Godzilla Minus One

Regi: Takashi Yamazaki

Manus: Takashi Yamazaki

Medverkande: Minami Hanabe, Ryunosuke Kamiki, Munetaka Aoki mfl.

Produktionsbolag: Robot Communications/Toho Studios

År: 2023

Längd: 122 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23289160/

Koichi Shikishima återvänder till Japan efter andra världskriget med en skamfull hemlighet. I krigets slutskede ordervägrade han som kamikazepilot och landade istället på den lilla ön Odo. Där blev han vittne till hur vad som bara kunde beskrivas som ett monster jämnade basen med marken. Tillbaka i ett ödelagt Tokyo blir han mer eller mindre familjefar när han tar in en ung kvinna och hennes barn. Men något är på väg mot staden – något som Shikishima känner alltför väl till…

Att navigera i alla kontinuiteter i Godzilla-franchisen kräver en smärre avhandling. Jag har sett majoriteten av filmerna, men hade inte kunnat svara på hur de hänger ihop för fem öre. Enligt den officiella fan-wikin markerar Godzilla Minus One starten på kontinuitet nummer 12! Allt detta för vad som i grund och botten är en simpel formel – stor ödla krossar allt i sin väg. Profit.

Nu förenklar jag det rätt rejält förvisso. Det har skrivits åtskilliga analyser om hur originalfilmen från 1954 hänger ihop med det japanska traumat efter atombomberna, vetenskapsskepsis och som en varnande allegori. Minus One tar fasta på detta och utspelar sig under och direkt efter kriget. Tokyo är i princip en ruinstad efter bombräderna och det är här filmen höjer sig över de flesta i serien. Genom umbärandena får vi lära känner karaktärerna. De blir inte bara monstermat utan folk vi bryr oss om. Där många filmer i serien sätter Godzilla i första rummet är Minus One en mycket mer mänsklig historia.

Därmed inte sagt att det inte finns gott om monsteraction här! Minus One vann rättvist årets Oscar för specialeffekter och kan vara den film i serien jag sett där actionsekvenserna känns allra mest hårdslående. Godzillas attack på Tokyo är en masterclass i katastroffilmsestetik. Att slutstriden är lika delar spektakulär som löjlig får man ta. Vid det laget är man redan så inne i berättelsen att man bara följer med i den långsökta planen.

Kombinerat med actionsekvenserna problematiseras den japanska inställningen till andra världskrigets slutskede. Skulle det ha spelat någon roll om Shikishima hade fullföljt sin order som kamikazepilot? Antagligen inte, eller som han själv säger: “Det fanns inget kvar att dö för”. Godzilla blir den samlande punkten av att det trots allt finns ett syfte – något att dö för att skydda. Det är mycket mer än vad jag hade förväntat mig av gemene monsterfilm!

Betyg: 4 och temat är fortfarande grymt av 5 möjliga

Civil War

Regi: Alex Garland

Manus: Alex Garland

Medverkande: Kirsten Dunst, Wagner Moura, Cailee Spaeny mfl.

Produktionsbolag: A24/DNA Films/IPR.VC

År: 2024

Längd: 109 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt17279496

Ett drygt år efter det andra amerikanska inbördeskriget inletts står en koalition av utbrytarstater redo att attackera Washington D. C. Den luttrade krigsfotografen Lee har tillsammans med partnern Joel blivit beviljade en intervju med den sittande presidenten – troligtvis hans sista. Tillsammans med den äldre reportern Sammy och sin nya bekantskap Jessie färdas de genom ett USA på gränsen till totalt sammanbrott.

En god vän till mig brukar sia om ett kommande amerikanskt inbördeskrig. Det kanske låter otroligt, men med tanke på att hon är mer insatt än vad jag är (och dessutom haft rätt om flertalet spektakulära saker) tidigare lyssnar jag. Jag har dock mycket svårt att se att kriget skulle utveckla sig som det gör i Alex Garlands Civil War.

