Baby Reindeer

Regi: Weronika Tofilska & Josephine Bornebusch

Manus: Richard Gadd (baserat på hans pjäs)

Medverkande: Richard Gadd, Jessica Gunning, Nava Mau mfl.

Produktionsbolag: Clerkenwell Films

År: 2024

Längd: cirka 280 min (7 x cirka 40 min)

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13649112/

Donny Dunn arbetar på en lokal bar samtidigt som han försöker slå igenom som ståuppkomiker. En kväll kommer den mycket ledsna Martha in och Donny ger henne en gratis kopp te för att vara snäll. Vad han inte anar är att den här gesten kommer bli början på Marthas totala besatthet av honom och även att han måste börja gräva i delar av sitt förflutna han försökt att glömma.

Även om titeln inte sålde in mig direkt har Baby Reindeer varit i toppen av min rekommendationslista den senaste månaden. När alla dessutom började prata om den fick jag ta och se den innan jag blev alltför spoilad. Och ja, det här var väl värt min tid. Baby Reindeer är, av flera orsaker, bland det mest utmanande du kan se just nu. Det är å ena sidan en historia om besatthet, men samtidigt är den något av det bästa jag sett om psykologiska trauman och dess efterverkningar.

Richard Gadd har baserat manuset på sin enmansshow med samma namn. Jag låter saken vara osagt om vad som är sant och vad som är uppskruvat i historien (det råder mycket delade meningar om detta i diskussionen), men om jag istället ser det som ett separat fiktivt verk är det här ett fantastiskt manus. Gadd spelar sin egen “avatar” och gör det väldigt väl. Att vara självutlämnande är en svår konst, men om man baserar en serie på en enmansshow med verklighetsbakgrund är det svårt att casta någon annan. Seriens verkliga stjärna är dock Jessica Gunning i rollen som Martha.

Gunning lyckas göra Martha både skräckinjagande och fascinerande på samma gång. Vi har nog dessvärre alla stött på typen av människor som verkligen låser sig fast vid en, om än inte i samma utsträckning som Martha. Precis som Donny har sina egna trauman i bagaget förstår vi att även Martha har det. Vi får dock aldrig någon tillfredsställande förklaring på varför Martha är som hon är. Det kommer lite kommentarer här och där som vi kan börja pussla med, men till syvende och sist är hon nästan som en naturkraft – du kan inte hindra henne när hon beslutat sig.

Ett varningens ord bör dock ges – Baby Raindeer är riktigt jävla mörk. Det är humor som är absolut svärta blandat med mardrömslika övergreppsscener och psykisk ohälsa. Om du är lättstött eller arbetar igenom något liknande just nu är det här inte serien för dig.

Som ni märker dansar jag runt handlingen lite för att inte spoila. Baby Raindeer innehåller flera otroliga twists. I viss mån kan jag förstå den första av dessa (avsnitt fyra, om jag inte minns fel), men eftersom det aldrig alluderats till tidigare kommer det lite som en blixt från klar himmel rent dramaturgiskt. Det är också allt negativt jag har att säga om Baby Raindeer. Det här är streamad feel bad-tv när den är som allra bäst. Allt satt till ett fantastiskt soundtrack dessutom. Se.

Betyg: 5 lidanden av 5 möjliga

Ronja Rövardotter Del 1

Regi: Lisa James Larsson

Manus: Hans Rosenfeldt (efter Astrid Lindgrens roman)

Medverkande: Kerstin Linden, Christopher Wagelin, Krista Kosonen mfl.

Produktionsbolag: ARD Degeto Film/Film i Väst/Viaplay mfl.

År: 2024

Längd: cirka 270 min (6 x cirka 45 min)

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt15379396/

Ronja, enda barn till rövarhövdingen Mattis, börjar förstå varifrån hennes familj och vänner får sina saker och vill absolut inte ha med rövandet att göra. När dessutom klanens arvsfiende, Borka, flyttar in i borghalvan bredvid ställer det bara till ännu mer problem. Fast den där pojken, Birk, verkar ju inte vara en skitstövel i alla fall?

Ronja Rövardotter är både enligt mig och många andra det bästa som Astrid Lindgren skrev under sin långa författarkarriär. Den är en naturlig utveckling av hennes mer fantasybetonade verk från Mio, Min Mio (1954), via Bröderna Lejonhjärta (1973) och fram till aktuella berättelse. Den har betydligt mer komplex tematik än i tidigare fantasyberättelser och är på samma gång en spännande äventyrshistoria som den är en kommentar på fördomar, hat och att övervinna både och. Det är helt enkelt inte “bara” en spännande och rolig bok för barn och ungdomar (inte så bara det!) utan en komplett utmejslad roman för alla åldrar.

När Lindgren skrev boken hade hon dessutom nära kontakt med sin ständige regissör, Olle Hellbom, med tanken på att Ronja alltid skulle vara en bok som skulle filmatiseras. Dessvärre gick Hellbom ur tiden 1982, men man hittade en minst sagt duktig efterträdare i Tage Danielsson. Filmatiseringen, som kom ut 1984, är en svensk klassiker och ses fortfarande av barn idag. När dessutom en älskad animerad version producerad av Japans ledande animationsstudio, Studio Ghibli, utkom 2016 kan man fråga sig om vi behöver ännu en version? Svaret blir ett… mja, kanske.

