Film till fikat: Slumdog Millionaire

Jag gillar ju Indien i allmänhet. Tack vare Gustaf kommer varken jag eller någon annan i podden kunna sätta våra fötter där – för satan vad han gräver den här veckan! Det finns inga heliga kor längre, för Gustaf har förolämpat dem tillräckligt för att de ska emigrera. Han sysslar dessutom med sextrafficking… eller matchmaking. Det är oroande att han blandar ihop dessa! På tal om oroande pratar vi alldeles för mycket bajs i det här avsnittet. Troligen är det Mattis fel som nog behöver lite samtalsterapi efter småbarnsbajs. Han har dessutom tappat sin pilbåge så han kan inte vara Rama-Matti längre. Typiskt! Ulf då? Han räknar på hur många årslöner man vinner i den indiska versionen av Vem vill bli miljonär? år 2006. Det märks att han är singel. Linda då? Vette fan. Hon lägger tak i Agrabah. Kanske.

Film till fikat: Jewel Of The Nile

Linda åker skidor och lämnar oss att försöka utröna var veckans film anser Nilen ligga. Det kan vara allt från Egypten till Senegal, i denna, en av 80-talets mest tondöva produktioner. Den visar ju förvisso på hur man löser alla konflikter i Mellanöstern (där ligger Nilen också!) och i dessa tider kanske det finns något att hämta där? Nähä… Men vad gör det när Gustaf, 73 år ung, klagar på graffitikonstnärer, Matti pratar om ål och inåtväxande könsorgan (ja…) och Ulf undrar upprepande gånger om karaktärerna är fem år gamla. Matti får dessutom bli ansiktet för den numera ökända baguetteilskan och de övriga är chockade över att han inte känner till noshörningen Nelson. Det gör han nu. Han blev ledsen, men kanske kan nationalsenegaleserna muntra upp honom med lite jonglering? Bäst att fråga.

Film till fikat: Romancing The Stone

Linda meddelade oss tämligen onykter att hon var i Gislavedi (hon lägger till egna vokaler ibland) så vi andra stack till Colombia för att hänga med Michael Douglas och Kathleen Turner. Tur att vi inte åkte på riktigt, med tanke på Gustafs benägenhet att göra alla dialekter till hemgjord tyska. När han dessutom slänger hela Sydamerika under bussen (effektivt, förvisso) hade han fått ty sig till podden Colombiakännare Ulf. Hans kvalifikationer är att han känner tre colombianer. Stabilt. Vidare ger vi oss in på den internationella juvelerarmarknaden, kläcker idén till barnboken “Linda och nynazisterna” och Matti blir folkilsk trots veckans mysighetsfaktor. Det viktigaste budskapet vi kan ta med oss den här veckan är nog ändå att alla som inte kan stava är våldtäktsmän.

Drama Double Feature: May December & The Color Purple

Regi: Todd Haynes

Manus: Samy Burch

Medverkande: Natalie Portman, Julianne Moore, Charles Melton mfl.

Produktionsbolag: Gloria Sanchez Productions/Killer Films/MountainA mfl.

År: 2023

Längd: 117 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13651794/

Tjugo år efter att deras romans blivit förstasidesnyheter för skvallerpressen ska Hollywood göra film om Gracie och hennes tonårige älskare (och sedermera make) Joe. Till parets hus i Florida anländer Elizabeth, skådespelerskan som ska porträttera Gracie, för att göra research inför filmen. 

Det är en gammal sanning att många av de bästa filmerna varje år får en enda nominering och det är i manuskategorin. May December är inget undantag. Samy Burch har skrivit ett manus som lättast kan beskrivas som en romantisk thriller – något tämligen unikt i Hollywood idag. Det är en historia med så otroligt mycket isbergsteknik att Titanic hade fått kolla sjökorten för att vara på den säkra sidan. Ämnet som Burch valt att behandla är inte på något sätt oproblematiskt – vad händer när groomingoffret väljer att stanna med sin förövare? För filmen gör ingen hemlighet av vad Gracie har gjort. Samtidigt har de när filmen börjar levt tillsammans i över 20 år och har tvillingar gamla nog att börja på college. 