Det är en titel som egentligen är väldigt missvisande. De bakomliggande mekanismerna för kriget förklaras aldrig och den smått bisarra alliansen mellan Kalifornien och Texas utgör Washingtons stora nemesis. Hur Kalifornien och Texas – kanske de stater med mest olika generella politiska ståndpunkter – kom till alliera sig med varandra är något som måste förklaras. Likaså finns det andra stridande faktioner, vilket gör att det då och då är något förvirrande exakt vem vi följer.

Man hade förvisso kunnat argumentera för att det här är vad filmens huvudbudskap är – journalistens jobb att skildra vad som händer utan känslor och tolkningar. Jag vet inte riktigt om jag köper det, men Garland är mycket bättre på att skildra skeenden på mikronivå än han är på makro. Det är här filmens riktiga styrka ligger. Kirsten Dunst gör en fantastisk roll som Lee, komplett med tusenmetersblick och plågad av allt hon sett under sin karriär. I kontrast står Jessie (Cailee Spaeny) som aspirerande krigsfotograf som verkar vara ute på alldeles för djupt vatten. Det är också mellan dessa två kvinnoporträtt som det huvudsakliga dramat utspelar sig. Vad krävs för att bli objektiv som Lee och vad kostar det i mänsklighet?

Även actionsekvenserna, i synnerhet striden om Washington, är imponerande och känns väldigt realistiska. Garland gillar att använda sig av sin estetisk med handhållen digitalkamera och det kräver sin regissör. I fel händer blir det mest plottrigt och svårt att avgöra vad som händer. Garland har uppenbarligen tagit råd från sin gamle samarbetspartner Danny Boyle, då fotot i actionscenerna påminner mig om deras gemensamma film 28 Days Later (2002). Det närgångna fotot i nämnda sekvenser kontrasteras med stora vidder och ett USA som ser lika splittrat ut som dess politiska inriktningar. Små pittoreska samhällen (om än med krypskyttar på taken) blandas med eldinfernon från exploderande byggnader. Det är väldigt effektivt i sin helhet.

Garland skulle däremot ha behövt hjälp med manuset. Det är något överraskande då han först och främst är känd som författare. Det finns saker i hans vision av ett framtida USA som ringer lite falskt. Tidigare nämnda geografiska allianspartners är en sak, men ibland verkar det som Garland inte riktigt vet om han vill göra en film om krigsjournalistik, ett varnande exempel inför framtiden eller en krigsfilm rakt av. Det gör att fokuset blir något splittrat. Den i särklass bästa delen är karaktärsinteraktionerna, men då dessa inte ges tillräckligt med tid alla gånger känns det då och då som att filmen tappar bort sig själv. Och bristen på konceptuell detaljrikedom stör mig återigen!

Trots min kritik är Civil War en sevärd film. Den är välspelad och sätter modern krigföring i ett sammanhang som vi inte tidigare sett det – i USA självt. En bättre titel hade dock varit “War Journalist” eller liknande. Med en mer enhetlig ton hade det här kunnat bli en klassiker. Nu är det “bara” en mycket bra film med viss identitetskris.

Betyg: 4- utbrytarstater av 5 möjliga

Film till fikat: Ice Station Zebra

Vi borde antagligen ringa någon angående Gustafs missbruk av Careless Whisper som går till nya höjder (eller dalar) den här veckan. Vid närmre eftertanke väntar vi nog tills han fått träffa SD-elefanten och kramat skiten ur den så vi kan avslöja den som Malaco-elefanten på dekis. Det blir nog en segerhelg att minnas. Ulf introducerar oss för Carface och Gustaf ger oss trauman med redigeringen kopplad till denna karaktär. Matti kommer ut som hålgrävningsförnekare och sätter ner foten (slår näven i bordet etc.) om vad vi får och inte får säga! Veckans MVP utan att ens försöka är nog ändå Linda som ser nakna kvinnor där inga nakna kvinnor finns, ifrågasätter ubåtarnas vara eller icke vara och fullkomligen älskar sitt jobb. Vi lovar! Sen var det en film också. Det händer inte så mycket i den. Vi är roligare. Vi lovar!