Jag kan direkt säga att nyinspelningen gör väldigt lite bättre än 1984 års version. De två mest betydande rollerna, Ronja och Mattis, är de mest lyckade i ensemblen. I synnerhet gäller detta Kerstin Linden som jag faktiskt skulle klassa som den bästa Ronja någonsin. Christopher Wagelin gör sitt allra yttersta för att följa Börje Ahlstedts ikoniska porträtt av Mattis och lyckas ofta ligga tämligen nära i kvalitet. Jag föredrar ändå Ahlstedts nästan överteatraliska leverans som passar karaktären perfekt. I resten av rollerna är det väl egentligen varken hugget eller stucket. Krista Kosonen (Lovis) och Johan Ulveson (Skalle-Per) kan inte mäta sig med giganterna Lena Nyman och Allan Edwall, men annars är det tämligen jämt skägg.

Hans Rosenfeldts manus är betydligt närmre den litterära förlagan än vad Astrid Lindgrens eget manus var och det har både sina för- och nackdelar. Exempelvis lyfte Lindgrens manusarbete fram de centrala relationerna mycket mer, men Rosenfeldts bihandlingar gör å andra sidan att den här världen känns lite mer befolkad. Larssons regi kan tyvärr inte mäta sig med Danielssons och klippningen hade kunnat vara betydligt tajtare.

Sen kommer jag tyvärr till mitt stora aber – scenografi, foto och musik. 1984 års Ronja hade en värld som måhända kändes lite mer tom på folk, men den var levande på ett helt annat sätt. Mattisborgen kändes som en riktig medeltida borg där det var mörkt, rökigt och murrigt. Rune Ericsons foto såg ut som en långt mycket dyrare produktion och birollerna befolkades av musikaliskt begåvade skådespelare vars sångnummer minns än idag. I kontrast ser Ronja 2024 alldeles för städad ut. Skalan är en besvikelse, specialeffekterna hade krävt både en och fem genomgångar av någon av de tyngre CG-behandlarna i branschen och musiken… tja… det sjungs helt enkelt på tok för lite! Produktionsmässigt känns det här mer som Astrid Lindgrens värld än det gör storslagen film. Trist.

Jag har ändå förhoppningar på del 2 (vilket utomlands heter säsong 2… fråga mig inte varför) som kommer senare i år. Väldigt mycket kommer avgöras av seriens avslutande delar som är de något svagare i 1984 års version. Den som inte blir tagen av vittrorna får se.

Betyg: 3 rumpnissar av 5 möjliga

3 Body Problem

Regi: Minkie Spiro (huvudregissör)

Manus: David Benioff & D.B. Weiss (serieskapare och huvudsakliga manusförfattare, baserat på Liu Cixins romaner)

Medverkande: Eiza González, Jess Hong, Alex Sharp mfl.

Produktionsbolag: Bighead Littlehead/Netflix Studios/Plan B Entertaiment mfl.

År: 2024

Längd: cirka 480 min (8 x cirka 60 min)

Land: Storbritannien/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13016388/

När avancerade vetenskapliga experiment alla visar att naturlagarna inte stämmer längre dras en grupp fysiker in i ett händelseförlopp som kommer besvara frågan om mänskligheten är ensam i universum en gång för alla. Samtidigt utreder en hemlig myndighetsorganisation en domedagskult som faktiskt har ganska mycket kött på benen med sin verksamhet och utför sin “frälsares” order utan att blinka…

Holy mindtrip, Batman! Jag har haft Liu Cixins Remembrance Of Earth’s Past-trilogi på min läslista under några år nu, men aldrig kommit för mig att ta tag i den. Efter att ha sett Netflix adaption av första boken i serien ligger de alla i min korg på Bokus. Det här är riktigt jäkla intressant!

David Benioff & D.B. Weiss har förvisso i viss mån fallit in i samma fälla som gjorde de senare säsongerna av Game Of Thrones (2011 – 2019) till ett sådant sömnpiller. Istället för att fokusera på ett fåtal karaktärer (vilket jag förstått att böckerna gör) har man skapat ett persongalleri där man sprider ut de nödvändiga karaktärsdragen istället. Å ena sidan gör det att karaktärerna är enklare att förstå i deras motivation, men å andra sidan blir de inte särskilt djuplodande. Böckerna är enligt rapport mycket mer ingående när det gäller sina karaktärer. Det känns som de två tolkningarna verkligen kan komplettera varandra.

Det som Benioff & Weiss gör riktigt jäkla bra däremot är “spektaklet”. Den lilla kinesiska science fiction jag läst och/eller sett innan har ofta en gemensam nämnare – den har en skala som vi inte hittar i västerländsk sci-fi på samma sätt längre. Riktigt häftiga koncept och idéer introduceras och blandas med genretypiska drag. Framförallt är serien, i all sin knäpphet, rotad i vetenskapsdelen av sci-fi. Jag är inte rätt person att avgöra om vetenskapen som presenteras i serien hade kunnat fungera i verkligheten, men den verkar åtminstone trovärdig – inte minst eftersom flera av de riktigt skumma idéerna misslyckas. Blanda denna “hard sci-fi” med delar som har mer inspiration från “soft” och du har en vinnare.