Under ytan skaver givetvis både de etiska betänkligheterna som Elizabeths roll i det hela. Hur mycket ska hon våga pusha för att komma sin roll närmre? May December är ytterst välspelad också. Man kan inte riktigt gå fel med varken Julianne Moore (mycket bra) eller Natalie Portman (lysande!), men den som inte fått lika mycket ros för sin insats är Charles Melton i rollen som Joe. Det hade han varit värd. Melton, tidigare mest känd för en biroll i Riverdale (2017 – 2023), får sitt verkliga genombrott i den här filmen och han är fullkomligt strålande! 

Med tajt regi från Todd Haynes i stolen och ett soundtrack som totalt orättvist inte uppmärksammats alls är May December en psykologisk thriller i sin rätta bemärkelse. Det är inte blod, seriemördare eller galenskap utan djupt tragiska och trasiga karaktärer där frågan är vem som egentligen utnyttjar vem och till vad? Mångbottnat och intressant rakt igenom, men hade kanske tjänat på att låta känslorna flyga ännu lite mer. Rekommenderas!

Betyg: 4 obekväma familjesituationer av 5 möjliga

Regi: Blitz Bazawule

Manus: Marcus Gardley (efter Alice Walkers roman och Marsha Normans scenadaption)

Medverkande: Fantasia Barrino, Taraji P. Henson,  Danielle Brooks mfl.

Produktionsbolag: Amblin Entertainment/Harpo Films/Warner Bros. mfl.

År: 2023

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt1200263/

Celie skiljs från sin älskade syster Nettie och barnen som hon fött efter övergreppen från sin far. Istället gifts hon bort till den våldsamme “Mister” och tvingas till ett liv i fortsatt misär. När Shug, en bluessångerska från trakten, återvänder till sitt ursprung blir detta dock början på Celies frigörelse.

The Color Purple (1985) var Steven Spielbergs första försök med “finkulturfilm” – det vill säga film som inte kunde placeras in under äventyr, skräck eller sci-fi. Det visade sig att han klarade av detta också. Filmen, baserad på Alice Walkers roman, blev en rejäl succé och kamma hem elva nomineringar (dock inga priser) på Oscarsgalan. Tjugo år senare, 2005, såg Marsha Norman Spielbergs film, läste källmaterialet och tänkte att “jo, men om man skulle lägga till lite sång och dans i det här dramat om kvinnligt lidande i den amerikanska södern?”. Jag vet fortfarande inte vad hon tänkte. Och förra året var det alltså dags för en filmadaption av en scenadaption på en bok. Häng med nu! som Podd-Linda brukar säga.

Det är också ovanstående som är det stora problemet med nyversionen av The Color Purple. Grundstoryn är lika stark som alltid, men dras också med samma problem som Spielbergs dito gjorde. Det finns ingen reell konsekvens för att Mister ska ändra sig mot sista akten och framförallt har den i boken centrala kärlekshistorien mellan Celie och Shug fortfarande inte blivit mer än en kyss.

Så om Spielbergs problem kvarstår och man dumpar x antal underväldigande musikalnummer på dem blir det knappast bättre. Ja, filmen är mycket välspelad (även om det borde vara Henson som fick nicken till skådespelarpriset och inte Brooks), vackert filmad, det sociala patoset finns kvar, men det är fortfarande en bristfällig adaption av en av de främsta böckerna som skrivits om slaveriets oförutsedda konsekvenser några generationer efter dess avskaffande. Att i en film med starka kvinnoporträtt ändå väljer att underspela attraktion mellan två huvudkaraktärer som är av samma kön lämnar dessutom en tämligen fadd eftersmak.

Betyg: 2 kvinnokamper av 5 möjliga

Napoleon

Regi: Ridley Scott

Manus: David Scarpa

Medverkande: Joaquin Phoenix, Vanessa Kirby, Tahar Rahim mfl.

Produktionsbolag: Apple Studios/Moving Picture Company/Scott Free Productions

År: 2023

Längd: 158  min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13287846/

I franska revolutionens kölvatten stiger Napoleon Bonaparte snabbt i graderna efter sin seger mot britterna vid Toulon. Från sitt giftermål med Jospehine till sin slutgiltiga förlust vid Waterloo får vi följa hans väg både genom maktens korridorer och på slagfälten.

