Ulf är arg. Oj, vad arg han är! Gustaf tycker om när folk hatar saker, så den här veckan får han sitt lystmäte i veckans avsnitt av Fågelpodden. Vilken kråkfågel är egentligen bäst? Om den här filmen hade haft en pausfågel hade det varit en skitfink eller något dylikt. Matti myntar begreppet “njutgossar” och vi är alla lite äcklade. Han tycker även om det torn som vi alla förväntar oss att han bygger i sin trädgård nu. Linda planerar ny karriär i “underhållningsbranschen” och informerar från sin gynekologstol om hur hon sprang från fyllon i Finland på 90-talet. Vi andra påpekar att hon sprang från finnar helt enkelt. Utöver detta pratar vi om åmande duschscener, vulcans sexliv med människor och att om man klipper lugg så kommer man börja knarka någon gång i livet. Det är lag på det.
Miles Morales, Spider-Man för en av alla planeten Jorden i multiversum, må ha räddat existensen självt för några år sedan, men han och hans kollegor från de andra dimensionerna gjorde ett stort misstag – ett misstag som återigen kan betyda slutet för allting.
Efter Into The Spider-Verse (2018) var jag totalt knockad av dels den visuella stilen och dels ett förvånansvärt smart manus kryddat med serietidningsgodis för oss spindeldiggare. Ändå tog det emot lite att kolla in uppföljaren. Med sin svulstiga speltid på 140 minuter (en evighet för en animerad film som inte är producerad i Japan) var jag rädd att det här skulle falla i samma fälla som så många filmer det här året – bra, men på tok för långt. Across The Spider-Verse visade sig vara det berömda undantaget. Med det största teamet någonsin för en animerad film (över 1000 personer) har man kunnat fylla hela speltiden med både visuell magi och berättarglädje.
Jag älskade verkligen Spider-Man-serieninnan manusförfattarna gjorde seriehistoriens kanske dummaste retcon runt 2010 i svensk publikation räknat. Serien hade genom åren tagit mig genom den ena storylinen mer osannolik än andra, men det fanns alltid en status quo att återvända till mer eller mindre. Som läsare visste man att man skulle bli belönad för “lång och trogen” tjänst även om storyn just nu kanske inte föll en i smaken. Med nämnda retcon försvann den logiska kontinuiteten i serietidningarna och jag kunde inte förmå mig att fortsätta läsa.
Across The Spider-Verse är dock alla de gamla historierna samtidigt blandat med för mig nya bekantskaper. Här finns karaktärer från alla kontinuiteter jag kan tänka mig och referenserna till gamla storylines är fantastiska. En stor favorit är till exempel hur manusförfattarna totalt sablar ner Scarlet Spider – en av de kanske dummaste långa storylines som publicerats av Marvel. Och skurken! Holy crap! Sedan jag läste det första numret med “Spot” har jag alltid tyckt att det kan ha varit en av de mest underanvända karaktärerna i hela Marvels katalog. Med bara några få tweaks hade man kunnat göra honom skräckinjagande, vilket också är det som manusförfattarna till Across The Spider-Verse landar i till slut!
Det finns dock en klar anledning till varför man mixar och matchar hej vilt mellan olika versioner och den är lika enkel som briljant. Jag tänker inte avslöja vad det är, men jag slog ut med händerna hemma i soffan och skrek “precis så!” till min tv. Denna berättarglädje går igen även i den visuella stilen. Tänk dig en popkonststil och den finns representerad här, med allt ifrån stop motion med legofigurer (!) till en imponerande crumpled paper-variant av The Vulture. Det är så här man använder sig av datoranimation – inte för att ta genvägar utan för att skapa saker som hade varit i princip omöjligt att göra för hand för att det skulle vara ekonomiskt hållbart.