Skådespelarmässigt är det sällan sämre än bra, med vissa riktiga standouts. Bland de som är värda att lyfta lite extra hittar vi Eiza González, Alex Sharp, veteranen Benedict Wong och Star Trek-bekantingen Rosalind Chao. Men det här är som sagt i huvudsak inte en karaktärsdriven berättelse (även hur många karaktärer man skapar) utan har sin bas i tämligen avancerade idéer för science fiction gjort för Netflix. Tillsammans med specialeffekter som inte är av denna värld och löftet om mycket mer att komma är det här vårens bästa science fiction-serie. Nu måste jag hitta den kinesiska adaptionen av samma böcker som kom förra året.

Betyg: 4+ insekter av 5 möjliga

The Fall Of The House Of Usher

Regi: Michael Fimognari & Mike Flanagan

Manus: Mike Flanagan (creator, baserat på Edgar Allan Poes noveller)

Medverkande: Carla Gugino, Bruce Greenwood, Mary McDonnell mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures

År: 2023

Längd: 493 min (8 x ca 60 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt13103732/

Roderick Usher, patriark i en familj som tjänat miljarder på läkemedelsutveckling, tar emot sin gamle nemesis, advokat Auguste Dupin. Han är äntligen redo att lägga alla kort på bordet om hur hans familj fick sin rikedom och hur dessa händelser ledde till alla hans barns död. Medan kvällen blir sen är det åtminstone en sak som är säker – huset Usher har fallit sönder och samman och det här kan vara Rodericks sista chans att bekänna.

Under flera års tid bar jag en sliten budgetutgåva av en novellsamling med Edgar Allan Poes verk med mig i väskan. Det var tillräckligt korta berättelser för att läsa vid tråkiga bussväntetider, men Poes mästerliga författarskap gjorde varje historia till något mycket större än dess sidantal. Poes noveller, i motsats till många samtida, håller fortfarande eftersom de i grund och botten handlar om mänskliga problem och rädslor, inte slemmiga monster. Jag måste ha läst den där samlingen minst fyra eller fem gånger från pärm till pärm och jag plockar fortfarande fram mina Poe-böcker då och då. Att säga att jag är bekant med Poes verk är alltså något av en underdrift. Så hur förvaltar Mike Flanagan Poes arv? Mycket bra och framförallt mycket originellt!

Ramberättelsen är åtminstone på ytan någorlunda lik Poes förlaga, men den är betänkligt adapterad till en modern kontext, satt till en bakgrund av opioidepidemin. Det visar sig snart att Flanagan har tillsammans med sitt team manusförfattare konstruerat ett slags delat universum av Poes mest kända berättelser där The Fall Of The House Of Usher står som sammankopplande länk. Exempelvis är mina tre personliga favoriter, The Tell-Tale Heart, The Raven och The Pit & The Pendulum, alla med i moderna tolkningar.

Framförallt imponerande är The Raven – troligen Poes mest kända verk, som gjorts i åtskilliga versioner genom åren. I den här serien vävs den sömlöst in i det bredare narrativet samtidigt som vi får en dramatisering av den berättande diktens kanske mest berömda passage i ett avsnitt. Att lyckas göra något nytt av en så pass söndertolkad historia är riktigt imponerande. Alla avsnitt håller tyvärr inte riktigt samma klass. Adaptionerna av The Black Cat och Goldbug är seriens svagaste ögonblick, men är absolut ändå sevärda.

Mycket bra manus till trots hade den här serien fallit på näsan om det inte vore för skådespelarprestationerna. Alla barnen Usher är totalt vedervärdiga människor på sitt eget lilla vis och spelas förtjänstfullt av en hel drös talangfulla skådespelare. Det är dock i de något äldre huvudrollerna vi hittar de riktigt mästerliga porträtten.

Bruce Greenwood (Roderick) är tillsammans med Mary McDonnell (som Rodericks syster Madeline) ett totalt skrupellöst radarpar, men framförallt den förre är en syn när hans värld rämnar alltmer. Tillsammans med Luke Skywalker själv (Mark Hamill), i rollen som den extremt obehaglige familjeadvokaten Arthur Pym bildar de en trio riktigt avskyvärda karaktärer som ändå har djupt mänskliga drag. Den som stjäl showen är dock Carla Gugino i rollen som Verna, en mefistofelisk karaktär som tycks ha ett finger med i all familjen Usher olycka. Gugino har en lång karriär bakom sig, men frågan är om jag någonsin sett henne bättre?

Det börjar snart bli tradition att Mike Flanagans team droppar en påkostad skräckserie i oktober. Efter den fantastiska The Haunting Of Hill House (2018), den något mindre lyckade The Haunting Of Bly Manor (2020) och förra årets mysrysare The Midnight Club (2022) är det värt att hålla utkik när löven börjar skifta färg och… vänta… jag har missat hans serie från 2021, Midnight Mass? Jag ska bara… gå och… jaja, hejdå.

Betyg: 4+ korpar av 5 möjliga

Black Mirror S6

Regi: Ally Pankiw, Sam Miller, John Crowley mfl.

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Annie Murphy, Salma Hayek, Aaron Paul mfl.

Produktionsbolag: Zeppotron/Babieka/Banijay Entertainment mfl.