Napoleon

Regi: Ridley Scott

Manus: David Scarpa

Medverkande: Joaquin Phoenix, Vanessa Kirby, Tahar Rahim mfl.

Produktionsbolag: Apple Studios/Moving Picture Company/Scott Free Productions

År: 2023

Längd: 158  min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13287846/

I franska revolutionens kölvatten stiger Napoleon Bonaparte snabbt i graderna efter sin seger mot britterna vid Toulon. Från sitt giftermål med Jospehine till sin slutgiltiga förlust vid Waterloo får vi följa hans väg både genom maktens korridorer och på slagfälten.

För några månader sedan var filmpoddens egen mastodontfilmsexpert, Gustaf den muttrande, argare än jag hört honom förr. Han hade precis sett Napoleon och den våg av ofiltrerad verbal magma som flödade över produktionen var legendarisk. Detta, i kombination med att jag sällan gillar Ridley Scotts senare filmer, gjorde att jag inte såg fram emot det här långa eposet. Den var dock bra mycket bättre än nämnde poddkollegas utlåtande – fast det säger inte så mycket. Det här var inte så mycket magma som det var en sur fis i en hiss.

Ridley Scott må ha gjort några riktiga höjdarfilmer i sina dagar, men efter millennieskiftet är det väl egentligen bara The Martian (2015) som jag tycker håller någon högre klass. Han är fortfarande en lysande actionregissör, men hans oförmåga att regissera dialogtunga scener blir tydligare ju äldre han blir verkar det som. Det är väldigt tydligt i den här filmen. En av världshistoriens mest mytomspunna romanser blir devalverad till en Joaquin Phoenix och Vanessa Kirby som har lika mycket kemi som vatten och papper – en grå massa det är svårt att bry sig om. Därmed inte sagt att varken Phoenix eller Kirby är dåliga… så länge de är i olika scener.

Manuset är dessvärre det som lider mest i det här återberättandet av 20 års geopolitik. Om du inte är bekant med historien sedan tidigare är det svårt att exempelvis förstå Österrikes agerande eller för den sakens skull vilket fruktansvärt nederlag Ryssland blev för Napoleon. I Ridley Scotts version skildras fälttåget mot Ryssland mest som att “ja, det var ju tråkigt att så många dog, men det är mest en plot point”.

Även Napoleons karaktär får sig en oförtjänt känga. Enligt de två biografier jag läst om mannen var han en ytterst komplex person som utöver sina militära framgångar verkar mycket för kultur, inrikespolitik och andra områden. Allt detta är borta. Istället avgörs allt på slagfälten eller i spända möten med tjurskalliga ämbetsmän. Men samtidigt är det just slagfälten som räddar den här filmen upp på godkänt-nivå för min del. Flera av dessa scener är väldigt spektakulära rent visuellt och framförallt visar skildringen av Slaget vid Austerlitz på Napoleons taktiska briljans.

Till syvende och sist är det här dock en uppsvälld biografi som säger mycket lite om mannen den skildrar. Förutom slagscenerna är den det värsta en film kan vara i min bok – tråkig.

Betyg: 2 kanonskott i isen av 5 möjliga

Oppenheimer

Regi: Christopher Nolan

Manus: Christopher Nolan/Kai Bird/Martin Sherwin

Medverkande: Cillian Murphy, Emily Blunt, Robert Downey Jr. mfl.

Produktionsbolag: Atlas Entertainment/Gadget Films/Syncopy

År: 2023

Längd: 180 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Efter andra världskrigets slut hyllas Dr. Robert Oppenheimer som atombombens fader – ett epitet han minst sagt är kluven till (no pun intended). När det några år in på nästa årtionde står klart att även Sovjetunionen nu har tillgång till kärnvapen finner Oppenheimer sig snart med en rad mer eller mindre förtäckta anklagelser om att ha läckt information.