Röstskådespelarna är lika bra som förra gången, med i princip alla som repriserar sina roller. Den ende jag saknar är Nicolas Cage som Spider-Man Noir, men här finns goda ersättare i alla tänkbara versioner. Överhuvudtaget är Across The Spider-Verse en av årets bästa filmer. Det är definitivt den bästa filmen med material ifrån Marvel Comics, vilket inte bara är en eloge till den här filmen utan också en känga till hur illa deras 2023 har varit rent filmmässigt. Tydligen är det Sony som ska rädda den här skutan. Det trodde jag inte för några år sedan.
Måndagen bjöd på de tre sista nominerade långfilmerna i kategorin Bästa internationella film. Det blev dubbelt franskt och en tripp till Sydkorea för att lätta upp stämningen. Det första (och sista!) jurysammanträdet i fysisk form ägde rum under sen måndagskväll och förlöpte väldigt väl. Visserligen fick jag släppa en av mina favoriter, men överlag verkar det som de flesta av oss var nöjda. Givetvis är det ju jag som har rätt dock! Det vet ju alla! Vem vinnarna är avslöjas av juryn under festivalens avslutning på torsdag. Kom förbi, säg hej och se The Exorcist (1973) med oss!
Dagen för min del började med den fransk-kanadensiska Falcon Lake (2022). Trettonårige Bastien åker till ett avlägset skogssamhälle för att umgås med familjevänner. Väl där faller han handlöst för den tre år äldre Chloé, som under de tre år sedan de sågs sist vuxit upp till en ung kvinna. De två utvecklar en tät vänskap och kanske början på något annat. Men stämmer verkligen legenden om att det finns ett spöke som driver runt den närbelägna sjön?
Falcon Lake är definitivt en bra film, så långt är allt klart. Elementen från film fantastique är något svaga kanske, men de vägs upp av fint skådespel från de båda huvudrollsinnehavarna och ett underskönt foto. Miljön är allting i den här filmen och porträtteras väldigt levande. Jag kom att tänka på John Ajvide Lindqvists senaste bok, Sommaren 1985, som jag läste för ett tag sedan. Det är inte så mycket tematiken som tangerar den boken utan känslan. Bastien och Chloé känns som verkliga tonåringar och inte tonåringar skrivna av vuxna. Jag tror jag blir tvungen att skaffa mig den grafiska romanen den är baserad på. Jag är nämligen väldigt nyfiken på hur vissa saker har översatts från bok till film här! Rekommenderas för diggare av bitterljuva kärlekshistorier, oavsett din ålder. 4- spöken på sjön av 5 möjliga.
Innan jag begav mig till Kino för kvällens sista film hann jag också med det sydkoreanska lyckopillret Killing Romance (2023). Hwang Yeo-rae flyr Seoul efter att hennes skådespelarkarriär gått i träda. På en paradisö träffar hon den karismatiske miljardären John Na, eller “Jonathan” som han vill kalla sig. Efter ett antal år på ön återvänder de till Korea som ett gift par. Bakom lykta dörrar är det dock ett allt annat än lyckligt förhållande. Rakt över gatan råkar Kim Beoum-woo, presidenten för Yeo-raes fan club, bo. Ödet verkar vilja att de två ska mötas för att göra sig av med Jonathan en gång för alla.
Den här filmen träffade helt rätt för min del. Den som känner mig vet att jag har en förkärlek för löjliga musikaler och asiatisk film och i Killing Romance möts dessa två världar. Släng in lite kampsport, komedi och en fantastiskt slemmig skurk i Jonathan och du har en högtidsstund. Det här är definitivt inte för alla, det är jag medveten om, men för er som gillar ovanstående saker bör den inte missas! Jag hade gärna sett att man tog ut svängar lite till för att det skulle bli full pott, men enligt mig är den här filmen bäst på festivalen hitintills. Kändisskap i TikTok-eran kombinerat med en klassisk kärlekshistoria mellan samhällsklasser satt till ett pumpande koreansk pop-soundtrack? Jag är där alla dagar i veckan! 4 citrusfruktprojektiler av 5 möjliga.
