Film till fikat: Godzilla vs. King Ghidorah

De falska blockflöjtstonerna har för sista gången ebbat ut över Dinoland i Åstorp när poddens dinosauriediggare, Linda, Gustaf och Kardinalen lägger ner sin genomgång av dinosauriefilmer. De gör det dock med en smäll! Eller, tja… en atombomb kanske? Gustaf visar sitt förakt för japansk kultur med att kasta en hel urinnevånargrupp under bussen, Linda berättar ingående om fetischer och att krossa folk medelst bröst och kardinal Fredrik får äntligen upprättelse i debatten huruvida Godzilla är en dinosaurie eller inte. Var inte oroliga, kära lyssnare. De tre förvirrade musketörerna återvänder med en ny specialserie snart där de ska titta på dålig robotfilm. Oh, for the love of Paul Walker D!

Godzilla Minus One

Regi: Takashi Yamazaki

Manus: Takashi Yamazaki

Medverkande: Minami Hanabe, Ryunosuke Kamiki, Munetaka Aoki mfl.

Produktionsbolag: Robot Communications/Toho Studios

År: 2023

Längd: 122 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt23289160/

Koichi Shikishima återvänder till Japan efter andra världskriget med en skamfull hemlighet. I krigets slutskede ordervägrade han som kamikazepilot och landade istället på den lilla ön Odo. Där blev han vittne till hur vad som bara kunde beskrivas som ett monster jämnade basen med marken. Tillbaka i ett ödelagt Tokyo blir han mer eller mindre familjefar när han tar in en ung kvinna och hennes barn. Men något är på väg mot staden – något som Shikishima känner alltför väl till…

Att navigera i alla kontinuiteter i Godzilla-franchisen kräver en smärre avhandling. Jag har sett majoriteten av filmerna, men hade inte kunnat svara på hur de hänger ihop för fem öre. Enligt den officiella fan-wikin markerar Godzilla Minus One starten på kontinuitet nummer 12! Allt detta för vad som i grund och botten är en simpel formel – stor ödla krossar allt i sin väg. Profit.

Nu förenklar jag det rätt rejält förvisso. Det har skrivits åtskilliga analyser om hur originalfilmen från 1954 hänger ihop med det japanska traumat efter atombomberna, vetenskapsskepsis och som en varnande allegori. Minus One tar fasta på detta och utspelar sig under och direkt efter kriget. Tokyo är i princip en ruinstad efter bombräderna och det är här filmen höjer sig över de flesta i serien. Genom umbärandena får vi lära känner karaktärerna. De blir inte bara monstermat utan folk vi bryr oss om. Där många filmer i serien sätter Godzilla i första rummet är Minus One en mycket mer mänsklig historia.

Därmed inte sagt att det inte finns gott om monsteraction här! Minus One vann rättvist årets Oscar för specialeffekter och kan vara den film i serien jag sett där actionsekvenserna känns allra mest hårdslående. Godzillas attack på Tokyo är en masterclass i katastroffilmsestetik. Att slutstriden är lika delar spektakulär som löjlig får man ta. Vid det laget är man redan så inne i berättelsen att man bara följer med i den långsökta planen.

Kombinerat med actionsekvenserna problematiseras den japanska inställningen till andra världskrigets slutskede. Skulle det ha spelat någon roll om Shikishima hade fullföljt sin order som kamikazepilot? Antagligen inte, eller som han själv säger: “Det fanns inget kvar att dö för”. Godzilla blir den samlande punkten av att det trots allt finns ett syfte – något att dö för att skydda. Det är mycket mer än vad jag hade förväntat mig av gemene monsterfilm!

Betyg: 4 och temat är fortfarande grymt av 5 möjliga

Atlas

Regi: Brad Peyton

Manus: Leo Sardarian & Aron Eli Coleite

Medverkande: Jennifer Lopez, Simu Liu, Sterling K. Brown mfl.

Produktionsbolag: ASAP Entertaiment/Berlanti Productions/Netflix Studios mfl.

