Handling The Undead

Regi: Thea Hvistendahl

Manus: Thea Hvistendahl & John Ajvide Lindqvist (efter den senares roman)

Medverkande: Bjørn Sundquist, Renate Reinsve, Bahar Pars mfl.

Produktionsbolag: Anonymous Content Nordic/Einar Film/Zentropa International Sweden mfl.

År: 2024

Längd: 97 min

Land: Norge/Sverige/Grekland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt2118648/

En stekhet dag i Oslo händer det ofattbara – de nyligen avlidna vaknar till liv igen. Tre berättelser om hur man handskas med att de döda familjemedlemmarna inte är vad de en gång varit vävs samman. När är ett liv egentligen inte värt att leva längre, även om du kan gå och andas?

John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda var den första av hans böcker jag läste. Därför har den också haft en speciell plats i mitt hjärta, med sitt bråddjup av personlig sorg blandat med mer samhällskritiska aspekter. Framförallt är det karaktärerna som stannat med mig och det är även dessa som Thea Hvistendahl fokuserar på i sin film. Tyvärr är bokens finstämdhet som bortblåst och ersatt med långa stunder tristess.

Jag vet inte hur nära Ajvide Lindqvist jobbade med Hvistendahl på manusadaptionen, men hans sedvanligt karakteristiska röst är tämligen tyst i Handling The Undead. Allt, inklusive karaktärerna, är extremt avskalat. Istället för att låta oss lära känna vem de här personerna är förblir de tomma blad. Det ofattbara beslutet att klippa bort exempelvis konfrontationer som måste ha ägt rum sänker dramats puls och känsla.

Hvistendahl låter kameran stanna kvar vid tomma stilleben till scener, exempelvis övergivna kundvagnar eller satta kameravinklar av en kökskran. Det är inget fel att använda sig av nämnda teknik, men det måste finnas något som händer i scenen. Att bara sätta upp en kamera och fånga en öde gata behöver inte 15 sekunder utan klipp – allra minst i en film med den här korta speltiden.

Borta är också bokens samhällskritik och skala. Om Hvistendahl nu ville göra en minimalistisk film borde hon fokuserat på en av de tre historierna och då helst den klart bästa – den om morfadern, mamman och hennes avlidne son. Inte ens den här styvmoderliga behandlingen kan riktigt ta udden av den storyn. Till syvende och sist är Handling The Undead dock en gruvlig besvikelse och är absolut den sämsta filmatiseringen av Ajvide Lindqvists berättelser än så länge.

Betyg: 2- lågmälda zombierullar av 5 möjliga

I Saw The TV Glow

Regi: Jane Schoenbrun

Manus: Jane Schoenbrun

Medverkande: Justice Smith, Brigette Lundy-Paine, Ian Foreman mfl.

Produktionsbolag: A24/Fruit Tree/Smudge Films mfl.

År: 2024

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15574270/

Med sina sociala svårigheter är trettonårige Owen inte riktigt som alla andra i sin ålder. När han trots detta inleder en typ av vänskap med den två år äldre Maddy dras han med i hennes intresse för tv-serien Pink Opaque och dess omgärdande mytologi.

Jag vill väldigt gärna tycka om Jane Schoenbruns filmer. De är high concept horror för en modern publik, men lika ofta som Schoenbrun träffar rätt så missar de (valt pronomen) målet. Likt den förra filmen jag såg av dem, We’re All Going To The World’s Fair (2021), är I Saw The TV Glow lysande i sin uppbyggnad och mystik för att sen ebba ut i ett… ingenting.

Den här filmen har lanserats som en traditionell skräckfilm och det gör den orätt. Jag gick in, utan att veta att det var en film av Schoenbrun, med inställningen att det här skulle vara något mycket mer traditionellt, men ändå smart. Lite som första säsongen av Channel Zero (2016) som också hade sin tematik med gamla barn- och ungdomsprogram med en mörk baksida. Vad jag istället fick var förvisso skräck, men på en mycket mer existensiell nivå än så.

