkomligt ärliga med sina drifter och önskemål. Uppbyggnaden i avsnittet och Dees väldigt tillbakadragna och tystlåtna skådespel är en fullkomlig masterclass!

The Sandman har i tv-form blivit en förvisso något förenklad adaption av källmaterialet, men hellre en liten förenkling än inget alls förutsatt att det fungerar så här pass bra överlag. De centrala teman som serien utforskar är intakta och sen kan alla anti-woke-krigare som krupit fram under stenarna lägga sig under de samma igen.

Det spelar ingen roll vilken färg, form eller kön en karaktär har – story is king. Såvida inte en karaktärs utseende har bäring på berättandet, väx upp. Ett bra exempel är The Corinthian vars gyllene ögon måste vara just gyllene för att en viktig berättardetalj ska fungera. Så, ett tips till alla som vrålar i högan sky om att saker inte är som i originalet – det är Neil Gaiman själv som varit med och utvecklat tv-serien. Anser du att du kan skaparens verk bättre än skaparen? Som ni förstår faller det på sin egen orimlighet. Personligen kommer jag sätta alla notifications jag kan så jag vet exakt när säsong 2 droppar. Det här är inte bara bra, det är total-knockout-av-Mike Tyson-i-sin-prime-bra!

Betyg: 5 talande korpar av 5 möjliga

Film till fikat: Alice

And now for something completely different! När Matti och Linda är borta vankas det tjeckisk dockfilm för Gustaf, Ulf och David Oscarsson från Seriemördarpodden. Det gör lite att Ulf också önskar han vore borta med tanke på hans aversion mot saker som inte ska leva som börjar leva – såsom dockor. Vi delar med oss av våra barndomstrauman gällande genren och Gustaf fortsätter denna ädla tradition med att traumatisera sina syskonbarn med Grodan Boll. Det blir slemmiga gäddor, en liden vid kanin, ödlor som heter Bob och Ulf kan fixa en igelkott på 20 minuter blankt! Det ni! David kommer med det kanske mörkaste citatet vi haft med i podden (snälla, svartlista oss inte som filmens regissör!) och kom ihåg: när Davids mardröm är slut är det dags att vända blad.