För några månader sedan var filmpoddens egen mastodontfilmsexpert, Gustaf den muttrande, argare än jag hört honom förr. Han hade precis sett Napoleon och den våg av ofiltrerad verbal magma som flödade över produktionen var legendarisk. Detta, i kombination med att jag sällan gillar Ridley Scotts senare filmer, gjorde att jag inte såg fram emot det här långa eposet. Den var dock bra mycket bättre än nämnde poddkollegas utlåtande – fast det säger inte så mycket. Det här var inte så mycket magma som det var en sur fis i en hiss.

Ridley Scott må ha gjort några riktiga höjdarfilmer i sina dagar, men efter millennieskiftet är det väl egentligen bara The Martian (2015) som jag tycker håller någon högre klass. Han är fortfarande en lysande actionregissör, men hans oförmåga att regissera dialogtunga scener blir tydligare ju äldre han blir verkar det som. Det är väldigt tydligt i den här filmen. En av världshistoriens mest mytomspunna romanser blir devalverad till en Joaquin Phoenix och Vanessa Kirby som har lika mycket kemi som vatten och papper – en grå massa det är svårt att bry sig om. Därmed inte sagt att varken Phoenix eller Kirby är dåliga… så länge de är i olika scener.

Manuset är dessvärre det som lider mest i det här återberättandet av 20 års geopolitik. Om du inte är bekant med historien sedan tidigare är det svårt att exempelvis förstå Österrikes agerande eller för den sakens skull vilket fruktansvärt nederlag Ryssland blev för Napoleon. I Ridley Scotts version skildras fälttåget mot Ryssland mest som att “ja, det var ju tråkigt att så många dog, men det är mest en plot point”.

Även Napoleons karaktär får sig en oförtjänt känga. Enligt de två biografier jag läst om mannen var han en ytterst komplex person som utöver sina militära framgångar verkar mycket för kultur, inrikespolitik och andra områden. Allt detta är borta. Istället avgörs allt på slagfälten eller i spända möten med tjurskalliga ämbetsmän. Men samtidigt är det just slagfälten som räddar den här filmen upp på godkänt-nivå för min del. Flera av dessa scener är väldigt spektakulära rent visuellt och framförallt visar skildringen av Slaget vid Austerlitz på Napoleons taktiska briljans.

Till syvende och sist är det här dock en uppsvälld biografi som säger mycket lite om mannen den skildrar. Förutom slagscenerna är den det värsta en film kan vara i min bok – tråkig.

Betyg: 2 kanonskott i isen av 5 möjliga

Past Lives

Regi: Celine Song

Manus: Celine Song

Medverkande: Greta Lee, Teo Yoo, John Magaro mfl.

Produktionsbolag: A24/CJ ENM Co./Killer Films mfl.

År: 2023

Längd: 105 min

Land: USA/Sydkorea

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13238346/

Tolvåriga Noras familj emigrerar från Sydkorea till Kanada. Kvar lämnar hon sin barndomskärlek Hae Sung och de båda växer upp i väldigt olika miljöer. Många år senare tar de två upp kontakten igen.

Något av det svåraste man kan göra som manusförfattare är att skriva känslor som slår rakt mot hjärtat. En explosion är alltid en explosion och en komedi som lockar till skratt har gjort sitt jobb. Ett känslosamt kärleksdrama är dock något helt annat. Det är därför jag för det mesta också tycker de är ytterst dryga och tråkiga – när känslorna inte verkar genuina faller hela fasaden och det finns inget att distrahera den känslan med. När man däremot lyckas, ja, jäklar vad bra det kan bli! Celine Songs Past Lives tillhör den lilla skaran sällsynta filmer som skär igenom alla förutfattade meningar om vad ett romantiskt drama “ska” vara och presenterar bland det bästa jag sett i genren på mycket länge.