År: 2023

Längd: cirka 300 min (5 avsnitt med snittlängd på cirka 60 min)

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt9602472/

Charlie Brooker återvänder med en riktig säsong Black Mirror-avsnitt efter den extremt korta säsong 5. Ni som har sett serien innan vet vad det handlar om – mörka berättelser med en del mycket lösa kopplingar mellan varandra som alla handlar om teknik på något vis. Eller… är det fortfarande så? I säsong 6 har Brooker till viss mån gått ifrån det som varit seriens vinnande koncept och nu kan avsnitten handla om allt från övernaturligheter till rena skräckelement. Jag är inte ett fan.

Konceptet bakom Black Mirror gjorde serien unik i science fiction-berättande för tv-publik på ett sätt som framförallt påminde mig om de gamla novellmästarna i genren. Vad vi istället får nu är två klassiska Black Mirror-historier, en välberättad deckarhistoria med tekniska förtecken och två vad-i-helsike-tänkte-de-på-berättelser. Som vanligt när jag recenserar Black Mirror rankar jag avsnitten nedan, sämst till bäst:

5. 6.4. Mazey Day

Bo slutar med sitt jobb som paparazzi när en skådespelare hon tagit bild på tar livet av sig som konsekvens. Efter några månader som anställd på ett café nås hon dock av ett tips hon inte kan tacka nej till. Den populära skådespelerskan Mazey Day har blivit sparkad från sin senaste film efter att uppenbarligen ha flippat ut och skvallerpressen betalar enorma summor för den första bilden på henne efter sammanbrottet.

Ja, vad säger man. Det här är mig veterligen det sämsta avsnittet på sex säsonger av Black Mirror. Jag gillar Zazie Beetz som Bo, men där är ungefär där det positiva jag har att säga om det här avsnittet tar slut. Uppbyggnaden tar tid och om slutet åtminstone skulle betala tillbaka det hade det varit okej. När ungefär tio minuter återstår av avsnittet kommer dock en av de värsta plot twistsen jag sett på mycket länge. Den kommer från ingenstans, underbyggs aldrig i resten av avsnittet och gör ett redan halvdant avsnitt uselt. Skippa det här avsnittet.

4. 6.5. Demon 79

Någonstans i norra England, 1979. Det blyga butiksbiträdet Nida blir utsatt både för påhopp för sin härkomst som att hon inte är särskilt framåt. Efter att ha blivit nedskickad för att äta sin lunch i källaren (lukten från indisk mat kan ju sätta sig i skolädret…) hittar hon en liten träbricka med en symbol på. Ovetandes om vad hon gjort har Nida lyckats åkalla en demon och har nu ett livsviktigt uppdrag – döda tre personer på tre dagar eller går hela jorden under.

Stilistisk förvirring till trots (det finns ingen anledning för den här historien att utspela sig 1979) är Demon 79 sju resor bättre än Mazey Day. Tonen är lite märklig, men det finns en räddande faktor för det här avsnittet – Paapa Essiedu i rollen som demonen Gaap. Hans komiska timing är perfekt och jag gillar rollen han spelar av en demon som egentligen inte alls vill vara på jorden utan bara få allt överstökat så han kan sticka hem. Att han dessutom tar formen av en av Nidas idoler, sångaren från Boney M, är också underbart. Anledningen till att jag rankar det här avsnittet tämligen lågt ändå är det faktum att det trots humorn inte riktigt känns som Black Mirror utan mer random skräckserie. Sevärt, men inte något att skriva hem om.

3. 6.3. Beyond The Sea

I ett alternativt 1969 är två män ute på ett långt rymduppdrag. För att fortfarande kunna spendera tid med sina nära och kära laddar de upp sina medvetande i robotkroppar på jorden och är bara vakna i skeppet några timmar i veckan. När en av astronauterna får se sin familj bli mördad och hans robotkropp blir förstörd faller han in i en djup depression, men hans reskamrat har en idé – varför inte låna hans robotkropp då och då?

Äntligen ett avsnitt i sann Black Mirror-anda! Här finns alla ingredienser som vi har kommit att förvänta oss – ny teknik, tankeexperiment och moraliska dilemman. Dessutom är både Aaron Paul och Josh Hartnett riktigt bra i huvudrollerna och har ett fint samspel. Dessvärre är manuset lite väl långsamt för att det ska funka i den i princip långfilmslängd som det är. Slutet telegraferas klart och tydligt redan efter halva avsnittet och överraskningarna uteblir. Trots det ett bra avsnitt för diggare av gammal konceptuell science fiction.

2. 6.2. Loch Henry

Davis åker tillbaka till sin gamla barndomsstad Loch Henry på den skotska landsbygden. Med sig har han flickvännen Pia och ett uppdrag om att göra en dokumentärfilm till ett skolprojekt. Deras planer på att filma en lågmäld betraktelse över en biodlare kommer dock på skam när Pia får höra om stadens historia och den sadistiske seriemördare som verkade där – ett fall som ligger lite för nära Davis förflutna.

Jag vet att jag orerat om hur att ogillar att Black Mirror börjat blanda in mer skräckelement i sina berättelser, men när det är så här pass välskrivet kan jag bara applådera. Manuset har också rötter i inte ny, men dock gammal, teknik med VHS-band som spelar en betydande roll för handlingen. Förvisso är upplösningen ganska enkel att räkna ut, men det förbereder dig ändå inte för vad som finns på ett av de där banden. Det är lika delar skräckinjagande som skrattretande. Good show!