Innan juryarbetet tog vid kollades den franska Tropic (2022) in. Tvillingbröderna Làzaro och Tristan ligger båda i toppskiktet av de förberedande kurserna inför att Frankrike ska skicka två representanter till ett betydelsefullt rymduppdrag. När de två övar på att hålla andan under vatten inträffar dock något märkligt. Något slår ner i den lilla sjön de befinner sig i och medan Làzaro klarar sig helskinnad upp blir både kropp och psyke rejält påverkat hos hans bror.
Den första tredjedelen av Tropic är riktigt engagerande och bra. Historien om rivaliteten mellan bröderna och deras mål att båda försöka nå rymdprogrammet påminner mig om en mix mellan The Right Stuff (1983) och Chariots Of Fire (1981). Familjebanden och karaktärsuppbyggnaden är starka och det känns som den här filmen verkligen är på väg någonstans. Sen inträffar vad som än inträffar i sjön och filmen sjunker som en gråsten. Från en välgjord film om tävlingsanda och psykisk press blir det till ett långsamt muserande om hur orättvist allting är. Det är ungefär lika tröttsamt som det låter. 2 franska bröder av 5 möjliga.
Ikväll, så här på självaste Halloween, går jag och ser en riktig skräckklassiker på duk för första gången. Jag ska hälsa på hos familjen Torrence på The Overlook Hotel, vilket alltid är ett kärt återseende om man kommer ihåg att gömma yxorna. För att få reda på min åsikt om den filmen kan jag rekommendera nedanstående avsnitt av Film till fikat. Spoiler: Jag gillar den.
Akira Tendo har äntligen tagit examen från universitetet och fått sitt drömjobb. Nu kan livet börja! Eller, tja, på ett företag som kräver att de anställda i princip bor på jobbet kommer Akiras drömmar på skam ganska fort. När zombieapokalypsen slår till (as it does) är det nästan skönt för honom. Nu ska han göra allt han velat göra men varit för rädd för att sätta igång med. Det där med en bucket list i ett kollapsat samhälle är dock inte alltid så enkelt!
Baserad på Haro Asos manga med samma namn är Bucket List en av två filmatiseringar av samma källmaterial i år. Jag har inte sett animen, men med tanke på att det skiljer 2,5 poäng mellan den och den här live action-versionen på IMDB kanske jag borde göra det. Det här är nämligen en film med väldigt många roliga idéer, men genomförandet skulle behöva vara mycket mer bombastiskt och actionspäckat.
Framförallt känns Bucket List väldigt snäll som zombiefilm. När jag tittade på trailern för animen tog det exakt två sekunder innan skärmen fylldes av blod och äckelheter. Det är så det ska vara i en zombiefilm, även om zombien som varelse ofta är stand-in för något annat. Det är här som manusets styrka också finns – zombieapokalypsen som metafor för det galna japanska arbetslivet. Akiras chef, Kosugi, är verkligen en fantastiskt dryg jävel som inte tvekar att utnyttja allt och alla han kan. Han blir en mycket mer skrämmande antagonist än zombierna som dräller runt på gatorna.
Stilistiskt måste jag ändå ge Bucket List en liten eloge. Det är riktigt coolt att se ett zombiefyllt Tokyo med allt vad det innebär. Problemet med filmen i stort är att tonen är lite väl skiftande och berättelsen spretar åt alla möjliga håll. Är det en livsbejakande roadtrip? Tja, i 20 minuter. Är det en regelrätt zombieinvasion? Kanske i 40 minuter. Och så fortsätter det. Jag kommer troligen se animen dock. Det är när filmen verkligen halkar in på den typen av estetisk som den börjar ta sig. Tyvärr är det lite för lite, lite för sent.
Peter Quills försök att dränka sina sorger efter Gamoras “död” blir hastigt avbrutna av att Guardians högkvarter attackeras. Anfallaren, Warlock, är av någon anledning ute efter Rocket. Efter att Rocket skadas i striden måste resterande Guardians ta reda på var deras vän egentligen kommer ifrån för att kunna rädda honom.
