Regi: Uta Briesewitz & Wayne Yip
Manus: Rafe Judkins (showrunner) & Michael Clarkson (baserat på Robert Jordans romansvit)
Medverkande: Rosamund Pike, Josha Stradowski, Barney Harris mfl.
Produktionsbolag: Amazon Studios & Sony Pictures Television
År: 2021
Längd: 180 min (3 x 60)
Land: USA
Svensk åldersgräns: 15
IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7462410/
I ganska exakt 25 år har jag väntat på en adaption av Robert Jordans fantasyepos The Wheel Of Time. Böckerna följde mig genom tonåren, upp till den sista släpptes 2013, flera år efter Jordans död. Det är min favoritfantasyberättelse någonsin och just nu håller jag på att läsa de 14 böckerna en sjätte gång rakt igenom. Det är med andra ord en serie jag kan utan och innan och har byggt upp egna bilder av miljöer, karaktärer och händelser som inte kommer gå att ruckas på.
Det är också ansett som en ofilmbar boksvit. Skalan, antalet karaktärer och den extremt rika mytologin har länge setts som mer eller mindre omöjlig att fånga på film eller tv på ett rättvist sätt. Det är ett persongalleri som slår exempelvis Game Of Thrones-böckerna med hundratals fler namngivna karaktärer. Hur kondenserar man detta till en tv-serie? Med varierande resultat verkar det som.
Berättelsen om Drakens återkomst tar sitt avstamp i att Moiraine Damodred, en magikunnig kvinna vid den uråldriga Aes Sedai-ordern, anländer till en liten by i landområdet Two Rivers. Hon letar efter Draken återfödd – reinkarnationen av Lews Therin Telamon, mannen som orsakade världens fall och vars handlingar för evigt besudlade den manliga sidan av magianvändande. Män som använder magi, få som de är, kommer förr eller senare bli galna och bli en fara inte bara för sig själva utan världen i stort. Moiraine har kommit fram till att det är en av fem ungdomar i Two Rivers som är Telamon reinkarnerad. Innan hon hinner undersöka saken vidare attackeras byn av mörkrets horder och de tvingas fly mot Tar Valon, där Moiraines Aes Sedai-systrar förhoppningsvis kan hjälpa dem.
Öppningen av The Wheel Of Time tillhör mina favoritdelar av hela serien och det är i det närmsta tragiskt att se hur förenklad den blivit i tv-adaptionen. Hela prologen om Lews Therin Telamon utelämnas och det är väsentlig världsbyggande information såväl som en viktig inblick i hur galen en magianvändande man faktiskt blir. Allt detta får vi berättat om med två meningar. Likaså är årstiden helt fel. Det kanske låter som nitpicking, men det finns en genomgående känsla av hopplöshet i bokens inledande kapitel i och med att vintern aldrig vill släppa. De boende i Two Rivers riskerar svält om den onaturliga årstiden inte släpper snart och i skogarna ylar vargarna. Det är förlorad stämning även detta.
Mycket har sagt på diverse ljusskygga delar av nätet om att castingen av karaktärerna är för “diversifierad”, för att använda ett politiskt korrekt ord. Den och den karaktären ska inte se ut så och så eftersom Jordan beskrev dem annorlunda. Jag har ingen större åsikt om den saken annat än att jag kan tycka det är lite smålöjligt från båda håll. Jordans värld innehåller en mängd karaktärer av alla möjliga färger, former, etnisk härkomst och så vidare, men jag har lite svårt att se den extrema uppblandningen som finns i ett en avkrok som Two Rivers i tv-versionen. Samtidigt, vem bryr sig? Har det bäring på storyn? Nej, den ende karaktären de inte “fick” ändra på för storyanledningar är Rand al’Thor (Josha Stradowski) och hans röda hår. Hans hårfärg har (faktiskt!) betydelse för berättelsen och inte bara i förbifarten.
Mer intressant är hur de sköter sig i respektive roller. Överlag skulle jag säga att de klarar sig mycket bra. Rosamund Pike (Moiraine) är den klart namnkunnigaste av skådespelarna och har precis rätt anslag och även Marcus Rutherford (Perrin) sköter sig bra. Den som dock äger alla scener han är med i är Barney Harris som Mat Cauthon. Manusförfattarna har valt att spela upp Mats småkriminella beteende och det gör honom redan i de inledande avsnitten till den karaktär han sedermera kommer bli under böckernas gång. Där har vi en snabbutveckling som fungerade! Tyvärr har Harris redan flaggat för att han inte kommer återvända till rollen för nästa säsong. Det är djupt olyckligt då han verkligen hittat rätt med karaktären.
Medan det inte finns någon som är direkt dålig är det helt klart de två kvinnliga karaktärerna från Two Rivers, Egwene al’Vere (Madeleine Madden) och Nynaeve al’Meara (Zöe Robbins), som fått den mest styvmoderliga behandlingen av manusförfattarna. De är helt enkelt inte alls lika intressanta som i böckerna än så länge. Jag gillar dock att de har gett Egwene och Rand mer kemi än i böckerna redan från början. Däremot finns det andra, märkliga, val gällande berättarperspektivet. Jag har redan varit inne på att första avsnittet går på tok för fort. Det borde varit två avsnitt eller kanske till och med två och ett halvt. Karaktärer och händelser som får stor betydelse längre fram sopas under mattan eller presenteras inte alls. Samtidigt har man lagt till karaktärer som inte spelar någon roll i det stora hela och som helt enkelt kunnat klippas bort.
Det är det som är problemet med The Wheel Of Times första tre avsnitt. Efter det alldeles för hastiga pilotavsnittet tar sig storyn och hittar ett mer rimligt tempo i avsnitt två och tre. Första intrycket är dock bestående och om jag inte hade varit ett så stort fan av böckerna undrar jag om jag ens skulle sett vidare efter piloten. Man har gjort sig själv en stor otjänst med pilotavsnittets klumpiga hantering av det mesta som gör serien till ett så uppslukande fenomen. Med de efterföljande avsnitten har man påbörjat stegen mot återhämtning och jag ser framåt med viss tillförsikt trots allt. Det är dock helt klart att de hade kunnat göra det här bättre.
Betyg: 3+ men trollockerna ser coola ut iaf! av 5 möjliga
skitfinkultur 