År: 2024

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14856980/

Drygt 25 år efter att världens AI revolterade under ledning av androiden Harlan Shepherd lyckas mänskligheten till sist spåra honom till en planet i Andromedagalaxen. Atlas Shepherd, dotter till Harlans designer, är en briljant om än något instabil analytiker som rekryteras till att hämta hem Harlan, död eller levande.

Det har bara gått två dagar sedan jag såg den här filmen och jag fick kämpa för att komma ihåg annat än att Jennifer Lopez är med i den. Det är inte ett särskilt gott betyg. Förvisso är jag tämligen stressad för tillfället, men när jag inte ens kom ihåg varför hon skulle ut i rymden är det något som är väldigt fel.

Det här kan vara en av de mest menlösa science fiction-filmerna jag sett. Är den dålig? Nej, egentligen inte, men här finns inte en enda originell tanke. “Åh nej, AI:n revolterar! Attans, vem kunde tro att det skulle hända?”. Alla, är svaret. Alla trodde att det skulle hända. Jennifer Lopez har väl aldrig kunnat anklagas för att vara en särskilt duktig skådespelerska, men jag kommer inte ihåg henne som så här i brist av personlighet. Någon tyckte att det var värt att slänga iväg 100 miljoner dollar på den här filmen som är i sånt skriande behov av något oväntat eller en egen identitet. Är det kreativ skatteplanering? Min deklaration innehåller mer action än det här. Och det är i princip allt jag kan säga om den här filmen. Om en vecka har jag glömt den helt.

Betyg: 1 J-Lo going low, low, low av 5 möjliga

Humane

Regi: Caitlin Cronenberg

Manus: Michael Sparaga

Medverkande: Jay Baruchel, Emily Hampshire, Peter Gallagher mfl.

Produktionsbolag: Victory Man Productions/Telefilm Canada/Ontario Creates mfl.

År: 2024

Längd: 93 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt16280912

I en närbelägen framtid har global massvält och resurskrig tvingat världens länder till “befolkningsreduceringspolitik”. Det pensionerade nyhetsankaret Charles York bjuder sina barn på middag för att berätta att han beslutat sig för att skriva upp sig som “rekryt” för programmet – vilket i själva verket betyder assisterat självmord. Det visar sig dock att det här kommer bli det minsta av barnens problem under kvällen.

Caitlin Cronenberg är den senaste i den namnkunniga klanen som satt sig i regissörsstolen efter brorsan Brandons lyckade genombrott för ett tiotal år sedan. Det är svårt att dra några större växlar på hennes stil efter denna, hennes första, långfilm, men där Brandon ligger väldigt nära farsgubben verkar Caitlin vilja etablera sig en egen identitet i rollen. Temat känns dock igen – vad är våra kroppar och våra liv egentligen värda och för vem?

Michael Sparagas manusidé är väldigt tilltalande. I en värld där global uppvärmning löper fritt och vi nyss kommit ut från en pandemi är det inte svårt att se något liknande hända i verkligheten, om än i mycket mindre skala förstås. Humane är lika delar satir som allvar och det här gör också att den funkar bra. Ensemblen är överlag bra, men de två som verkligen levererar är Jay Baruchel i rollen som ärkesvinet och lobbyisten Jared och Enrico Colantoni som Bob – mannen som är lite för plikttrogen och kanske även fullblodspsykopat.

Humane hade dock tjänat på att vara längre och ge oss mer karaktärsbakgrunder innan allt brakar åt helvete. Med en 20 minuter längre speltid, framförallt satt i första akten, hade det här kunnat bli något utöver det vanliga. Nu är det en mycket välregisserad och välspelad dystopisk skräckthriller som trots allt rekommenderas för fans av genren. Jag hoppas av Caitlin Cronenberg skruvar till det ännu mer i sitt nästa projekt!

Betyg: 3+ reformerade fängelsevakter av 5 möjliga

Fallout S1

Regi: Jonathan Nolan (main director)

Manus: Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner (showrunners)

Medverkande: Ella Purnell, Aaron Moten, Walton Goggins mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Kilter Films/Bethesda Game Studios mfl.