Guardians Of The Galaxy-franchisen är, tillsammans med Spider-Man, Marvels enda kvarvarande serie som inte tagit en rejäl dipp i kvalitet de senaste åren. Den gamla klassiska Marvelmagin med humor blandat med action och känsla är still going strong i James Gunns händer. För det här är definitivt James Gunns film. Med en osviklig fingertoppskänsla när det gäller sina karaktärers personlighetsdrag, och alltid på rätt sida linjen mellan känslosam och patetisk, levererar Gunn för tredje gången.
Min hyllning av James Gunn till trots är dock Guardians 3 den sämsta i trilogin. Den har inte riktigt samma genomslagskraft som de förra, i synnerhet nummer två, filmerna i serien har. Den klockar in som den längsta i trilogin, vilket också gör att det finns lite att trimma bort för ett bättre flyt. Framförallt har det att göra med Rockets bakgrundshistoria. Den balanserar verkligen på gränsen mellan hjärtslitande och nästan överdrivet pekoral. Dessutom är det tidigare så perfekt kurerade soundtracket lite för spretigt den här gången för att riktigt hitta hela vägen hem.
Bland nykomlingarna hittar vi framförallt Chukwudi Iwuji och Will Poulter. Iwuji är ytterligare en av Marvels überondingar i rollen som The High Evolutionary och hade enkelt kunnat bli en trött upprepning av Thanos Light. Iwuji levererar dock en rollprestation som är lika delar serietidningsond som den ger eko till vår egen verklighets diktatorer. Will Poulter är dock den av de två nykomlingarna jag föredrar. Hans version av Warlock tillhör filmens höjdpunkter med sin totala oförståelse för sin egen styrka. Poulters komiska timing är guld värd och jag hoppas innerligt att karaktären kommer tillbaka i kommande filmer.
För ja, det här är i mångt om mycket slutet på Guardians Of The Galaxy-franchisen som vi känner den. James Gunn går vidare från sin långa karriär hos Marvel till huvudkonkurrenten DC och kontraktet för många av seriens huvudsakliga skådespelare går ut. Kommer det innebära slutet för franchisen helt och hållet? Med största sannolikhet nej. Med en vinst på omkring 600 miljoner dollar kommer Disney ha svårt att låta franchisen vila. Min största farhåga är att den kommer förlora sin identitet i och med Gunns sorti. Den som lever får se. En sak är säker – när jag någon gång kommer se om alla filmer i MCU kommer Guardians-franchisen hamna riktigt högt på rankingen.
Betyg: 4 och Dave Bautista har aldrig varit bättre av 5 möjliga
Scott “Ant-Man” Lang lever sitt drömliv. Efter att ha återvänt från kvantrymden, räddat jorden och nu blivit en bästsäljande författare har han allt han kan önska sig. Den saken ändrar sig dock snabbt när både Scott och hans familj återigen blir indragna i kvantrymden där Janet har lämnat en röra efter sig som hon inte nämnt för någon när hon återvände till jorden. Det är en röra vid namn Kang…
Jag erkänner villigt att jag inte ens är hälften så insatt i MCU:s storytelling som jag en gång var. Mitt intresse började dala efter att MCU inte kunde ställa om efter Infinity Saga utan i mångt om mycket har varit riktningslöst. Jag visste inte ens att förra Black Panther-filmen skulle markera slutet på deras Phase 4. Den tredje filmen om Myrmannen är alltså den första filmen i Phase 5. Har man tagit tillfället i akt att hitta en riktning? Nej, snarare är det här en av de mest intetsägande och dåligt skrivna Marvel-filmerna till dags dato.
Jag verkar vara i minoritet med att ha tyckt att första filmen om Ant-Man (2015) var riktigt bra. Paul Rudd är sjukt charmig i huvudrollen och har en väldigt bra komisk timing. Tillsammans med en namnkunnig ensemble levererade den över all förväntan. Uppföljaren var ett snäpp sämre, men ändå bra underhållning, och nu alltså Quantumania. Jeff Loveness visar här att han kan vara en av de sämsta manusförfattarna i Hollywood idag.