Schoenbrun har kämpat med sin könsidentitet under större delen av sitt liv och man kan verkligen se det i deras verk. Det är både positivt och negativt. Det positiva är att de skriver karaktärer som ligger utanför mittfåran och som uttrycker andra drivkrafter än exempelvis traditionellt heteronormativa sådana. Det märks inte minst i den här filmen hos huvudkaraktären Owen. Det är en svår karaktär att få grepp om, men om jag skulle soffdiagnosticera honom med något skulle det vara någon form av autism. Förhållandet mellan Owen och Maddy känns väldigt genuint då ingen av dem känner någon som helst fysisk attraktion till den andre. Det är ren skär vänskap, vilket inte är vanligt att se på film med vuxna (nåja, tonåriga) karaktärer.

Det negativa blir dock manuset i sig. Efter en mycket lovande inledning går Schoenbrun vilse i vad de vill säga. De har sagt i intervjuer att det handlar om “the egg crack moment” – alltså det ögonblick då en person inser att deras rätta identitet inte stämmer överens med deras fysiska födelsekropp. Mycket intressant och något som utforskats i en mängd science fiction- och skräckfilmer tidigare. Schoenbrun väljer dock inte att problematisera och utveckla utan sätter mest upp en kamera och visar skeendet as is. Jag är inte riktigt med på det. Inte när man har så pass fina skådespelarinsatser och en möjlighet att säga något konkret inlindat i all symbolik. När Schoenbrun är som bäst är de som någon slags proto-David Lynch. När de är som sämst är de som den där coole snubben på filmutbildningen som bara spricker för att få berätta vad allt faktiskt innebär.

I Saw The TV Glow är trots min kritik en intressant film. Det finns så mycket jag skulle vilja göra annorlunda med den, men jag tror att Schoenbrun kommer bli en fantastisk filmregissör när de bara får mer fokus. De är inte riktigt där än, men på väg.

Betyg: 3+ lovande för framtiden av 5 möjliga

New Life

Regi: John Rosman

Manus: Jon Rosman

Medverkande: Sonya Walger, Hayley Erin, Tony Amendola mfl.

Produktionsbolag: Great Lakes Vacuum Supplies Unlimited/American Storyworks

År: 2023

Längd: 85 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt18973958/

Jessica jagas av en för henne okänd organisation som tycks göra allt för att få tag i henne – inklusive att döda. Hon bestämmer sig för att fly norrut, men att komma undan från en organisation som har ett finger med i varje digital tjänst är inte det enklaste.

Om ovanstående beskrivning verkar generisk är det för att den är det. New Life bygger mycket på uppbyggnad och uppbruten kronologi. Att beskriva handlingen mer än ovan är att göra filmen en otjänst. För det här är en tämligen unik take på hur man bygger upp en thriller/skräckfilm där den första halvan mest av allt liknar ett drama innan helvetet brakar löst i den andra. Vi får lära känna Jessica och kvinnan som huvudsakligen jagar henne, Elsa, och det gör att vi som publik blir desto mer engagerade än om slafsfesten skulle dra igång med en gång. Första halvan är en klar fyra i betyg.

Sen kommer “avslöjandet” och filmen tappar ganska rejält. Det tidigare fina karaktärsarbetet med Jessica försvinner alltmer, men Elsa blir mer framträdande. Problemet är bara att filmen inte ges tid nog att riktigt blomma ut i vad den hade kunnat bli. Vi får en fin rollprestation av Sonya Walger som Elsa, men utöver det blir filmens sista 20 minuter lite av en transportsträcka av lite för välbekanta troper. Med en längre speltid hade John Rosman (manus och regi) kunnat utöka och problematisera, men nu blir det en engagerande förstadel och en sisådär avslutning. Synd. Det här hade kunnat bli riktigt bra.

Betyg: 3- Bob Dylan-låtar av 5 möjliga

Humane

Regi: Caitlin Cronenberg

Manus: Michael Sparaga

Medverkande: Jay Baruchel, Emily Hampshire, Peter Gallagher mfl.

Produktionsbolag: Victory Man Productions/Telefilm Canada/Ontario Creates mfl.

År: 2024

Längd: 93 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt16280912

I en närbelägen framtid har global massvält och resurskrig tvingat världens länder till “befolkningsreduceringspolitik”. Det pensionerade nyhetsankaret Charles York bjuder sina barn på middag för att berätta att han beslutat sig för att skriva upp sig som “rekryt” för programmet – vilket i själva verket betyder assisterat självmord. Det visar sig dock att det här kommer bli det minsta av barnens problem under kvällen.