År: 2024

Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

Drygt 200 år efter det stora kriget har Kalifornien sett sina bättre dagar. För vissa är livet dock lite enklare. I de fullt utrustade överlevnadsvalven har människor klarat av att upprätthålla en viss nivå av civilisation trots (eller tack vare) sin frånvaro från ödelandet som dominerar ytan. När en grupp utifrån attackerar ett av valven tvingas en av de boende, Lucy, ut i en värld hon inte ens kunnat föreställa sig för att leta upp sin kidnappade far.

Jag har spenderat hundratals, säkert tusentals, timmar i Black Isles och sedermera Bethesdas digitala representationer av livet efter atomkriget. Få spelvärldar är så utmejslade och fyllda med sin egen personlighet och charm. Kombinationen mellan nästan kvävande framtidsoptimism och den bistra verkligheten bjuder på både dramatik och en stor dos svart humor. Med omkring 55 miljoner sålda kopior av spelen (och säkert det dubbla i piratkopior) är det en av spelvärldens stora giganter. Hur tusan gör man en tv-serie av allt det här? Geneva Robertson-Dworet & Graham Wagner har börjat från grunden och byggt upp världen, in i minsta lilla detalj, och resultatet är häpnadsväckande.

Med en budget på drygt 19 miljoner dollar per avsnitt är det kanske inte så konstigt att Fallout ser bättre ut än i princip alla andra tv-serier till dags dato. Det hade dock varit enkelt att bara fläska på med specialeffekter och glömma den omisskännliga retrofuturistiska designen, med allt ifrån perfekt scenografi i valven till de scener som utspelar sig innan kriget. Robertson-Dworet och Wagner visar dock fingertoppskänsla och illustrerar på ett fantastiskt sätt hur världen hade kunnat se ut om vi inte haft någon som helst rädsla för atomenergins skadliga effekter. Samtidigt är också seriens värld en bitande satir av konsumtionssamhället och kapitalismen i stort, vilket blir allt tydligare ju längre säsongen går, allt ackompanjerat till musik från 30- till 50-talen med bland andra de klassiska Ink Spots-låtarna som blivit lite av seriens inofficiella tema.

Den fantastiska världen till trots hade det här inte blivit något utan manus och skådespelare. Manuset är tämligen typiskt för någonting från Fallout-universumet, men det är här vi ser den stora skillnaden mellan att bara efterapa något och att ge det själ. Dialogen är på sina ställen sjukt rolig och karaktärerna är lika älskvärda som ibland vedervärdiga. Castingen är helt spot on med huvudtrion Purnell, Moten och Goggins där framförallt den sistnämnde gör en karriärsdefinierande roll som Cooper “The Ghoul” Howard. Ella Purnell är med sin naiva rådjursuppsyn en uppenbarelse i huvudrollen samtidigt som hon inte är någon dumbass in distress utan extremt kapabel. Moten fungerar bra som en moraliskt sliten everyman i sin roll som Maximus. Framförallt är det kemin mellan de tre som funkar så bra. Lägg till kul bikaraktärer och min gamle favorit Kyle MacLachlan så har jag inget att klaga på.

Jag skulle gärna orera långt mycket mer om Fallout, men jag vill inte förstöra några överraskningar för fans till spelen eller nytillkomna till franchisen. Det här är inte bara bra, det är fullkomligt lysande och i särklass det bästa jag sett för tv och/eller streaming än så länge i år. Jag är nästan arg över att det inte finns fler avsnitt att se just nu. Då vet jag att det är bra skit. Nåja, jag får väl spendera några hundra timmar till i spelen i väntan på säsong 2.

Betyg: 5 Nuka Colas av 5 möjliga

3 Body Problem

Regi: Minkie Spiro (huvudregissör)

Manus: David Benioff & D.B. Weiss (serieskapare och huvudsakliga manusförfattare, baserat på Liu Cixins romaner)

Medverkande: Eiza González, Jess Hong, Alex Sharp mfl.

Produktionsbolag: Bighead Littlehead/Netflix Studios/Plan B Entertaiment mfl.