Med nomineringar för Bästa film och Bästa originalmanus är det nästan tjänstefel att inte ge Song en nominering till regissör och Greta Lee en nick som skådespelare. Song besitter en makalös känsla för dialog och att låta scenerna ta precis den tid de behöver utan att för den sakens skull kännas långsamma. Det är mycket tack vare hennes fina skådespelarregi och spelet från Lee och Teo Yoo. Kemi är bara förnamnet mellan dem, men Song tar aldrig den enkla utvägen utan bygger upp sitt drama med underton på underton. Framförallt Lee är en uppenbarelse i sitt skådespel med lika delar jävlar anamma som sårbarhet.

Past Lives är en film för alla som varit igenom både ett och två förhållanden och ibland slås av tanken “tänk om”. Tänk om jag hade gått på den där dejten? Tänk om jag inte hade åkt hem den kvällen? Past Lives kan givetvis ses även av den yngre generationen som en masterclass i skådespel, manusarbete och regi, men den riktigt känslomässiga tyngden tror jag man måste ha några decennier bakom sig för att riktigt ta till sig. Det är en film om vilka faktorer som formar våra förhållanden med andra och vilken självbild vi utvecklar genom dem.

Med sekundära teman som kulturell identitet, miljö kontra arv och determinism blir Past Lives både en svår nöt att knäcka samtidigt som den är väldigt enkelt berättad. En stor regissör lyckas förmedla det stora i det lilla och Celine Song har verkligen lyckats med det. Rekommenderas!

Betyg: 5 forna liv av 5 möjliga

Maestro

Regi: Bradley Cooper

Manus: Bradley Cooper/Josh Singer

Medverkande: Bradley Cooper, Carey Mulligan, Matt Boomer mfl.

Produktionsbolag: Sikelia Productions/Amblin Entertainment/Netflix mfl.

År: 2023

Längd: 129 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Historien om Leonard Bernstein, mannen som kallats för den förste store amerikanske kompositören och dirigenten, och hans stormiga äktenskap med Felicia Montealegre.

Det finns en scen ganska tidigt i Bradley Coopers Maestro som är väldigt talande. Felicia (Carey Mulligan) diskuterar makens utomäktenskapliga affärer med en väninna och säger att “jag tillåter det, men om det blir till en uppoffring så går jag.”. Problemet är att hon aldrig går, hur mycket hon än offrar. Ja, det här är ännu ett exempel på “Carey Mulligan spelar en karaktär som faller till föga för den manliga mannens manliga geni och är en hjälplös fjäder i vinden”. Har vi sett det förut?

Vem vet? Kanske var det så här det gick till, men när jag är van vid att musikbiografier tar både en och tio friheter med sitt källmaterial betvivlar jag att hon å ena sidan var så pass stark som hon skildras och å andra sidan ett sådant mähä. Och i center står Bradley Cooper som återigen berättar en historia om en musiker vars lyskraft är så stor att alla runt omkring honom bländas. Det är minst sagt tröttsamt.

Maestro är ytterst välspelad, det kan jag inte sticka under stol med. Både Cooper och Mulligan är ypperliga i sina roller och de många konsertscenerna är tekniskt briljanta. Mycket försnack har handlat om hur Cooper spenderat åtskilligt med tid att lära sig dirigera själv i scenerna och visst gör han det med intensitet. Men vad gör det när resten av den här filmen är så förbannat tråkig?

Det här är historien om två ytterst självupptagna personligheter som försöker existera tillsammans. Efter att ha sett Maestro har jag inte blivit ett dugg klokare på personerna bakom karaktärerna. Vad formade Bernstein? Hur hamnade Montealegre i USA från Chile i annat än en replik i förbifarten? Jag är säker på att det finns en bra historia att berätta här. Cooper lyckas inte alls.

Betyg: 2- självupptagna personer på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

FFF 2023 Dag 4 – 5: Givetvis har jag rätt!

Måndagen bjöd på de tre sista nominerade långfilmerna i kategorin Bästa internationella film. Det blev dubbelt franskt och en tripp till Sydkorea för att lätta upp stämningen. Det första (och sista!) jurysammanträdet i fysisk form ägde rum under sen måndagskväll och förlöpte väldigt väl. Visserligen fick jag släppa en av mina favoriter, men överlag verkar det som de flesta av oss var nöjda. Givetvis är det ju jag som har rätt dock! Det vet ju alla! Vem vinnarna är avslöjas av juryn under festivalens avslutning på torsdag. Kom förbi, säg hej och se The Exorcist (1973) med oss!