Det här är Loveness första långfilm som manusförfattare och oj vad det märks! Varför ger man en Marvel-film till någon som aldrig skrivit för bio tidigare? Kanske börja med lite mindre projekt för att lära sig formatet ordentligt och slipa bort nybörjarkänslan? Nej då, här brassar vi på med en 200-miljoner-dollars-film som första försök och maken till magplask får man leta efter! Loveness manus låter oss inte ens säga “hej” till karaktärerna innan vi kastas in i en konflikt som är sjukt dåligt underbyggd och som i princip har motivationen att vara ond för ondskans skull. Inte för att filmens skurk, Kang, förklarar detta. Så fort någon karaktär ifrågasätter honom säger han bara att de inte förstår. Lysande dialog för en av Marvels mest klassiska skurkar!
Peyton Reed gör vad han kan med skräpmanuset och räddar upp den här filmen från bottenbetyg tillsammans med en återigen väldigt charmig cast och imponerande visuella effekter. Den totala bristen på medryckande storytelling gör dock Quantumania till något av det sämsta som Marvel har gjort på mycket länge. Om ni nu ska göra hela multi- och eller quantumverse-berättelsen, börja då koppla ihop era prylar innan det är för sent. Det här är dumt så det förslår, och inte på ett bra sätt.
När kung T’Challa, även känd som Black Panther, hastigt dör i sjukdom tvingas den styrande familjen i Wakanda till strid på flera fronter. Som innehavare av världens enda kända fyndighet med vibranium sätter FN press på dem för att dela med sig till världens länder. När ytterligare en fyndighet trots allt hittas lyckas man väcka en urgammal civilisation till liv som helst av allt skulle ha varit kvar på havets botten. Samtidigt brottas prinsessan Shuri med skulden för att hon inte kunde rädda sin bror och att Wakanda nu inte har någon beskyddare. Eller?
Chadwick Bosemans alldeles för tidiga bortgång lämnade Marvel i visst trångmål. Å ena sidan blev första Black Panther (2018) en gigantisk succé och en av de mest prisade superhjältefilmerna någonsin. Å andra sidan kändes det som att karaktären i sig enkelt hade kunnat skrivas ur MCU på ett eller annat sätt. Wakanda är en intressant plats för filmerna att utforska, så jag förstår att man ville behålla landet i sig och karaktärerna däri, men Bosemans spöke ligger så tungt över den här filmen att det gör den en otjänst.
Manuset är okej, antar jag. Det börjar väldigt bra med paralleller enkla att se med vår egen verklighet om exploatering av afrikanska länder, urbefolkningars rättigheter och så vidare, med den stora skillnaden att här är det land som brukar stå som förlorare långt mycket mer avancerade än västmakterna och agerar därefter. Wakanda får en parallell i Talokan (Atlantis i serierna) och deras härskare Namor. Och det är här filmen börjar bli riktigt dum.
Istället för att fortsätta på den inslagna linjen och berätta en historia om en oväntad allians mellan de två länderna mynnar allt ut i ett typiskt MCU-krig. När stora delar av resten av speltiden används till Shuris och drottning Ramondas sorgearbete efter T’Challa blir Wakanda Forever en osedvanligt humorlös historia för att komma från Marvel. Visst är enskilda actionscener underhållande, men den här filmen behöver definitivt inte vara 161 minuter lång! Det är den näst längsta filmen i MCU och använder den tiden till att berätta mycket lite.
Letitia Wright (Shuri) har tidigare fått spela ut sin komiska talang och varit en underhållande och energifylld karaktär. Här är hon mestadels ledsen, sur och snarstucken, men hon har ändå ingenting på Vanessa Williams som drottning Ramonda. Ramondas ledarstil är bland det dummaste jag sett i MCU och hennes styvnackade och personliga hållning till allt håller på att driva både landet och världen i fördärvet. Då är Tenoch Huerta betydligt mer intressant som Namor, även om också hans karaktärsutveckling kommer av sig.