År: 2024

Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: Storbritannien/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13016388/

När avancerade vetenskapliga experiment alla visar att naturlagarna inte stämmer längre dras en grupp fysiker in i ett händelseförlopp som kommer besvara frågan om mänskligheten är ensam i universum en gång för alla. Samtidigt utreder en hemlig myndighetsorganisation en domedagskult som faktiskt har ganska mycket kött på benen med sin verksamhet och utför sin “frälsares” order utan att blinka…

Holy mindtrip, Batman! Jag har haft Liu Cixins Remembrance Of Earth’s Past-trilogi på min läslista under några år nu, men aldrig kommit för mig att ta tag i den. Efter att ha sett Netflix adaption av första boken i serien ligger de alla i min korg på Bokus. Det här är riktigt jäkla intressant!

David Benioff & D.B. Weiss har förvisso i viss mån fallit in i samma fälla som gjorde de senare säsongerna av Game Of Thrones (2011 – 2019) till ett sådant sömnpiller. Istället för att fokusera på ett fåtal karaktärer (vilket jag förstått att böckerna gör) har man skapat ett persongalleri där man sprider ut de nödvändiga karaktärsdragen istället. Å ena sidan gör det att karaktärerna är enklare att förstå i deras motivation, men å andra sidan blir de inte särskilt djuplodande. Böckerna är enligt rapport mycket mer ingående när det gäller sina karaktärer. Det känns som de två tolkningarna verkligen kan komplettera varandra.

Det som Benioff & Weiss gör riktigt jäkla bra däremot är “spektaklet”. Den lilla kinesiska science fiction jag läst och/eller sett innan har ofta en gemensam nämnare – den har en skala som vi inte hittar i västerländsk sci-fi på samma sätt längre. Riktigt häftiga koncept och idéer introduceras och blandas med genretypiska drag. Framförallt är serien, i all sin knäpphet, rotad i vetenskapsdelen av sci-fi. Jag är inte rätt person att avgöra om vetenskapen som presenteras i serien hade kunnat fungera i verkligheten, men den verkar åtminstone trovärdig – inte minst eftersom flera av de riktigt skumma idéerna misslyckas. Blanda denna “hard sci-fi” med delar som har mer inspiration från “soft” och du har en vinnare.

Skådespelarmässigt är det sällan sämre än bra, med vissa riktiga standouts. Bland de som är värda att lyfta lite extra hittar vi Eiza González, Alex Sharp, veteranen Benedict Wong och Star Trek-bekantingen Rosalind Chao. Men det här är som sagt i huvudsak inte en karaktärsdriven berättelse (även hur många karaktärer man skapar) utan har sin bas i tämligen avancerade idéer för science fiction gjort för Netflix. Tillsammans med specialeffekter som inte är av denna värld och löftet om mycket mer att komma är det här vårens bästa science fiction-serie. Nu måste jag hitta den kinesiska adaptionen av samma böcker som kom förra året.

Betyg: 4+ insekter av 5 möjliga

The Creator

Regi: Gareth Edwards

Manus: Gareth Edwards & Chris Weitz

Medverkande: John David Washington, Madeleine Yuna Voyles, Allison Janney mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Studios/New Regency Productions/Entertainment One

År: 2023

Längd: 133 min

Land: USA/Thailand

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14230458/

I mitten på 2000-talet har större delen av västvärlden legat i krig med artificiell intelligens i över femton år. Beskyllda för att ha orsakat en kärnvapenexplosion i Los Angeles har robotarna tagit sin tillflykt till det A.I.-vänliga New Asia. Joshua, en före detta spion för USA, skickas motvilligt till New Asia efter att man äntligen fått nys om var A.I.-styrkornas ledare, Nirmata, är men också för att kanske hitta den hustru han trott varit död sedan länge.

Enligt alla logikens regler borde den här filmen ha funnits på min radar för länge sedan. Ett påkostat science fiction-epos från killen som gjorde den bästa av de moderna Star Wars-filmerna? På något vis hade den ändå lyckats gå mig förbi fram tills den blev nominerad i två tekniska klasser på Oscarsgalan, och jäklar vad den förtjänar de nomineringarna!