Dagen för min del började med den fransk-kanadensiska Falcon Lake (2022). Trettonårige Bastien åker till ett avlägset skogssamhälle för att umgås med familjevänner. Väl där faller han handlöst för den tre år äldre Chloé, som under de tre år sedan de sågs sist vuxit upp till en ung kvinna. De två utvecklar en tät vänskap och kanske början på något annat. Men stämmer verkligen legenden om att det finns ett spöke som driver runt den närbelägna sjön?

Falcon Lake är definitivt en bra film, så långt är allt klart. Elementen från film fantastique är något svaga kanske, men de vägs upp av fint skådespel från de båda huvudrollsinnehavarna och ett underskönt foto. Miljön är allting i den här filmen och porträtteras väldigt levande. Jag kom att tänka på John Ajvide Lindqvists senaste bok, Sommaren 1985, som jag läste för ett tag sedan. Det är inte så mycket tematiken som tangerar den boken utan känslan. Bastien och Chloé känns som verkliga tonåringar och inte tonåringar skrivna av vuxna. Jag tror jag blir tvungen att skaffa mig den grafiska romanen den är baserad på. Jag är nämligen väldigt nyfiken på hur vissa saker har översatts från bok till film här! Rekommenderas för diggare av bitterljuva kärlekshistorier, oavsett din ålder. 4- spöken på sjön av 5 möjliga.

Innan jag begav mig till Kino för kvällens sista film hann jag också med det sydkoreanska lyckopillret Killing Romance (2023). Hwang Yeo-rae flyr Seoul efter att hennes skådespelarkarriär gått i träda. På en paradisö träffar hon den karismatiske miljardären John Na, eller “Jonathan” som han vill kalla sig. Efter ett antal år på ön återvänder de till Korea som ett gift par. Bakom lykta dörrar är det dock ett allt annat än lyckligt förhållande. Rakt över gatan råkar Kim Beoum-woo, presidenten för Yeo-raes fan club, bo. Ödet verkar vilja att de två ska mötas för att göra sig av med Jonathan en gång för alla.

Den här filmen träffade helt rätt för min del. Den som känner mig vet att jag har en förkärlek för löjliga musikaler och asiatisk film och i Killing Romance möts dessa två världar. Släng in lite kampsport, komedi och en fantastiskt slemmig skurk i Jonathan och du har en högtidsstund. Det här är definitivt inte för alla, det är jag medveten om, men för er som gillar ovanstående saker bör den inte missas! Jag hade gärna sett att man tog ut svängar lite till för att det skulle bli full pott, men enligt mig är den här filmen bäst på festivalen hitintills. Kändisskap i TikTok-eran kombinerat med en klassisk kärlekshistoria mellan samhällsklasser satt till ett pumpande koreansk pop-soundtrack? Jag är där alla dagar i veckan! 4 citrusfruktprojektiler av 5 möjliga.

Innan juryarbetet tog vid kollades den franska Tropic (2022) in. Tvillingbröderna Làzaro och Tristan ligger båda i toppskiktet av de förberedande kurserna inför att Frankrike ska skicka två representanter till ett betydelsefullt rymduppdrag. När de två övar på att hålla andan under vatten inträffar dock något märkligt. Något slår ner i den lilla sjön de befinner sig i och medan Làzaro klarar sig helskinnad upp blir både kropp och psyke rejält påverkat hos hans bror.

Den första tredjedelen av Tropic är riktigt engagerande och bra. Historien om rivaliteten mellan bröderna och deras mål att båda försöka nå rymdprogrammet påminner mig om en mix mellan The Right Stuff (1983) och Chariots Of Fire (1981). Familjebanden och karaktärsuppbyggnaden är starka och det känns som den här filmen verkligen är på väg någonstans. Sen inträffar vad som än inträffar i sjön och filmen sjunker som en gråsten. Från en välgjord film om tävlingsanda och psykisk press blir det till ett långsamt muserande om hur orättvist allting är. Det är ungefär lika tröttsamt som det låter. 2 franska bröder av 5 möjliga.