Christopher Nolans första film efter det tekniskt spektakulära magplasket Tenet (2020) är givetvis en av 2023 års största filmer. Mot den i sammanhanget blygsamma budgeten på 100 miljoner dollar har den spelat in närmre 1 miljard diton och var tillsammans med Barbie (2023) del av sommarfenomenet Barbenheimer. Men sätter Nolan landningen efter all hype? Ja… och nej, fast ändå övervägande ja.

Rent tekniskt är det inget att snacka om – ingen gör så genomgående tekniskt utsökta filmer som Christopher Nolan i dagens filmvärld. Visst kan en film ha snyggare foto, bättre musik eller klippning, men Nolan har en lägstanivå på alla de här sakerna (och fler) vilket gör helheten fruktansvärt imponerande. Allt ifrån foto till ljud lär vara nominerat på nästa års stora galor.

Det kommer antagligen också en hel drös av skådespelarna vara. Cillian Murphy har hyllats för sin roll som Oppenheimer, och visst, han är bra, men hans tämligen minimalistiska uttryck blandat med känslostormar som heter duga blir ganska enahanda i längden. Det är inte så mycket Murphys fel som det är Nolans, som borde låtit honom variera sig.

Istället är det Emily Blunt (hustrun Kitty Oppenheimer) och i synnerhet Robert Downey. Jr (som Oppenheimers nemesis Lewis Strauss) som stjäl showen. Blunts skiftande mellan den “duktiga hemmafrun ala amerikanskt 50-tal” och den extremt kapabla och smarta kvinna hon är under ytan är bra, men filmens bästa skådespelarscen tillhör Downey Jr. när han till slut tappar fattningen. Ren filmmagi!

Det är i viss mån manuset jag vänder mig emot med Oppenheimer. Valet att i typisk uppbruten Nolan-kronologi behandla dels Manhattanprojektet och dels efterdyningarna för huvudpersonen bakom det blir tämligen hackigt den här gången. Oppenheimer själv ges inte heller någon större personlighet annat än vad folk omkring honom berättar om honom. För en tre timmar lång biografi måste man väl åtminstone lära känna en personlighet på djupet? Fokuset flackar och precis när det börjar bli riktigt intressant byter vi tidsperiod. Det är minst sagt frustrerande.

När fokuset under efterdyningarna också läggs på häxjakten mot Oppenheimer och nämner bombens effekter på både personlig och moralisk nivå mest i förbifarten undrar jag om vi har samma definition av drama. De få gånger som Nolan vågar bryta sig ut från träsket av sura gubbar i kostym som pratar i mun på varandra blir också filmen som bäst. Det är då filmen får själ och vi skönjer ett narrativ bortom “det plågade manliga geniet” som biografifilmer från Hollywood så ofta fastnar i.

Trots min kritik mot manuset blir betyget ändå tämligen högt. Det här är något så ovanligt som en film där delar är bättre än helheten. Så, som mest förvånande svar på en fråga hitintills i år – vilken av Barbenheimer-filmerna var bättre? Barbie.

Betyg: 4- kedjerökande ökenbombare av 5 möjliga

Sisu

Regi: Jalmari Helander

Manus: Jalmari Helander

Medverkande: Jorma Tommila, Aksel Hennie, Jack Doolan mfl.

Produktionsbolag: Stage 6 Films/Subzero Film Entertainment/Good Chaos

År: 2022

Längd: 91 min

Land: Finland/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9602472/

Lappland, 1944. Andra världskriget rasar som värst och den finska regeringen har slutit ett avtal med Sovjet om att avväpna de ockuperande nazisterna. Aatami har lämnat kriget bakom sig och bor mitt ute i vildmarken där han gräver efter guld. När han hittar sin största fyndighet måste han bege sig till närmsta stad för att omvandla guldet till valuta. En tysk patrull har dock andra planer. De kommer snart bli varse om att Aatami inte är en vanlig man…

När finnar går in i ett tillstånd av sisu vill man fan inte hamna på deras dåliga sida! Under mina kampsportstävlingar finns det ingen motståndare jag hellre undviker än en förbannad finne. Denna märkliga förmåga, mytologiserad som den är, ligger till grund för Sisu – det kanske våldsammaste som producerats på våra breddgrader. På ett bra sätt.