Gareth Edwards har gjort en förvisso väldigt typisk science fiction-berättelse, men det behöver inte vara något fel med det. Allt handlar om utförande av världs- och karaktärsbygge. Han lyckas med det förra, men det senare är något haltande. Världen i The Creator är designperfektion från en man som försökt göra så mycket av de imponerande effekterna som möjligt med praktiska medel. Det märks. The Creator har både extremt genomtänkt design såväl som realisation av denna. De begränsningar som Edwards lagt på sig själv har lett till att världen känns levande och själfull. Om bara hans karaktärer hade följt samma väg…

Okej, nu är jag kanske lite väl hård, men det märks att Edwards tar väldigt mycket inspiration från just sentida Star Wars-produktioner när det kommer till karaktärerna. Joshua är en mindre cool Mandalorian och Nirmata är en fattigmansversion av Grogu. Där nämnda karaktärer har en hel tv-serie för att fördjupa sin bakgrund och motivation känns den samma för den här filmens motsvarigheter ganska bristande. Vi får inte reda på något om Joshua innan det som fungerar som katalysator för hans uppdrag exempelvis och de intressanta biroller som finns, såsom Allison Janneys hårdnackade överste, får väldigt lite spelrum.

Jag hade mycket hellre sett The Creator som en tv-serie där Edwards hade fått chansen att använda sig mer av den story bible han uppenbart har skrivit. Som film blir historien ganska lättviktig om än underhållande och framförallt förbaskat snygg. En mixed bag!

Betyg: 3 robotuppror av 5 möjliga

Poor Things

Regi: Yorgos Lanthimos

Manus: Tony McNamara (baserat på Alasdair Greys roman)

Medverkande: Emma Stone, Mark Ruffalo, Willem Dafoe mfl.

Produktionsbolag: Element Pictures/Film4/Fruit Tree mfl.

År: 2023

Längd: 141 min

Land: Irland/Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14230458/

London, sent 1800-tal. Den lika briljante som till utseendet groteske läkaren Godwin Baxter räddar en ung kvinna från självmord i sista sekund. Det är dock inte av särskilt altruistiska skäl han gör det utan för att se om han kan lyckas med världens första hjärntransplantation mellan kvinnan och hennes ofödda foster. Några år senare är hans “dotter”, Bella, nyfiken på världen och allt vad den kan erbjuda. Och med ingen social fernissa när henne är väl frågan inte om Bella är redo för världen utan om världen är redo för Bella?

Varje gång (nåja, så ofta är det tyvärr inte) som Yorgos Lanthimos kommer ut med en ny film säger jag samma sak – han är en av vår tids absolut bästa och mest originella filmskapare. Från hans stora genombrott med The Lobster (2015) har han gått från klarhet till klarhet och nu får hans filmer inte längre bara nomineringar på de stora galorna utan formligen badar i dem. Det är anmärkningsvärt att en regissör som ligger på pass långt ifrån mittfåran röner de framgångar som Lanthimos gör, men man kan ärligt talat inte värja sig mot hans berättarkonst.

Jag kan sjunga Lanthimos lov hur länge som helst, men han har verkligen också hittat sin återkommande leading lady i Emma Stone. Stone hänger sig fullständigt i rollen som Bella och även om mycket snack har handlat om de många och explicita sexscenerna är de inte främst dessa jag kommer komma ihåg. Det är Stones briljans i resterande fysiskt skådespel som gör att det här är min favoritprestation av en skådespelare från förra årets filmer. Hon börjar filmen som en extremt okoordinerad “docka” och gradvis, utan att det ens läggs vikt på, växer hon in i sin kropp mer och mer. Tillsammans med hennes medvetet styltiga sätt att levererar replikerna på och hennes kemi med framförallt Willem Dafoe (Dr. Baxter) och Mark Ruffalo (som den självutnämnde förföraren Duncan Wedderburn) gör detta till Stones bästa roll i karriären än så länge.

Men allt detta vore för intet om manuset inte hade varit vad de är. Poor Things kan ses som en modern version av Frankenstein, men där Mary Shelleys klassiker i mångt om mycket var en produkt av sin tid är det här helt klart mer en postmodern Prometheus. Tankestoffet drar imponerande paralleller till både Nietzsche och Kierkegaard och vidare mot en slags positiv existensialism. Vem blir vi om vi får välja vår moral själva? Mycket av nämnda moral inriktar sig just på sexualpositiva frågor, eller, som Bella säger efter att ha haft sex: “I don’t get it. Why don’t people do this all the time?”. Den oro som Bella skapar hos samhällets mer “omoraliska” män med sitt agerande på lika villkor är utsökt. Jag skulle gärna säga att vi kommit längre än sent 1800-tal i sexualpolitiken, men mekanismerna känns fortfarande igen, även om detta är ett 1800-tal sett genom 2023 års ögon.