1.6.1. Joan Is Awful

Joan har väl kanske inte världens mest spännande liv, men gott och väl ett bra jobb, ett stabilt förhållande och en fin lägenhet. Det är bara exet som fortfarande spökar lite i hennes liv, men trots frestelsen lyckas hon motstå hans skamliga förslag. När hon kommer hem samma kväll får hon dock sitt livs chock. Dagens händelser ligger ute på en streamingtjänst, dramatiserade och färdigklippta. Och rollen som Joan innehas av Salma Hayek. Eller…?

Första avsnittet i säsong 6 är också det klart bästa. Stjärnspäckat med alla från Salma Hayek till Michael Cera och Annie Murphy känns det som väldigt mycket av krutet brändes redan här. Manuset är en sinnrik kritik mot både snabbproducerad underhållning och de villkor som Hollywood protesterar mot i skrivande stund. Snacka om att träffa rätt i tid! Annie Murphy är bra i rollen som Joan, men Salma Hayek är alltid Salma Hayek. Det här är Charlie Brooker på sitt allra bästa humör i skrivarstolen med absurd och underfundig humor, samhällskritik och tankeväckande innehåll. Vad mer kan man önska sig?

Samlingsbetyget för säsong 6 av Black Mirror blir trots kritiken en 3+ Salma Hayeks av 5 möjliga. Med lite större fokus på vad som en gång gjorde serien unik till att börja med kan Brooker säkert skriva ytterligare några riktiga höjdare om det blir en säsong 7.

Riket: Exodus

Regi: Lars von Trier

Manus: Lars von Trier & Niels Vørsel

Medverkande: Mikael Persbrandt, Bodil Jørgensen, Lars Mikkelsen mfl.

Produktionsbolag: Zentropa Entertainments/Film i Väst/Ginger Pictures

År: 2022

Längd: cirka 300 min (cirka 5 x 60 min)

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498

Karen är missnöjd med slutet på Lars von Triers klassiska danska skräckserie Riket. Det är inte alls något slut, anser hon. När hon börjar höra röster och har återkommande problem med sömngång söker hon sig till sjukhuset för att få hjälp, fast övertygad om att händelserna i tv-serien har varit på riktigt och att andarna där vill henne något. Till en början behandlas hon som ännu en toka som snöat in på tv-serien, men snart börjar verklighet och fiktion att glida ihop. Porten till Riket har börjat öppnas igen…

Lars von Triers två tidigare säsonger av Riket (1994 respektive 1997) tillhör bland det mest sällsamma som producerats i Norden. Även om säsong nummer 2 inte lever upp till samma höjder som den inledande miniserien är alla tidigare avsnitt åtminstone sevärda. Framförallt Ernst-Hugo Järegårds porträtt av den genomvidrige överläkaren Stig Helmer har överlevt långt efter att skådespelaren själv tragiskt nog gick bort kort efter premiären av säsong 2. Järegårds bortgång blev också en stor del av anledningen till att en avslutande tredje säsong lades på is fram tills nu. Med von Triers Parkinsons-diagnos kändes det som det lite var nu eller aldrig och David Lynch visade för bara några år sedan att man kan återvända över 25 år senare till ett gammalt verk utan problem med tredje säsongen av Twin Peaks.

Just influenserna från Lynch har alltid legat tungt över Riket och Exodus innehåller en lång rad direkta filmiska citat från honom samt liknande tematik med dubbelgångare, tulpas, alternativa världar och ett stort persongalleri med excentriska karaktärer. Mikael Persbrandt axlar rollen som Stig Helmer Jr., givetvis son till den ökände överläkaren. Han har tagit anställning på Riket för att lära känna det land som gjorde hans far sinnessjuk. Sonen är dock inte långt efter i den avdelningen och Persbrandt visar återigen varför han är en av vår tids stora svenska skådespelare och att han nästan alltid gör sina allra bästa roller i danska produktioner.

Även andra bekantskaper från de första säsongerna återvänder i antingen andra roller, oklara roller mellan de två verkligheterna eller som gigantiska huvuden nedsänkta i blekdammarna Riket är byggt på. Ja, det här är von Trier! Förutom Persbrandt innehar Lars Mikkelsen (bror till mer namnkunnige Mads) den kanske största rollen som Stig Helmer Jr:s överläkarkollega Pontopidan. Hans komiska timing är ett av seriens starkaste kort. Bland övriga nykomlingar syns även Tuva Novotny (som jag tror är en vampyr eftersom hon fortfarande är lika docksöt som när hon slog igenom! Hennes rollkaraktär hade dock stämt mig efter ett sådant uttalande!) och Alexander Skarsgård som den svenske advokaten som har kontor på en av Rikets toaletter. Det finns också en större Hollywood-kändis med i rollistan, men jag vill inte spoila vem det är. Ögonblicket när hen introduceras är ett av serien största what the fuck-ögonblick överhuvudtaget! Flest skratt bland nykomlingarna bjuder dock Nikolaj Lie Kaas på som den extremt aggressive Naver som älskar att ge folk alternativ som att antingen väljer du det här, väldigt fina alternativet, eller så slår jag ihjäl dig på fläcken, allt avslutat med ett emfatiskt “UUSCH!”.