Jag vet inte riktigt var MCU är på väg. Wakanda Forever är likt de flesta produktionerna efter End Game (2019) en långdragen historia utan riktning. Man har vid flera tillfällen pekat mot vissa större händelserna från serieförlagorna, men det känns inte som man vågat ta steget ut. Jag hoppas att de till sist gör det, för även om det riskerar att bli riktigt flummigt är det bättre det än den här mellanmjölken. Nåja, Rihannas sluttema är i alla fall lika enkelt som vackert. Alltid något.
Betyg: 2+ riktningslösa hjältehistorier av 5 möjliga
För några år sedan hade jag en elev som behövde extrastöd med det mesta. Han kunde försvinna in i sin egen lilla värld utan förvarning och fastna där ett tag. En dag stod han och stirrade ut genom fönstret och jag frågade vad han tänkte på? “Man vill se djur slåss” sa han sakta. Den dagen lärde jag mig att för min nattsömns skull inte fråga vad eleven tänkte på. Shredder vill inte heller se djur slåss. Det har vi gemensamt.
Vi har återigen besök i podden av gammelpaddan själv, Fredrik, från Skräckfilmcirklen. Den här gången har han tagit med sig vapendragaren Patrik för första delen i vår gemensamma serie där vi tittar på alla filmerna i Turtles-franchisen. Eller, vi får se hur långt vi kommer när Gustaf klipper in sexljud från sköldpaddor och Linda kan alldeles för mycket om sköldpaddors analöppningar för att det ska vara bekvämt. Matti bidar sin tid och konstaterar att om du inte vet vem din sektledare är så är det troligen du själv. Det är nog symptomatiskt för båda våra poddar.
Thor har gett upp det här med kärlek och är istället en något självgod (årets underdrift!) medhjälpare till Guardians Of The Galaxy. När ett nytt hot, fast besluten att ha ihjäl alla gudar, träder fram tvingas Thor tillbaka till jorden. Det är dock någon som väntar på honom där. Någon som har lyckats smida om den splittrade Mjölner och nu svingar den.
När jag i somras skulle fly värmen in i en sval biosalong blev jag varnad från höger och vänster om att inte se den nya Thor-filmen. Jag väntade till filmen droppade på Disney+ istället och gick och såg något annat, och förväntade mig därför inte något särskilt bra. Marvels Phase 4 har mest varit stolpe ut än så länge, men Thor: Love & Thunder funkar förvånansvärt bra. Det är inte den bästa Marvelfilmen, inte ens den bästa med Thor, men den står för trevlig popcornunderhållning och vad annat kan man begära av en Marvelfilm?
Det var länge sedan jag såg Natalie Portman i något och jag slogs återigen av hur jäkla likeable hon är! Hon får här ta revansch i rollen som Jane Foster, en roll som tyvärr främst figurerade i den kanske sämsta Marvelfilmen pre-phase 4, Thor: The Dark World (2013). Här får hon mycket mer att jobba med än den tämligen blodfattiga karaktär hon skrevs som i nämnda film. Likaså är Chris Hemsworth tillbaka som Thor och av alla “originalskådisar” från Avengers-filmerna verkar det egentligen bara vara Hemsworth som vill köra på så länge han får. Han älskar uppenbart rollen och gör den också jäkligt bra med rätt kombination av humor och allvar.
Taika Waititi är som alltid en duktig historieberättare, men han har inte lika mycket att jobba med här som han hade i Thor: Ragnarök (2017). Manuset känns nämligen ganska ofokuserat och är filmens svagaste punkt. Här finns dock tillräckligt många bra scener för att Love & Thunder ska vara värd din tid. Ett plus går också till Christian Bale som filmens skurk, Gorr. Bale borde spela bad guy oftare och särskilt bad guys med tragiska bakgrundshistorier!
För jävla varmt för att vara vitsig idag. Då passar The Crow bra. Vi är i rätt bra form i det här avsnittet också. Det är inte jag idag. Därför blir det tillbaka till fläkten så fort som möjligt, bort från min egen Devil’s Night, som råkar vara Devil’s Day. Typ. Jag är tillbaka i form när dagstempen inte går över 30 hela tiden. Under tiden, fuck you, här är en krågejävel.
skitfinkultur 