Jorma Tommila är som huggen i granit. Om det är en tyst och stoisk hjälte du är ute efter finns det få exempel som är så bra. Jag tror att han har två repliker (kanske tre) i hela filmen, men hans fysiska skådespel är fantastiskt. Det är också Tommila som bär den här filmen på sina axlar. Visst, Aksel Hennie är bra som det tyska befälet, men att låtsas som att det här är något annat än Tommilas show vore orättvist.

Som jag skrev ovan är Sisu något av det mest våldsamma som filmats i Norden. Den hamnar högt på skalan över de mest våldsamma actionfilmer jag sett överhuvudtaget. Det är helt enkelt lysande serietidningsvåld som är så over-the-top att det vore komiskt om det inte spelats så som det gör. Jalmari Helander håller sig på rätt sida gränsen hela tiden och det blir aldrig parodiskt, även om man ibland undrar vad Aatami ska vara gjord av. Sisu i all ära, men med så många trasiga muskler och blodförlust som han ådrar sig i den här historien är det inte en fråga om tuffhet om man kan fortsätta eller inte utan helt enkelt fysikens lagar. Nåja, om man ser det för vad det är är inte detta något som stör nämnvärt.

Helanders manus skulle dock behålla lite bearbetning. När det inte slafsas tyskar blir berättelsen ibland lite för tunn för sitt eget bästa. Jag skulle gärna haft lite mer bakgrund till Aatami, även om jag förstår att mycket av hans styrka ligger i legenden som byggts kring honom. Likaså ställer jag mig lite frågande till varför 95% av filmen är på engelska. De lätträknade scenerna på finska tillhör filmens riktiga höjdpunkter och ger en helt annan ton till de väldigt typiskt finska galghumoristiska skämten. Den här filmen hade lätt gått att sälja till en internationell marknad vilket språk den än hade varit på.

Sisu är trots ovanstående kritik något av det hårdaste jag sett det senaste året. Det är en actionlegend av en kaliber vi inte är bortskämda med i norr och bör premieras därefter. Rekommenderas skarpt för diggare av röd sörja!

Betyg: 4 fast på postern ser han väldigt Brock Lesnar ut av 5 möjliga

All Quiet On The Western Front

Regi: Edward Berger

Manus: Edward Berger, Lesley Paterson, Ian Stokell (baserat på Erich Maria Remarques roman)

Medverkande: Felix Kammerer, Albrecht Schuch, Aaron Hilmer mfl.

Produktionsbolag: Amusement Park Films/Rocket Science/Sliding Down Rainbows Entertainment

År: 2022

Längd: 148 min

Land: Tyskland/USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498

Unge och idealistiske Paul Bäumer tar värvning i armén tillsammans med sina vänner direkt efter avlagd studentexamen. De skickas snabbt till skyttegravskriget på västfronten och blir, likt många andra unga män, fast där. Under krigets sista år får vi följa Paul och hans vänner när de förlorar all eventuell idealism de tidigare hade.

Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt är en av mina favoritböcker. Första gången jag läste den tänkte jag bara läsa några kapitel innan jag somnade, men det slutade med att jag sträckläste den tills solen gick upp. Remarques skildring av ett av de mest meningslösa krig i världshistorien är en brutal uppgörelse med den gamla tiden, nationalism och en varning för framtiden – en varning som tyvärr skulle besannas i och med nazisternas uppgång. Nazisterna ansåg Remarques bok tillräckligt farlig för att brännas på bål och författaren själv fick fly landet. Så kraftfull är hans prosa. Boken filmatiserades redan 1930 och blev den första talfilm som vann Oscar för bästa film. Så hur förvaltar Edward Berger och kompani detta arv? Faktiskt inte alls.