På tal om “hen” så har von Trier skruvat upp skillnaderna mellan Sverige och Danmark till tio i säsong 3, ofta med riktigt roligt resultat. Bland annat vill Stig Helmer Jr. införa en “henifiering” av patientjournalerna, vilket leder till en minst sagt prekär situation med en hjärnoperation. Just temat med att peka på det löjligt svenska kontra det löjligt danska har alltid varit en av Rikets styrkor och så även här. Mörk som den må vara är humorn ett mer genomgående inslag i den här säsongen.

Exodus är en lyckad syntes mellan den första säsongens mer seriösa ton och den andras mer frisinnliga. Jag tycker fortfarande att den första vändan var klart bäst, men von Trier visar med Exodus att det var ett lyckodrag att återvända till Rigshospitalet ännu en gång. Får serien ett avslut nu då? Hade Karen varit nöjd? Ja, det skulle jag säga. Det är inte världens mest grundade slut och skulle säkert tjänat på att utforskas mer, men nu vet vi vad Riket har dolt under sin husgrund i alla dessa år. Jag lovar dig att du inte kommer kunna gissa vad det är!

Betyg: 4 mer goda avslut än onda av 5 möjliga

Monster: The Jeffrey Dahmer Story

Regi: Jennifer Lynch (main director)

Manus: Ian Brennan (head writer)

Medverkande: Evan Peters, Richard Jenkins, Molly Ringwald mfl.

Produktionsbolag: Ryan Murphy Productions

År: 2022

Längd: 544 min (10 x cirka 54 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

Milwaukees polis får upprepade gånger samtal från Glenda Cleveland om hennes granne, Jeffrey Dahmer. En fruktansvärd stank har letat sig in från Dahmers lägenhet via luftventilerna och när polisen slutligen gör en ordentlig koll förstår de varför. Dahmer har under ett drygt decennium mördat unga män och många av dem har mött sina öden i just nämnda lägenhet. Men vem var Jeffrey Dahmer och hur kunde han komma undan så länge som han gjorde?

Att påstå att många seriemördare är psykiskt sjuka är nog inte någon överdrift. Sen finns Jeffrey Dahmer. Dahmer lyckades verka tämligen ostörd på Milwaukees gayscen under väldigt lång tid och stod för några av de kanske mest magvändande brotten i kriminalhistorien.

Evan Peters spelar Dahmer med en fantastisk skärpa. Det är inte det högljudda och bombastiska kriminalgeniet utan ett mycket tillbakadraget och matter of fact-porträtt som bara gör honom mer obehaglig. Framförallt fokuserar både manuset och Peters tolkning på det som i mångt om mycket var Dahmers motiv – en sjuklig separationsångest. Manusförfattaren Ian Brennan är dock försiktig med att inte låta oss sympatisera med Dahmer och tack och lov för det. Vi behöver inte se honom som någon slags antihjälte eller något.

Istället gör serien en ganska rejäl skiftning i ton efter ungefär hälften av de tio avsnitten. Från att ha fått följa en nästan dokumentär skildring av Dahmers uppväxt läggs istället fokus på hans offer. Det gör att Monster sticker ut från mängden av biografier om seriemördare. Alltför ofta läggs allt fokus på mördaren, The Boogeyman, som Dahmer kallade sig själv då och då. Det gör att man devalverar offrens öde och grottar ner sig i de mer bloddrypande skeendena lite väl mycket. Om det hade handlat om en fiktiv karaktär och dennes offer är det en helt annan femma, men när en serie vill skildra verkliga skeenden måste man vara väldigt försiktig och respektfull, vilket jag tycker Monster lyckas med. Framförallt i seriens sjätte avsnitt, Silenced, blir detta nästan smärtsamt att se när historien om den dövstumme modellaspiranten Tony berättas.

Trots att jag gillar manuset som sådant måste det dock sägas att de inledande avsnitten är lite väl långsamma i berättandet om Jeffreys stegrande galenskap. Jag förstår att man invagga tittaren i Dahmers psyke, men när man i mångt om mycket överger detta mot seriens slut är den inledande akten onödigt lång. Det är just det – serien ger på gott och ont inga svar. Man konstaterar att man inte kan förstå vad som drivit Dahmer, men det känns i viss mån som en efterkonstruktion när man tidigare gjort flera ansatser att förklara varför han blev som han blev. Jag skulle också vilja ha en lite mer utförlig förklaring till varför Milwaukees HBTQ-scen inte var mer misstänksamma än de var mot Jeffrey. Nog för att serien med all tydlighet skildrar polisens homofobi och inkompetens, men de måste väl ha pratat sinsemellan om vad som hände?

Utöver Evans är serien fylld med idel bra skådespelarinsatser, från en Molly Ringwald jag inte kände igen alls till framförallt Richard Jenkins som Jeffreys far, Lionel. Lionel får en karaktärsutveckling som heter duga från en tämligen osympatisk make (om än med vissa förmildrande omständigheter) och frånvarande far till man som är mycket mer i kontakt med sina känslor mot slutet av serien. Även Niecy Nash (Glenda Cleveland) måste nämnas med det stora emotionella lass hon drar. Jag skulle inte bli förvånad om den här serien blir åtminstone nominerad i en hel del skådespelarkategorier till nästa award season.