Caitlin Cronenberg är den senaste i den namnkunniga klanen som satt sig i regissörsstolen efter brorsan Brandons lyckade genombrott för ett tiotal år sedan. Det är svårt att dra några större växlar på hennes stil efter denna, hennes första, långfilm, men där Brandon ligger väldigt nära farsgubben verkar Caitlin vilja etablera sig en egen identitet i rollen. Temat känns dock igen – vad är våra kroppar och våra liv egentligen värda och för vem?

Michael Sparagas manusidé är väldigt tilltalande. I en värld där global uppvärmning löper fritt och vi nyss kommit ut från en pandemi är det inte svårt att se något liknande hända i verkligheten, om än i mycket mindre skala förstås. Humane är lika delar satir som allvar och det här gör också att den funkar bra. Ensemblen är överlag bra, men de två som verkligen levererar är Jay Baruchel i rollen som ärkesvinet och lobbyisten Jared och Enrico Colantoni som Bob – mannen som är lite för plikttrogen och kanske även fullblodspsykopat.

Humane hade dock tjänat på att vara längre och ge oss mer karaktärsbakgrunder innan allt brakar åt helvete. Med en 20 minuter längre speltid, framförallt satt i första akten, hade det här kunnat bli något utöver det vanliga. Nu är det en mycket välregisserad och välspelad dystopisk skräckthriller som trots allt rekommenderas för fans av genren. Jag hoppas av Caitlin Cronenberg skruvar till det ännu mer i sitt nästa projekt!

Betyg: 3+ reformerade fängelsevakter av 5 möjliga

Arcadian

Regi: Benjamin Brewer

Manus: Mike Nilon

Medverkande: Nicolas Cage, Jaeden Martell, Maxwell Jenkins mfl.

Produktionsbolag: Aperture Media Partners/Highland Film Group/Saturn Films mfl.

År: 2024

Längd: 92 min

Land: Kanada/USA/Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14729020/

Femton år efter att mänskligheten attackerats av extremt aggressiva nattlevande varelser försöker Paul uppfostra sina tvillingsöner Thomas och Joseph bäst han kan. När olyckan är framme tvingas familjen och deras grannar till en desperat strid för att ens överleva.

Arcadian förvirrar mig. Världsbygge, skådespel och design är alla klart över medel och rent filmtekniskt ser den här filmen ut som något betydligt mer påkostat. Benjamin Brewer har en säregen stil i sin regi som påminner om hans förflutna som musikvideoregissör och ett bildberättande som ligger i samma stil som exempelvis Danny Boyles i 28 Days Later (2002) om än i mindre skala.

Jag tillhör ju skaran som verkligen gillar Nicolas Cage i det mesta och så även här. Det är dock Jaeden Martell som stjäl showen här som Joseph. Jag tror att han har en lysande framtid framför sig. Han visade prov på sin talang redan i remaken av IT (2017 – 2019) och i den mindre upphaussade Stephen King-adaptionen Mr. Harrigan’s Phone (2022). Martell har en kvalitet som är svår att sätta fingret på annat än att han är väldigt… sympatisk. Med rätt manus framöver kan han bli ett större namn än han redan är.

Så om allt det här är så bra, vad är det då som stör? Mike Nilons manus är bland de mest ojämna jag sett på länge. Som creature feature funkar det ypperligt, inte minst med tanke på de väldigt originella monstren, men världen han har skapat befolkas främst av ganska platta karaktärer. Det gör att dramabiten faller platt i vissa avseenden och resultatet blir en dissonans som gör att har svårt att ge Arcadian ett rättvist omdöme. Här finns ordentligt med potential till något större som aldrig infrias. För fans av genren är det ett ganska enkelt val – du kommer inte ha tråkigt. För gemene man är jag inte lika säker dock.

Betyg: 3+ mighty morphing monsters av 5 möjliga

Double Blind

Regi: Ian Hunt-Duffy

Manus: Darach McGarrigle

Medverkande: Millie Brady, Pollyanna McIntosh, Akshay Kumar mfl.

Produktionsbolag: Epic Pictures Group/FailSafe Films

År: 2023

Längd: 90 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14729020/

En testgrupp i en double blind-studie av ett nytt läkemedel hamnar i rejäl knipa när medicinen visar sig vara väldigt mycket farligare än någon hade kunnat ana. När labbet dessutom hamnar i lockdown måste de hitta ett sätt att ta sig ut innan de somnar. Om de gör det kommer de aldrig vakna igen.