Poor Things är inget annat än ett mästerverk. En film du kan se för de tokroliga gapskrattscenerna samtidigt som du kan gräva upp betydande filosofiskt tankegods under ytan kommer inte varje dag. När den dessutom ser ut och spelas som Lanthimos senaste är det bara en sak att göra – gå och se!

Betyg: 5 greker av älska av 5 möjliga

Totally Killer

Regi: Nahnatchka Khan

Manus: David Matalon/Sasha Perl-Raver/Jen D’Angelo

Medverkande: Kiernan Shipka, Olivia Holt, Charlie Gillespie mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions & Divide/Conquer

År: 2023

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Den sömniga småstaden North Vernon är känd (eller snarare ökänd) för en enda sak – 1987 inträffade en serie mord som pressen dubbade till The Sweet 16 Murders efter offrens ålder. Mördaren åkte aldrig fast, men slutade mörda lika fort som hen börjat. Trettiofem år senare återvänder mördaren till North Vernon och har ihjäl tonåriga Jamies mamma. Med hjälp av en tidsmaskin (!) får Jamie dock chansen att återvända till 1987…

Totally Killer är en typisk film som jag sparade till en sådan här kväll. En kylig novemberkväll är perfekt för kitschig nostalgifest med metaskräckfilm. Titeln skvallrade om att jag antagligen skulle gilla det här och ja, jag fick exakt vad jag ville ha… om än lite dummare än väntat.

Regissören Nahnatchka Khan har kanske inte så många filmer under bältet som just regissör, men har istället en imponerande karriär som producent bakom sig med framförallt flertalet välkända komediserier på sitt CV. I Totally Killer visar hon prov på ett gott öga för skräckkomedigenren, men hon kämpar med ett ojämnt manus. De tre manusförfattarna har tillsammans ungefär lika mycket erfarenhet som Khan har som regissör. Det märks.

Idén är kul, uppbyggnaden är bra, men manuset skulle behöva gå så mycket längre med fish-out-of-water-elementen med att ploppa ner en tonåring från 2023 i 1987. Visst gör man ansatser till det, men det är ganska sällan det blir roligt istället för tämligen gnälligt. Nåväl, om man godtar detta och den något märkliga premissen (plötsliga tidsmaskiner till exempel) är Totally Killer trots allt kul. Kiernan Shipka är trots sina blott 24 år en erfaren skådespelerska och spelar skjortan av de flesta andra i ensemblen och hennes kemi med Olivia Holt (karaktärens mamma som tonåring anno 1987) är filmens höjdpunkt.

Så ja, jag fick precis vad jag förväntade mig och således ska jag väl inte klaga. Det känns bara som det finns mer att ta av här. Till nästa gång kanske en script doctor bör kallas in.

Betyg: 3 like totally av 5 möjliga

Film till fikat: Solaris

Vi är alla ryska rovor och har bryggt vårt poluniumte! Det är dags att åka till Kreml Highs utbytesprogram på Solaris. Vi gräver i självaste Putins förflutna och Ulf misshandlar det ryska språket. Gustaf ger nämnda språk nådastöten, begraver det i sitt hål och dansar kosackdans på dess grav. Matti mobbar alla som stammar och letar efter Tingeling-porr. Vi andra är lite äcklade. Linda poppar Ritalin som en riktig kvinna och pratar om specifika tavlor i tio minuter. Om dessa två är relaterade låter vi vara osagt. Det här kan dessutom vara den enda podden som nämner Tarkovsky och Michael Bay i samma mening. Vi får också lära oss att eld kan vara bra, men också dåligt. Annars pratar vi också nätbrynjor, folk som spärrar in dvärgar på rymdstationer och Gustaf klipper in hästljud där inga hästljud har något att göra. Allt är med andra ord precis som vanligt.