Monster är inte en perfekt serie på något sätt, men den är tillräckligt annorlunda än merparten av seriemördarbiografier att slå riktigt hårt. Den är ett perfekt exempel på att summan kan vara mer än helhetens delar och om du är intresserad av kriminalhistoria och/eller psykologi är den bland det bästa som kommit ut i genren på länge.

Betyg: 4 doing a Dahmers av 5 möjliga

Cobra Kai Season 5

Regi: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (show runners)

Manus: Josh Heald, Jon Hurwitz, Hayden Schlossberg (head writers)

Medverkande: Ralph Macchio, William Zabka, Xolo Maridueña

Produktionsbolag: Hurwitz & Schlossberg Productions, Overbrook Entertainment, Sony Pictures Television

År: 2022

Längd: cirka 445 min (10 x cirka 45 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, amerikansk åldersrekommendation 13+

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt7221388/

Efter förlusten i All Valley har Miyagi-do tvingats att stänga portarna. Terry Silvers version av Cobra Kai slukar snabbt upp alla dojos i området och Daniel överväger seriöst att sluta med karate överhuvudtaget. En allierad från förr, Chozen, får honom dock på bättre tankar och med risken att Cobra Kai kommer vara den enda kampsportsorganisation kvar i staden börjar de båda smida ränker om hur de ska avslöja Silver för den han verkligen är.

Det tog fem säsonger av nostalgirövsparkande, men till sist kan man börja se en liten kvalitetssänkning i Cobra Kai. Efter att ha varit en serie som framgångsrikt blandade high school-drama med kampsportsfilm (likt originalet) har vågskålen nu tippat över till att främst skildra de vuxna karaktärernas konflikter de har sinsemellan. Det fungerar ganska bra, men skiftet av fokus sker på bekostnad av många av de yngre birollskaraktärerna.

Missförstå mig inte, Cobra Kai är fortfarande, efter fem säsonger, bland det mest medryckande du kan se på en streamingplattform och säsongens tio avsnitt betades snabbt av under två dagar. Snarare är det ett smärre mirakel att man lyckats balansera så pass skickligt på den lina som är legacy-uppföljarnas stora aber – hur mycket utrymme ska legacy-karaktärerna få och hur mycket fokus ska läggas på ny storytelling?

Och det är här serien brister lite i sin femte säsong. Vi har sett det lite för många gånger nu: En ond snubbe från Daniels förflutna hotar att sätta stopp för Miyagi-do och göra Cobra Kai till allsmäktigt ställe för rövsparkar. Anledningen till att säsongen ändå klarar sig väldigt bra stavas Thomas Ian Griffith som Terry Silver.

Medan Martin Koves ikoniske bad guy John Kreese inte kunde dölja sin totala brist på empati några längre stunder är Silver en mästerlig manipulatör. Griffith spelar rollen som en fullblodspsykopat. Han har inga skrupler, men kan charma allt och alla för i alla fall en liten stund. När han sen låter masken falla besitter han ett slags återhållsamt våldskapital. Han är helt enkelt jäkligt hotfull! Koves karaktär har sina stunder i den här säsongen också, men eftersom dessa i huvudsak spenderas bakom lås och bom för vad som hände i säsong 4 får han spela andrafiolen här.

Vad som däremot inte funkade alls för mig var Alicia Hannah-Kim som Kim Da-Eun, den onda sensein som fungerar som Silvers högra hand. Hela storylinen med de onda koreanska senseis som kommer för att hjälpa Silver i hans värv kändes mer American Ninja än Cobra Kai. Bäste nykomling är istället Yuji Okumoto som Daniels gamle rival, numera vän, Chozen. Okumoto har en komisk timing som jag hoppas vi får se mer av i serien längre fram!

Bland de yngre förmågorna är det fortfarande Peyton List som både är bäst och får mest att arbeta med i rollen som Tory Nichols. Hennes karaktärsutveckling får ta den tid den behöver och jag känner att det kan vara den mest trovärdigt skrivna av ungdomskaraktärerna. Jag undrar bara vad Mary Mouser har gjort för ont som får se sin karaktär Samantha gnälla genom i princip hela säsongen?

Femte säsongen av Cobra Kai är en lite mixed bag. Jag hoppas att huvudfokus kommer läggas på ungdomarna i den kommande sjätte säsongen (som jag bara antar kommer i och med seriens popularitet och den cliffhanger de lämnar oss med). Den är dock fortfarande väl värd din tid och en mycket underhållande show.

Betyg: 4 silversparkar av 5 möjliga

Echoes

Regi: Vanessa Gazy (creator)

Manus: Vanessa Gazy & Mallika Dhaliwal (head writers)

Medverkande: Michelle Monhagan, Matt Bomer, Karen Robinson

Produktionsbolag: Endemol Shine Australia/Netflix

År: 2022

Längd: cirka 350 min (7 x cirka 50 min)

Land: USA/Australien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt14954498/

Tvillingsystrarna Gina och Leni har alltid gjort och delat på allt tillsammans – till den milda grad att de byter liv med varandra en gång om året. Leni bor kvar i den lilla landsortshålan Mount Echo och Gina är författare verkandes i Los Angeles. När Leni försvinner spårlöst från sitt hem återvänder Gina till hembyn för att leta upp henne. Eller… var det Leni som försvann? Eller Gina?