Fina recensioner från skräckkännare och ett riktigt äckligt upplägg var Double Blinds försäljningsargument till mig. Tyvärr är också upplägget det som är bäst med den här filmen. Ian Hunt-Duffy försöker krama ur så mycket det bara går ur Darach McGarrigles manus, men det vill sig inte riktigt. Framförallt skulle man behöva ta ut svängarna mycket mer än man tillåter sig själva att göra.

Historien om medicin som gör hemska saker med dig hade varit som klippt och skuren för någon ur Cronenberg-klanen av filmskapare. Med en rejäl dos body horror kommer man långt och visst finns här ansatser, men istället för att fokusera på detta, eller de intressanta psykologiska aspekterna av extrem sömnbrist, ligger nämnda fokus istället på de intetsägande karaktärerna.

Skådespelarna gör vad de kan med sina roller, men vi lär känna både dem och deras motivation väldigt dåligt. Millie Brady gör en helt okej huvudroll, men inget att skriva hem om direkt. Double Blind tuffar på utan större tuggmotstånd och eventuell samhällskritik som går att skönja mot cyniska läkemedelsföretag blir mest en axelryckning. Beståndsdelarna till något bra finns här, men utförandet är tämligen sövande. Pun very much intended.

Betyg: 2 sömnpiller av 5 möjliga

Midnight Peepshow

Regi: Andy Edwards/Airell Anthony Hayles/Ludovica Musumeci/Jake West

Manus: Andy Edwards/Airell Anthony Hayles/Jake West

Medverkande: Richard Cotton, Sarah Diamond, Miki Davis mfl.

Produktionsbolag: GoViddo/Golden Gate Motion Pictures/The Haunted Cinema

År: 2022

Längd: 97 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

En serie till synes icke-relaterade fall där sexuella fantasier gått överstyr pekar alla mot sajten The Black Rabbit. Graham, en bankir vars fru blivit indragen i sajtens klor, finner sig på en märklig peepshow där allt tycks kretsa om sajten ifråga. Genom hans ögon får vi se fyra fall med ödesdigra konsekvenser uppdagas.

Jag gillar som bekant skräckantologier i allmänhet och alldeles särskilt när de har ett genomgående tema och inte bara är ett hopkok av alla möjliga saker och stilar. Det gör också att Midnight Peepshow gör mig frustrerad. Här finns så många bra ansatser som antingen inte får blomma ut helt eller tappas bort i den något amatörmässiga presentationen.

De fyra historierna (som egentligen flyter ihop till tre) är av varierande kvalitet från tämligen dåliga (Fuck, Marry, Kill) till genuint bra (The Black Rabbit), men gemensamt för alla är att de lider av dåliga presentation. Den nämnda Fuck, Marry, Kill känns som en väldigt tam parafrasering av valfri film i Saw-franchisen med sina moraliska val som inte mynnar ut i något alls. Jigsaw hade i alla fall en pervers logik i sina spel och du kunde överleva dem.

The Black Rabbit känns som ett inte helt färdigt avsnitt av Black Mirror (2011) där jag önskar att man tagit ut svängarna lite mer. Vad som sägs och antyds i berättelsen blir märkligt kontrasterat med vad som visas. Med andra ord verkar det som att man är rädd för för explicita sexscener (vilket den här storyn behöver), men har inga problem med ultravåld. Det känns lite sådär fräscht.

De två övriga berättelserna, Personal Space och Midnight Peepshow, är någonstans däremellan. Den förstnämnda har en lite för stark air av studentfilm omkring sig och skulle behövt ytterligare speltid för att verkligen kunna fördjupa sina karaktärer. Den sistnämnda fungerar som ramberättelse och flyter mer eller mindre ihop med The Black Rabbit, om än med uppbruten kronologi. Som ramberättelse funkar den bra, men även här är det något som bara känns… off i presentationen.

Som sagt, många bra idéer, halvdant genomförande. Trist.