Ikväll, så här på självaste Halloween, går jag och ser en riktig skräckklassiker på duk för första gången. Jag ska hälsa på hos familjen Torrence på The Overlook Hotel, vilket alltid är ett kärt återseende om man kommer ihåg att gömma yxorna. För att få reda på min åsikt om den filmen kan jag rekommendera nedanstående avsnitt av Film till fikat. Spoiler: Jag gillar den.

Attachment

Regi: Gabriel Bier Gislason

Manus: Gabriel Bier Gislason

Medverkande: Josephine Park, Ellie Kendrick, Sofie Gråbøl mfl.

Produktionsbolag: Nordisk Film Production

År: 2022

Längd: 105 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9602472/

Den något på dekis skådespelerskan Maja faller hals över huvud för doktorandstudenten Leah. Efter bara några dagar tillsammans är Leah dock tvungen att åka hem till London, men efter ett epileptiskt anfall med medföljande benbrott beslutar sig Maja för att agera ledsagare och dessutom få spendera mer tid med sin nya flickvän. Det är bara ett problem – Leah bor i samma hus som sin mor, en extremt kontrollerande och ultrareligiös kvinna som alltid vet som är “bäst” för sin dotter.

Det är ett tungt arv han har att leva upp till, Gabriel Bier Gislason, son till den legendariska danska regissören Susanne Bier. I Attachment (originaltiteln Natten har øjne är mycket bättre) visar han dock att han har sin egen röst och står för en riktigt bra regidebut. Här finns kopplingar till moderns arbete lite här och där, inte minst Open Hearts (2002), men Bier Gislason rör sig i ett område där den förstnämnda aldrig riktigt gjort avtryck i och med skräcktematiken.

Eller är det en skräckfilm egentligen? Den har absolut skräckelement, men den stora behållningen är förhållandet mellan Maja (Josephine Park) och Leah (Ellie Kendrick). Romantisk skräck kanske? Park och Kendrick har väldigt fin kemi tillsammans, men den som äger varenda scen hon är med i är Sofie Gråbøl i rollen som Ellies mor, Chana. Hon är uppenbart plågad av något, men hennes reaktion på minsta motstånd från vare sig dotter eller Maja är oftast genuint elak. På grund av hennes problem är det en karaktär vi inte kan tycka riktigt illa om… tills vi gör det. Eller?

Som ni märker är det här en film med flertalet bottnar. Den mest uppenbara att dra i är den om judisk mysticism. Det är lite därför jag funderar på om detta egentligen var en skräckfilm från första början. Mysticismen känns tämligen överflödig när man hade ett väldigt bra triangeldrama att luta sig på utan övernaturligheter. Samtidigt ger den oss också ett antal mycket bra scener, så jag är kluven.

Något som Bier Gislason ska ha credit för är att han inte låter HBTQ-tematiken ta överhanden och att Attachment blir till ett frigörelsedrama eller något. Vi måste börja komma bort från den tropen – inte minst för att det är dags att, som Bier Gislason, börja porträttera HBTQ-förhållande på vita duken som just det – förhållanden som alla andra. Paradoxalt nog skulle jag ändå vilja att han lutade lite mer in mot den här tematiken, fast från en annan vinkel. Tänk mer “fish out of water” och inte “frigörelse”. Osäkerheten som Maja porträtterar när hon huxflux befinner sig i en kulturell kontext hon inte har någon aning om hur hon ska navigera i är bland manusets starkare sidor.

Attachment kan vara värd att kolla in om ni vill ha en tämligen snäll skräckfilm som fokuserar mer på relationsdrama än blod och äckelskap. Välspelad och välregisserad, men för min smak lite väl tam.

Betyg: 3 danska poplåtar av 5 möjliga

FFF 2022 Dag 9: Nu vill jag åka till Montevideo

FFF 2022 Dag 9: Nu vill jag åka till Montevideo

De flesta upplagor av FFF jag bevakat brukar bjuda på två eller tre filmer som jag ger en femma i betyg. I år lät den första (och troligen den sista) femman vänta på sig till festivalens nionde dag. Det var dock värt det. Uruguays bidrag till årets festival, Ghosting Gloria (2021) är festivalens bästa film.