Ibland börjar man titta på något och vet inte varför man ser det till slut. Precis så var Echoes för mig. Det och att den råkade ligga tvåa på topplistan i en halv sekund. Jag tror att jag var underhållen i alla fall, men främst ville jag nog mest se vilka klaver den här serien skulle trampa i härnäst.

Michelle Monaghan spelar dubbelrollen som Gina och Leni och gör hyfsat ifrån sig. Det är dock de två yngre förmågorna, Victoria och Madison Abbott, som gör de bästa tolkningarna av rollerna när serien kör sina flashbacks till tvillingarnas tonår. Det är också här serien är som starkast. De två tonåriga Gina och Leni har verkligen distinkta personligheter och lynne, vilket gör att hela tvillingtematiken och att hitta sig själv ganska sevärd. När Monaghan får ta över rollerna kräver storyn i stort sett att de ska spelas likadant för att de ska kunna lura både stadsborna och tittaren. Det blir direkt förvirrande och inte särskilt bra.

Bra är inte heller de manliga skådespelarna som varierar från dugliga till skrattretande, men den mest irriterande skådespelaren alla kategorier i Echoes är Karen Robinson som stadens sheriff. Tänk den mest stereotypiska “jag-är-snäll-och-vänlig-men-inte-mot-skurkar-southern-hospitality-karaktären” du kan och du kommer ganska nära sanningen.

Alltså, Echoes är verkligen inte något att hänga i julgranen, men med sitt taffliga skådespel, manuset som är lika förvirrande som ihåligt och trots allt små stunder av spännande uppbyggnad är den åtminstone underhållande. Kanske.

Betyg: 2 vad gör jag med mitt liv av 5 möjliga

The Sandman Season 1

Regi: Jamie Childs (main director)

Manus: Neil Gaiman, David S. Goyer, Allan Heinberg (developers, baserat på Neil Gaimans serieromaner)

Medverkande: Tom Sturridge, Boyd Holbrook, Vanesu Samunyai mfl.

Produktionsbolag: DC Entertaiment/Netflix/Warner Bros. Television mfl.

År: 2022

Längd: cirka 450 min (10 x cirka 45 min)

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4574334/

Efter att ha varit fången i närmre 100 år slipper drömmarnas konung ur sina bojor och försöker ställa till rätta allt som har gått fel i hans frånvaro. Det är dock inte alla som är glada över att The Sandman har återvunnit sin frihet – inte minst bland hans intrigmakande syskon.

Well, they finally did it! The Sandman är en av de där serierna som har ansetts omöjlig att adaptera för tv eller film och med all rätta. Neil Gaimans klassiska verk är en studie i drömlogik, mytologi, omöjliga vyer och metafysik. Att lyckas fånga allt detta på ett trovärdigt sätt utan att det hade sett ut som något från SyFy:s budgethörna ansågs länge vara bortom filmmagikerna. Nu vet vi bättre. The Sandman är i det absoluta toppskiktet när det kommer till serieadaptioner. Föga förvånande stavas anledningen Neil Gaiman.

Gaiman har haft en väldigt djupgående inblandning i projektet och jag tror det var ett måste. Här finns betydande skillnader från seriens två första samlingsvolymer (som säsongen baseras på), men förändringarna har skett med stil och förståelse som antagligen bara upphovspersonen själv hade kunnat stå för.

Castingen varierar från totalt spot on (Tom Sturridge är en uppenbarelse som Dream) till… intressant, men det enda jag lite ifrågasatte var att inte bjuda in Matt Ryan att spela sin John Constantine även här, men det kanske var rättighetsbråk eller något. Nu är ersättaren i Jenna Colemans porträtt av Johanna Constantine inte dålig på något sätt, det är bara det att Matt Ryans version av John är så jäkla cool! Nåja, den som slår alla på fingrarna är ändå David Thewlis som en extremt obehaglig John Dee. Om jag skulle välja ett avsnitt från första säsongen som står lite över de andra skulle det bli det när Dee manipulerar en diner full med folk att vara fullkomligt ärliga med sina drifter och önskemål. Uppbyggnaden i avsnittet och Dees väldigt tillbakadragna och tystlåtna skådespel är en fullkomlig masterclass!

The Sandman har i tv-form blivit en förvisso något förenklad adaption av källmaterialet, men hellre en liten förenkling än inget alls förutsatt att det fungerar så här pass bra överlag. De centrala teman som serien utforskar är intakta och sen kan alla anti-woke-krigare som krupit fram under stenarna lägga sig under de samma igen.

Det spelar ingen roll vilken färg, form eller kön en karaktär har – story is king. Såvida inte en karaktärs utseende har bäring på berättandet, väx upp. Ett bra exempel är The Corinthian vars gyllene ögon måste vara just gyllene för att en viktig berättardetalj ska fungera. Så, ett tips till alla som vrålar i högan sky om att saker inte är som i originalet – det är Neil Gaiman själv som varit med och utvecklat tv-serien. Anser du att du kan skaparens verk bättre än skaparen? Som ni förstår faller det på sin egen orimlighet. Personligen kommer jag sätta alla notifications jag kan så jag vet exakt när säsong 2 droppar. Det här är inte bara bra, det är total-knockout-av-Mike Tyson-i-sin-prime-bra!

Betyg: 5 talande korpar av 5 möjliga