Betyg: 2+ goda intentioner av 5 möjliga

Film till fikat: Maggie

Allt var bättre förr – i alla fall om du frågar poddens gammelman, Gustaf. Han är alltså inte äldst i podden, det bara känns så – för alla. När han dessutom har för kort livslängd för att ha tid att panta sina tomburkar förstår vi lidandet. En annan som lider är Ulf som har problem med att barnskådespelare kan växa upp och bli attraktiva när de närmar sig de 30. Linda utropar sig själv både till pyroman och som förespråkare för barnaga (!) och Matti tänker på vad de gamla grekerna gjorde. Sen önskar ingen att Matti tänkte på vad de gamla grekerna gjorde. Som sig brukligt när det gäller zombierullar pratas det mycket odöd logistik och lore. Linda vill exempelvis bli kompost när hon blir stor och har ni en ostmacka och en halv apelsin kan ni få göra vad ni vill med Gustaf. It’s a hard knock life for us.

Stopmotion

Regi: Robert Morgan

Manus: Robert Morgan & Robin King

Medverkande: Aisling Franciosi, Tom Yorke, Stella Gonet mfl.

Produktionsbolag: Blue Light & British Film Institute

År: 2023

Längd: 93 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14852624/

Ella är en aspirerande stopmotionanimatör som lever i skuggan av sin genregigant till mor, Elizabeth. När modern får en allvarlig stroke beslutar sig Ella för att avsluta sin mors sista film. Efter att förgäves ha försökt hitta en väg vidare blir mötet med en mystisk flicka början på Ellas egen film… eller är det bara en film?

Det finns få filmhantverk som jag beundrar så mycket som stop motion. Det är en extremt tidsödande och skicklighetsbaserat sätt att göra film på som idag mångt om mycket gått förlorat med det ökande användandet av datorer. Det må ge en mjukare animationsstil, men charmen av att se ett riktigt hantverk och inte ettor och nollor på skärmen går inte att replikera.

Därför blir jag också alltid glad när det kommer filmer med inslag av stop motion. Robert Morgans långfilmsdebut (efter en karriär av kortfilmer och segment i antologier) har också otroligt snygga stop motion-skapelser där designen blandar det groteska hos legendariska animatörer som Svankmajer med exempelvis Harryhausens fantasyinfluenser. Det är rent ut sagt jävligt snyggt. Tyvärr glömde Morgan bort att det finns en historia att berätta här också.

Morgan och Robin King har skrivit ett manus som trots en lovande start inte riktigt klarar av att ta tag i karaktärspsykologin. Inte minst förhållandet mellan Ella och hennes mor har riktigt mycket potential, men tas aldrig riktigt tag i. Dessutom är Ellas spiral ner i galenskapen alldeles för ryckig och följer inte någon tydlig orsak och verkan. Det hade funkat om Ella hade presenterats mycket tydligare som karaktär, men nu känns det nästan tragikomiskt passande att karaktären är på väg att lämna filmmediet på grund av brist på idéer. Bortom det visuella och en krypande obehagsstämning finns här nämligen inte så många idéer från Morgan och King heller.

Vad Stopmotion dock lyckas med är att krypa in under huden på dig och presentera mardrömsmaterial som kommer stanna med mig. Om resten av filmen hade kommit upp till samma nivå hade det varit tal om en modern skräckklassiker. Nu blir det mest en besvikelse över vad som hade kunnat vara.

Betyg: 3- that fox doesn’t say anything av 5 möjliga

Film till fikat: The Cabinet Of Dr. Caligari

Ni vet den där meme-bilden av killen vars ven håller på att poppa ut ur pannan? Det är så Ulf känner sig när han lyssnar på veckans avsnitt. Gången han inte med diskuteras det tysk expressionism, lite David Lynch, konstteori och mise-en-fucking-scène! Så går det när man har celebert besök från Buffy och Vampoddarnas Amanda och Lotta. Även om matriarkatet tagit över passar Matti på att lansera sina egna romantiska komedier, som 10 orsaker att hota dig, och Gustaf tillverkar äckliga chimeror av grodor, sniglar och ugglor. Vad lär vi oss då om våra gäster? De har tänkt Patrick Bateman-mycket på sina visitkort (oroande), Amanda hade antagligen vunnit i en fajt mot Tjorven (sans Båtsman!) och Lotta tycker det här med sminkade gamla tyskar är livet! Fast det gör vi väl alla? Linda då? Jodå, det händer stuff den här veckan också, även om vi efter dagens avsnitt är övertygade om att hennes sambo mest väcks till liv för att installera värmepumpar. Ett allt annat än stumt avsnitt om poddens första stumfilm!