På grund av väldigt högljudda grannar tvingas Gloria flytta till nytt boende. Nu måste hon bara lösa det där med att hitta kärleken också. Lösningen kommer från ett minst sagt oväntat håll då hennes nya lägenhet råkar ha ett spöke i sig – ett spöke som är väldigt närgånget. Men vad ska hennes bästa vän och kollega på bokhandeln säga? Kan man ha ett förhållande med ett spöke?

Montevideo är numera på min bucket list av ställen att besöka. Marcella Matta och Mauro Sarser lyckas i sin film visa upp den uruguayanska huvudstaden i all sin prakt, inte minst när det kommer till de bokhandlar som staden tydligen är känd för. Romantisk komedi kan vara en av de svåraste genrerna att få rätt på. Jag har inget mellanting när det kommer till den. Antingen älskar jag filmen eller känns den bara förljugen. I fallet med Ghosting Gloria är det tack och lov det förstnämnda. Mitt i all galenskap med kåta spöken och ett efterliv som mest liknar en flygplats (!) lyckas nämligen Matta och Sarser skapa trovärdiga och älskvärda karaktärer.

Det är mycket tack vare Stefania Tortorella i huvudrollen. Hon lyckas hitta den perfekta balansen mellan att vara seriös och tillbakadragen kontrasterat med en komisk timing som är få förunnat. När dessutom klassisk litteratur är ett av filmens huvudteman smälter jag. Som vana läsare kanske vet är jag litteraturvetare i grunden och Sarser manus är fullt av litterära referenser från både högt och lågt. Det är uppenbart att han älskar böcker och den här passionen går igen i hans berättarteknik.

Ghosting Gloria är också det perfekta exemplet på varför jag återkommer till FFF år efter år. Skulle jag självmant bevaka den romantiska komedigenren från Uruguay och skaffa mig en screener? Nej, av den enkla anledning att idén aldrig skulle slå mig. FFF gräver upp de här pärlorna från länder vars filmer oftast inte kommer till Sverige. Och i det här fallet träffade de helt rätt! Betyg: 5 spökorgasmer av 5 möjliga

Kvällens andra film, The Passenger (2021), inleddes med en visning av den norska kortfilmen From Beyond (2022). From Beyond skildrar i olika löst sammansatta klipp en utomjordisk invasion som vi inte är vana att se den. Istället för slemmiga aliens drabbas mänskligheten av något slags virus som förändrar dem. Intressant idé, men de väldigt korthuggna klippen gjorde att kontexten blev tämligen otydlig.

The Passenger handlar om hur mångsysslaren Blasco ska skjutsa en grupp människor till en kurort. Stämningen är inte direkt på topp i vanen och inte blir det bättre av att de nästan träffas av något som faller från himmeln. Efter att ha undersökt det kraschade föremålet bestämmer de sig för att åka vidare… men med sig har de nu en passagerare. En liten, liten mask…

The Passenger är verkligen creature feature 1a. Det behöver inte vara något dåligt med det och den har också sina stunder. Användandet av pasodoblemusik är ett inspirerat val som lyfter filmen, men överlag känns det här lite för välbekant. Enligt regissörsduon Raúl Cerezo och Fernando González Gómez ska de inte ha hämtat direkt inspiration från något tidigare verk. Jag är skeptisk. En hel del scener kan direkt härledas till saker som var populära inom skräckgenren på 90-talet, uppblandat med en stor dos John Carpenter. Lika bra som Carpenter är det här dock inte. Det är underhållande, blodigt och väldigt typiskt. Jag hade väntat mig lite mer, men för diggaren av slemmiga monster och praktiska effekter kan jag ändå rekommendera den här filmen. Betyg: 3 tjurfäktare av 5 möjliga.

Ikväll avslutar jag festivalen med att gå på prisutdelningsgalan på Mejeriet, dricka öl och kolla in avslutningsfilmen Something In The Dirt (2022).