All Quiet On The Western Front anno 2022 har i Bergers händer blivit en tämligen typisk krigsfilm. Den har fortfarande ett antikrigsbudskap, ja, men bokens riktigt tunga kapitel, de när Bäumer återvänder hem på permission och krigets efterspel, har tagits bort helt. Kritiken mot nationalismen avhandlas under filmens första kvart och sen är det bra med det. Bäumers psykologiska sönderfall står bara att finna mellan raderna och karaktärerna överhuvudtaget är dåligt utvecklade. När man har nästan två och en halv timme på sig att göra karaktärerna till några vi bryr oss om är detta under all kritik.

Istället för karaktärsfokus blir det fokus på krigsscenerna. Ja, de är också ytterst viktiga för Remarques berättelse, men de är egentligen bara konsekvenserna av karaktärers (läs: generaler och andra auktoriteter) handlande. Anledningen till att berättelsen överlevt i snart 100 år som en av de främsta krigsskildringarna är att den fokuserar på förlust av idealism, klassamhälle, farorna med allianspolitik och att återanpassa sig till civilt liv efter kriget. Allt det här tar Berger och säger “coolt, men om vi trycker in några extra explosioner då?”.

Ovanstående gör filmen svårbedömd. Är det en bra krigsfilm? Mja, den är okej. Är det en bra adaption av en klassisk roman? I helsike heller! Rent tekniskt är den givetvis mer imponerande än sin 1930-storebrorsa, men manuset behöver genomarbetas rejält. När vi dessutom såg ett tekniskt mästerverk om samma krig för några år sedan i 1917 (2019) står den tekniska kompetensen sig också relativt slätt i jämförelse.

All Quiet On The Western Front är en besvikelse till film. Med allt som händer i vårt närområde för tillfället är det nu viktigare än någonsin att påminna om vad krig egentligen är – unga män (och numera även kvinnor) som dör med ansiktet i leran för ledare som inte kan förhandla. Första världskriget var ett synnerligen meningslöst krig, bortsett från de sociala förändringar som det ledde till av nödvändighet. I jämförelse med andra världskriget där det fanns en kamp av ideologisk karaktär handlade det i mångt om mycket om nationell stolthet från herrarna i de styrande leden. Påminner det om en viss ledare österut idag? Under solen, intet nytt.

Betyg: 2 tekniskt kompetenta axelryckningar av 5 möjliga

Film till fikat: Saving Private Ryan

Det är alltid komplicerat med Matt Damon. Om han inte blir strandad på Mars eller en kall ökenplanet hamnar han bakom fiendens linjer i andra världskriget. Tur då att vi har celebert besök i form av Mattis från Krigshistoriepodden för att hjälpa oss lotsa honom hem igen. Eller, det vette fan. Till sin hjälp har han Gustaf, som inte kan marschera i takt, Matti som bryter ryggen på permis, Ulf som inte ville spendera ett år i en fisburk under havets yta och Linda… Vad kan man säga om Linda? Hon tillhör enligt egen utsago “den sista generationen barnsoldater i Sverige” och blir glad av den här filmen. Vi andra håller oss på behörigt avstånd. Annars kommer vi fram till att Mora Träsk hade varit jävligt dåliga befäl, intelligens är lika med feghet i krig (tydligen!) och Matti slår rekord i att bli gaslightad den här veckan. Film till fikat – kompaniet som Gud glömde – slår tillbaka.

Film till fikat: Barefoot Gen

Atomkrig och smältande människor i mangastil? Det kan bara vara Linda som är i farten igen! Den här veckan tittar vi på filmen som fick oss att dricka och reflektera över människors hemskhet. Det finns nog några sexskämt i det här avsnittet också, men det är inte mycket muntergökande här inte! Inte ens Matti kan säga att han uppskattar folk som bara gör sitt jobb den här veckan – då är det illa. Ulf behöver en vuxen i rummet som inte är han och Gustaf försöker med sitt julgranslugn guida oss igenom en av världshistoriens största tragedier. Om det funkar? Mja, vi är ju inte kända för att vara finkänsliga direkt, men vi håller oss väldigt respektfulla den här veckan. Är det bra? I det här fallet är det inte dåligt i alla fall! Nästa gång blir det mer skoj med motorsågar och folk som gillar att sy saker av… folk. Det är i alla fall bra mycket muntrare än det här!

Top Gun: Maverick

Regi: Joseph Kosinski

Manus: Ehren Kruger/Eric Warren Singer/Christopher McQuarrie

Medverkande: Tom Cruise, Miles Teller, Jennifer Connelly mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Skydance Media/Jerry Bruckheimer Films mfl.

År: 2022

Längd: 130 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/

Pete “Maverick” Mitchell har sedan länge lagt Top Gun-skolan bakom sig efter en, låt oss säga “kort”, sejour som instruktör där. Fortfarande anställd av flottan är han istället testpilot för deras absolut senaste flygplan. När hans gamle vän Iceman, nu amiral, beordrar honom tillbaka till Top Gun måste han dock åter axla manteln som instruktör inför ett till synes omöjligt uppdrag. Och som inte det vore nog är en av piloterna han ska instruera son till hans gamle wingman, Goose.

Filmen som antagligen delar titeln som mest försenad i mannaminne tillsammans med uppföljaren till Avatar kom då till sist. Jag hade inga vidare planer på att se den på bio, men en alldeles för jävlig värmebölja fick mig att fly in på bio och dryga två timmar välkommen svalka. Efter 130 minuters speltid var jag både nedkyld och hade högre puls. Top Gun: Maverick är nämligen en bitvis fantastisk adrenalinspruta till film.

Flygscenerna är helt makalösa snygga. I och med att Tom Cruise är den han är hade han en idé om att man först och främst skulle använda sig av riktiga plan och göra så mycket som möjligt på riktigt. Det märks. Planen är riktiga och uppträder också på ett logiskt sätt… för det mesta. Jag kan väldigt lite om aerodynamik och liknande, men till och med jag vet att flera av sakerna de här piloterna förväntas göra inte bara är svårt utan rent fysiskt omöjligt med dagens teknik.

Det gör att flygscenerna i viss mån, även om de är förbaskat snygga, skulle tjäna på att vara lite mer grundade i riktig fysik och medicin. Det här är mer Star Wars IV: A New Hope (1977) än första filmen – inte minst som det hemliga uppdraget i mångt om mycket påminner om en viss attack på en viss rymdstation i nämnda film. Detta var dock något som inte spelade särskilt stor roll när Maverick och de övriga susar genom luften och främst något jag tänker att man skulle kunna förbättra för att göra scenerna ännu bättre.

Tom Cruise är alltid Tom Cruise och han gör aldrig en dålig roll. Han har varit med i mycket skräp, ja, men han levererar alltid bra rolltolkningar. Hans Maverick är i princip samma snubbe som för 36 år sedan, om än lite mer eftertänksam. Kemin han har tillsammans med framförallt Miles Teller (Goose son “Rooster”) tillhör filmens bästa scener som inte är i luften. Här finns också en märkligt rörande scen tillsammans med den väldigt sjuke Val Kilmer vars röst man återskapat med AI-teknik. För den som inte vet drabbades Kilmer av cancer för några år sedan och kan nu inte tala för egen maskin.

Just det… Jennifer Connelly är med också, men ja, henne skriver jag helst så lite som möjligt om.

Manuset är väl inte något att skriva hem om, men det är inte det som är poängen heller. Det gör vad det ska och fungerar som adekvat lim mellan flygscenerna. Cruise kärlekshistoria med Connelly hade jag kunnat vara utan i och med att den inte går någonstans, men ja, Cruise måste väl få hångla eller nåt. Det är ju givetvis för flygscenerna man ser den här filmen och här levererar filmen med råge (om du kan sätta logiken i baksätet). Den tål absolut att ses på bio för att få inlevelsen i just dessa scener – även om du inte flyr undan en värmebölja. Kort sagt, så mycket bättre än en uppföljare som kom minst 30 år för sent har rätt att vara.

Betyg: 4 danger zones av 5 möjliga